Nollan hånler mot mig när jag scrollar ner på bloggen, som en stor förvånad trut. Frun får fråga mannen om hjälp i kväll med det tekniska, det som hon inte klarar av. Ja, så får det bli.Årets gurkskörd blev det inte så mycket av, den heller.
Einar ligger sjuk i sin säng och sover. Kaffet rinner ner i kannan ute i köket. Mammaledigheten börjar lida mot sitt slut nu. Kanske är det verkligen dags. Ja, det är dags! Inte för en paus, nej. Tvärtom, dags för något nytt. Mot nya mål, min ledsagare. Den rastlösa själen måste vidare. Det måste värkas fram, och det måste börja nu. Hjälp mig, förströ mig, ge min hjärna stimulans!
2 kommentarer:
Hej hej..
Skriver från jobbet igen, det är ju bara då jag har tid. Stackars Einar som är sjuk och stackars mig som inte kan vara hemma och fika lite med dig. Det lät trevligt det där med att kaffet rann ned i kannan!
Kram från mig
Fint att du kan se det positiva i allt gnäll. Kaffet var väl det enda roliga i dagens inlägg... kram
Skicka en kommentar