Nu öppnar vi en låda Paradis

och summerar veckan.

En genomförd "skolans dag" med loppis på Hildas skola.
En sommarfest med medhavd picknickkorg och frökenpresenter på killarnas dagis.
Betygsättning för min del.
Övertid för Peter.
En helg i renoveringens tecken, med en så gott som "färdiggolvad" vind.
En grillning hos grannen.
Ett kalas för Einar.
Ett antal cykelturer och en punktering för Hilda.
Lekkompisar.
Såpbubbelblåsning.
Studsmattehoppning.
En tur till lekplatsen.
En tur till godisaffären.
Fem träningspass för mig.
Fyra träningspass för Peter.

Det är vad jag kommer på på rak arm. Och så undrar en annan granne om vi inte varit hemma under veckan.

Håll ut

Den här veckan kör vi så det ryker. På jobben, med packningen, städningen... Hämtningar, lämningar, telefonsamtal, planeringar.

Måste orka.

Sedan lång och härlig semester.

På vägen hem

från dagis såg jag två avkörda bilar, en krock och en kille på ett övergångsställe som föll handlöst med fötterna i vädret och bakhuvudet i gatan.

Jag ringer kommunen och ber dem koppla mig till väghållningen, ansvarig visar sig vara "Clifford". Jorå, de plogar för fullt förstår du.

Inte. Åtminstone såg då inte jag en snöröjd väg någonstans.

Nä, vad han tycker själv kanske är något annat men i avtalet står det färdigt 24 timmar efter sista snön har fallit.

Vill inte jag väldigt gärna se det där avtalet, vara en granskande journalist som hittar det signerat på vansinniga 15 år? Lägger svart på vitt, får ordning på felen, trollar bort halkan?


Senare hör jag om en klarblå himmel hos mamma och pappa på Kanarieöarna.

När jag var liten var vintern min absoluta favoritårstid. Nu tar det en halvtimme i hallen varje morgon, ett hjärta i halsen varje halkväg och en innerlig längtan efter barmark. Eller åtminstone efter plogbilen.

Är det förresten okej att kosta på sig vispgrädde i kaffet innan man går ut och skottar?

Hemmalivet

har börjat på allvar nu.

Frukost med två olika sorters gröt plus amning.

Påklädning, tandborstning, kamning, trotsning.

Hämtning och lämning på två olika avdelningar.

En sväng till ICA, planera middagen, städa lite, plocka undan.

Sms:a med andra mammor i omnejden, surfa lite, städa lite till, köra en tvättmaskin och en diskmaskin.

Dricka kaffe.

Bläddra i IKEA-katalogen och fundera över hur vi ska få plats med fler garderober, skrivbord till Hilda.

Men framför allt: mysa lite med bara Tage.

Uppoffringar

Är det en uppoffring för barnen att tvingas leka själva när vi vill äta färdigt, vara kreativa, luta oss tillbaka i soffan, tala i telefon, samla ihop tvätten? Är det en uppoffring för Peter att ensam ta hand om barnen när jag skriver eller shoppar eller gör något annat kul? Är det en uppoffring för mig när Peter har haft så långa arbetsdagar så att jag konstant har någon som pockar på uppmärksamhet från 5.30 på morgonen till 17.30 på kvällen? Eller är det egentligen han som offrar sig som missar tiden med sina barn, och som istället lägger den på arbete och tågresor? Vem offrar sig för vem? Blir Hilda åsidosatt för att hon är storasyster? Blir Einar åsidosatt för att han är lillebror?

Det dåliga samvetet ställer frågor. Svaren blir några undvikande "kanske", "ibland" och "ja, så är det nog".

Idag fick vi lite rättvisa allesammans. Tio minuters bilresa härifrån kunde barnen se på hästar och klappa en snäll stallkatt, jag kunde fotografera ett frostigt landskap och Peter kunde träna inför Vasaloppet genom att springa hela vägen hem. Vi är alla nöjda och glada. Det dåliga samvetet kan hälsa hem.

...och julen varar än till påska

Fast det känns nästan som om julen är slut när man lämnat annandagen bakom sig. Visserligen är Peter just nu ute och tar in tallriset som vi aldrig hann före jul, just för att julen inte är slut än, och när barnen skulle äta frukost lät det:

- Nu ska vi tända datumljusen!

- Nej, de är slut för nu har det varit julafton.

- Men sen ska vi öppna chokladkalendern!

- Nej, ni har ju redan öppnat alla luckor i den.

- Var är vår grankalender? Är det min tur idag?

- Nej, den hade bara 24 lådor och sen kom tomten med massa julkappar.

- Nu börjar snart julkalendern på TV!

- Nej, det var sista avsnittet på julafton.

Barnen hade sällskap av mamma och pappa tråk vid frukost som inte ville eller kunde göra något roligt, som innan julafton. Nu är det bara som vanligt igen. Förutom tallriset förstås.

För oss har julen varit avkopplande och stämningsfull med alla sina stunder vi sett fram emot halva året. I föräldrahemmet kunde vi känna oss som två tonåringar med maten serverad framför oss, på det där riktigt bortskämda sättet som när kaffet kommer fram innan man hunnit resa sig från frukostbordet, eller när man blir sur för att man inte får ta disken. Eller när man knappt hinner känna att man är sugen förrän sillsalladen är serverad, eller när man somnar framför Kalle Anka. Borde vi inte skämmas lite? Ändå är det skönt att vara tillbaka i vardagen, som ju inte är någon vardag än på länge, länge. Hemma hos oss, Pippi Långstrump och tallriset.

Lilla låtsasvärlden

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land", sjöng vi på musiken i mellanstadiet. De små lintottarna här hemma skulle kunna få mig att stämma upp igen, och förstå vad jag sjunger om den här gången.

När vi rullade upp Hildas rullgardin i morse sa Einar nämligen följande: blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, anka där, ja! Anka där, ha ha! Ja!

Det är väl egentligen ingenting konstigt med de utsagorna, förutom möjligtvis hur dekorationerna i fönstret egentligen såg ut. I den riktiga världen - om nu den är riktig, utan att bli alltför filosofisk. För vad är egentligen rätt och fel? Kanske är det vi som är på besök i barnens värld och inte tvärtom.

Spänn av!

Vad synd att vi så sällan knådar brödet, utan låter assistenten göra jobbet. Kanske är det ändå frekvensen av tillfällen som avgör, för åtminstone de yngre medlemmarna i vår familj tycks ganska avspända.


Säg HA HA till kameran Einar!



Förra året skickade vi det här kortet som julkort, med en önskan om en lugn och stressfri jul. Kanske något att fundera på i år också, att ha det lugnt och stressfritt? Bara känna stämningen, sippa glögg och låta sig omges av en kravlös tillvaro. Vi gör så gott vi kan åt den saken. Gör du?

Det är bara en sak som irriterar mig. Vi har en adventsskiva med stämningsfull musik som jag inte kan hitta. Förmodligen är den nedpackad i jullådan istället för adventslådan. Förödande!

Präglad av rutiner - leve parmiddagarna!

"Den här lågkonjunkturen ser ut att bli värre än den förra", säger radiorösten ute i köket när jag passerar med en stor tekopp i handen. Helst vill jag bara kura i soffan, badda min sandpappershals med pepparmintste, vila ögonen som känns vattnigare än vanligt. Den ena förkylningen löser av den andra och alla sätter sin prägel på det allmänna välbefinnandet i familjen. Att lågkonjunkturen kommer att prägla skolan till våren råder det inte heller tvivel om, men det mesta var sig väldigt likt när jag hälsade på igår. Samma personer på samma platser i personalrummet som någon sa, och ungefär så var det - och desto roligare då att träffas igen!

Ytterligare en sak som är sig lik är vår månatliga tisdagstradition: parmiddagen. Fyra par alternerar värdar tredje tisdagen i varje månad. Förändringens vindar blåser, vi blir fler och kvällstiden är ifrågasatt men viljan och gnistan finns där nog ändå... ett tag till. För säkerhetsskull gjorde vi extra festligt igår (fjärde tisdagen visserligen eftersom vi var bortbjudna förra veckan) med SUSHI-serenad och efterföljande chokladlimekaka. Kvällarna brukar till och från fyllas av tillkännagivanden, men igår sa ingen uttryckligen "jag har ett tillkännagivande" som seden annars bjuder. Lilla Alma som en del av oss inte träffat förut hade förstås ett stort nyhetsvärde. Hade vi inte setts en tisdagkväll i månaden, när hade vi då setts? När hade vi då gjort våra tillkännagivanden? Nej, leve och överleve parmiddagarna!

Måndagstankar

Syster yster och broder glader ligger i sina sängar och sover och mamman kan äntligen andas ut. Det var 91 personer på öppna förskolan förut. Vårt besök slutade i en av de gröna sofforna under fönstren. Einar stensovande med handen på det öra som inte låg ner mot soffan - mitt i all rörelse runt omkring, Hilda bredvid i ett anfall av sparkar och raseri. Varför hade jag inte kameran med? Mitt i vardagen, när man verkligen kan fånga ögonblicket.

Peter hade fotograferat lördagsnöjet hemma (efter blodpuddingen) när jag var ute och roade mig. Jag erbjöd honom att gästblogga men han avböjde. "En annan gång kanske, jag ska väl inte förstöra..." Du skulle inte förstöra, Peter! Vore inte du, vore inte jag, du vet...

Blåst, fest och trötthet

Det blåser så det viner i hela huset, jag har just vaknat efter en lur i soffan och sitter frusen på en kall pinnstol framför datorn. Jag rensade bort över hundra kort från kameran förut, det var väl det som gjorde mig så trött. Hilda och Peter är i garaget, som är vårt projekt a la hus och hem just nu. Einar sover i sin säng. Snart ska jag duscha och ta på mig min för kvällen inköpta topp för att äta på restaurang i stan. Resten av familjen ska äta blodpudding, som alltid när inte jag är hemma. "Då får vi passa på" brukar Peter säga. "Ja gör ni det" säger jag tillbaka, glad om maten (om man nu kan kalla blodpudding mat) inte börjar tillagas förrän jag hunnit iväg så jag slipper lukten. Festligt värre.

Igår var det också fest när barnen fick träffa sina bästa vänner på förmiddagen, mormor och morfar på eftermiddagen och farmor och farfar på kvällen. Inte konstigt att mamman är trött.

P som i prålig

Jag orkar inte mer, sa jag till Peter i morse. Det går faktiskt inte längre nu, gnällde jag. Men det gör det, det går i alla fall, trots att man inte orkar. Det finns inget alternativ. Nattsömnen består av fragment, ihoplappade intill varann. Kroppen känns som den består av fragment efter att ha burit omkring på sjuka, tunga barn. Humöret är inte ens fragmentariskt, snarare enbart ner. Vardagen är inte prålig precis.

Häromdagen ringde en kille som genomförde en undersökning åt Sveriges banker. Han bad om några minuter, och visst, det kunde han väl få svarade jag. Förvånat började han prassla med papper, precis som om det var väldigt länge sen någon velat delta i hans undersökning. Först ställde han, efter mitt omdöme, ganska relevanta frågor. Jag fick till exempel rangordna bankerna efter hur väl jag kände till dem. Han frågade hur ofta jag pratade med vänner och bekanta om banker, bankärenden och så vidare och jag svarade väldigt sällan. Så småningom kom han till frågan "Rangordna bankerna efter dödssynderna". Jag skulle tala om för honom vilken bank som var girigast, pråligast och mest förförisk. Men hallå? Vad betyder prålig förresten, frågade han i nästa andetag. MEN HALLÅ igen. 23 minuter av min tid tog han. Efteråt kände jag mig snuvad. Det är väl inte bara bankerna som är giriga tydligen.

Hilda kommer upp under tiden jag skriver. Hon är som en solstråle. Einar sover i sin säng och det är en härlig morgon till slut. Nästan på gränsen till prålig.

Vardagens val

Denna veckas uppgift på fotokursen är att skildra "min dag" eller "min vecka". Med andra ord har jag hela tiden kameran till hands i vardagen; när jag handlar, när Hilda går till dagis, på simskolan, vid frukostbordet... Igår frågade jag Peter om jag kanske skulle ha kameran inne i bilen i stället för i bagaget när vi körde från simskolan. Men det där med att ta kort på någon som kör, det är väl mer Saras grej!?

Nu har jag alltså över 200 vardagskort att välja bland och vi ska begränsa oss till 3-4. Tänk vad dokumenterad den senaste veckan är, vad härligt att veta i framtiden. Eller? Hur många kort med upplösningen FINE kan man egentligen lagra på datorn? Det blir kanske inte så roligt när man måste köpa ny hårddisk, i framtiden.

Jag måste inte välja riktigt än, kursen är först på torsdag. Mitt i vardagen står i stället valet mellan att städa hallen eller ta en härlig förmiddagskaffe. Valet är redan gjort, fatet är tomt, den lilla återstående kaffeskvätten ljummen och hallen - precis som på bilden.