Den där Valborg

var en av figurerna som doktor Snuggles lärde känna när han reste runt och gjorde nytta i fantasivärlden - där träd talade och man hade sprutt-i-bang-bangmaskiner att färdas med. Hon hette visst Valborg Vinägerflaska och var häxa i Salt- och pepparbergen.

Doktor Snuggles var en av mina favoriter som barn, vilket är en smula märkligt då jag alltid trott att fantasy inte är min grej. Serien var ändå begriplig på det sättet att det helt onaturliga hade mänskliga egenskaper och för att man kunde känna igen sig och hänga med i den väldigt snälla världen. Jag begriper inte vad jag annars kan ha fastnat för, även om den fortfarande ger mig en nostalgisk lyckokänsla. Är det musiken?

Vi har hur som helst varit på ett annat valborgsfirande idag, med Ralle och hans flamma. Det finns STORA chanser att Stina, Alma, Hilda och Einar blir lika goda kompisar som vi när de är större. Allt pekar redan på det.

Flamman här hemma gick miste om både fyrverkeriet och brasan, men kunde förmodligen inte bry sig mindre. Kanske borde man önska hit Norpan?

Vardagsmatens estetik

Maten har blivit aningen mer festlig, efter finrestaurangen på Teneriffa. Se här bara:

Men vardagen är inte lika festlig varje onsdagkväll. Idag står däckbyte och rabattrensning i mörkret på schemat. Glamoröst? Inte som vardagsmaten, hur vardaglig den än kan vara.

Lycka är småpojkar

Idag fick vi en liten grannpojke och en liten kusinpojke! Är inte livet lite av ett lotteri? Vissa dagar drar man två högvinster.

Einar fikar och hoppas på att upprätthålla sin image även i fortsättningen, som en god förebild.

Att vara fin inför ett stundande åskväder

Tveksamma till om vi kunde ha TV:n på betraktade vi nyss ett blixtrande skådespel från första parkett. Det är perfekt med nattliga ösregn och fina dagar. Livet flyter på så skönt när det är sol och vår och man är -- år.

Aaaaaahhh.

Och killarna i familjen gjorde sig granna förut. Visst är det festligt när det går mot maj?

Det finns så mycket att göra

när solen skiner och det är vår. Min kompis datorn åker allt längre ner på listan över saker att fördriva tiden med. Hellre tar jag tag i:

- att göra i ordning rabatterna

- rengöring av trädgårdsmöblerna

- och framför allt en kaffemugg på altanen

Resten av familjen är nämligen i full gång med att gräva potatisland och gödsla. I går var det 20 grader och vi grillade för första gången i år med ett glatt gäng.

Det kostar på

att jobba hemifrån. Så därför får jag nog kosta på mig att blogga innan jag stänger av datorn. Mina åttondeklassare är på prao så jag har inga lektioner den här fredagen. I stället tänkte jag försöka bli examinerad i PIM: Praktisk IT- och mediekompetens. Nu har jag i alla fall skickat in uppgift 1 efter lite möda och stort besvär.

Examination 1 gick ut på att sätta samman ett dokument i form av ett informationsblad. Marginalerna var bestämda, figursättning för att placera bilderna, inga seriffer i rubrikerna men seriffer i texten, ett antal andra saker och så ämnet då, bestämning av ämnet; informationen.

Det verkar så lätt först. Eller rättare sagt tillhör jag väl de personer som tycker att allt verkar så enkelt innan man provat. Positiv, skulle man kunna säga. Ibland är nog en mer korrekt benämning Insiktslös. Och ack så Medgörlig. Min egen personliga PIM-formel. Om inte PIM betyder Paus I Middagssolen förstås.

Det blev ett informationsblad om noveller till slut. Lite tips, lite inspiration, två bilder - bland annat den ovan - och en pratbubbla: "Man misslyckas aldrig förrän man slutar försöka", egentligen ett signum för hela mitt arbete med PIM.

Pim, pim, nu ska jag äta pannkakor! I matministeriet... Det går inte att sluta när man börjat.

Det var en sån här kväll igår

Onsdagkvällar är lite som fredagkvällar den här terminen. Redan då har jag avverkat minst fyra femtedelar av jobbveckan, rent lektionsmässigt och så väntar en härlig sovmorgon på torsdag morgon. Ja, i den mån man får sovmorgnar nuförtiden.

Hur som helst så var det en sån här morgon idag.

Nu ska jag åka och jobba duktigt.

Men åååhhh

4 000 000 words

Den här var ju inte så svår att manipulera... men den förra var faktiskt ärlig. Kanske skulle satsa på HTML-konstruktioner när eleverna blir för jobbiga?

Flygrädsla och fascination

Nu har mamma och pappa landat och är på hemväg från Sturup i bilen. Då kanske jag kan berätta något om hur vi med spänning följde dokumentären på fyran igår kväll, om olyckan där alla räddades ur planet som nödlandat på Hudsonfloden mitt i NY i januari i år. Det var både fantastiskt och förfärligt att se programmet.

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer rädd för varje gång vi lyfter och landar med flygplan. Naturligtvis visar jag inte det för barnen, men drar en djup lättnadens suck när vi är högt uppe i luften eller på fast mark igen. Vid luftgropar slår hjärtat snabbare och jag blir på helspänn. I mina värsta fantasier kan jag föreställa mig hur det skulle vara att störta.

Planet i NY hade bara hunnit lyfta när några gäss flög in i motorerna och gjorde att piloten var tvungen att nödlanda. En landning på vatten är väldigt riskabel, då vinkeln måste vara helt rätt. Det var bara två grader i vattnet och hade inte räddningen kommit så snabbt hade förmodligen ett antal fått sätta livet till i det kalla vattnet.

Det kändes så nära på något sätt. Att se ett program om en flygkrasch dagen efter att man flugit själv, dagen före ens föräldrar skulle flyga. Hilda och Einar var fortfarande vakna och tittade storögt på flygplanet i vattnet och ställde sina vanliga varför-frågor. De var fascinerade över båtarna och helikoptern. Peter och jag var fascinerade över hur alla kunde räddas och över den duktige piloten.

Hur som helst kan jag andas ut nu, berätta om mina våndor, för någon ny resa har vi inte inbokad. Här sitter jag på en pinnstol i trä och det känns stabilt.

Stressade fingrar

36 words

Speed test

Såklart var jag också tvungen att testa... Jag gillar att trycka på tangentbordet!

Rapport från Teneriffa

I morgon kommer mamma och pappa hem till Sverige också. Tänk att de är kvar! Den bästa dagen vädermässigt var nog vår sista, vi lämnade helt enkelt ön när den var som bäst. Enligt säkra källor har vädret varit kanon idag också.

Sista dagen fick Einar också bada i poolen, för första gången på hela resan, stackaren. Han badade många gånger, kanske för att ta igen det, men ganska korta pass varje gång. Tåget visade sig vara rena lyckan och det var närmast obegripligt att se pappa Peter lägga sig på det för att tömma det på luft när det skulle packas i resväskan. Varför-frågorna haglade och när vi öppnade väskan hemma i hallen fortsatte de.

Trevlig resa hem i morgon, mormor och morfar!

Hem till verkligheten och våren

Så är vi hemkomna, om än knappt. Planet var försenat igår kväll och stackars Jörgen som hämtade fick vänta till 2:00 innan vi kom ut från glasdörrarna på flygplatsen. Einar skrålade hela sin repertoar av sånger på vägen hem, precis som efter en riktig charterresa. Ja må han leva avlöste En sockerbagare som avlöste Pippi Långstrump som avlöste Bä bä vita lamm. Listan slutar inte där och det gjorde inte Einar heller för när vi kom hem tog han sig några varv på traktorn i vardagsrummet och köket. Hilda skrattade högt när vi gick in, och sedan slängde hon sig bakåt smått generad över att hon var så lycklig. Det var bara en som inte var glad att vi var hemma, åtminstone ville han tydligen inte att vi skulle tro det. Nä, vi borde nog skämmas en hel del som varit borta, enligt Sune. Han gled elegant undan när vi skulle klappa honom och satte sig vid dörren och jamade.

Eleverna tog ett steg tillbaka när de såg hur brun jag var, ställde frågor om vart jag varit och sedan ett steg framåt och skärpte blicken: "men näsan då? NÄSAN????" Jag sa att jag funderat över om jag skulle säga att jag ramlat på en vågsurfingbräda och undrade om de ville veta vad jag egentligen gjort. De flesta nöjde sig faktiskt med det svaret. För övriga berättade jag om munsåret som valt att sätta sig på näsan.

Vi har avverkat simskola, där ögonen blev ännu grusigare än de redan var efter de tre futtiga timmarnas nattsömn.

Och medan barnen hjälpte mig att packa ur resväskorna och "sortera" tvätten plockade Peter fästingar på Sune som mjuknat en aning. Efter det lät han till och med Einar klappa honom. Fästingarna spolade vi snabbt ned i toaletten, men i mina tankar finns de som en varning inför kommande högsäsong. Sune ska få medel i nacken mot dem men han bär med sig dem in till oss.

Kanske får man väl ändå se dem som ett vårtecken. Och våren verkar sannerligen vara i full knoppning. I vår trädgård blommar flera olika sorters gula blommor och Peter funderar över hur han ska fylla gräsklipparen med bensin utan dunk. Fatta att gräsmattan redan växt sig lång!

Det ÄR skönt att vara hemma!

För dig som väntar

på ett vykort

Av drygt 800 avknäppta kort under de här två semesterveckorna har vi valt ut det här i elektronisk form.

På baksidan står det:

Hej!
Nu börjar det dra ihop sig för hemfärd. Tiden här nere i värmen har gått fort och även om vi inte har badat varje dag har vi njutit av det fina vädret och den milslånga strandpromenaden och allt annat som Playa de las Americas har att erbjuda. Vi har ätit gott och haft förmånen att kunna spendera väldigt mycket tid tillsammans. Vi har väl förmodligen lidit av det mesta den här resan, till och med hemlängtan. Någonstans vet vi ändå att vi kommer tillbaka hit, kanske inte om ett år eller två år men förmodligen om tre eller fyra år. Trots allt har det varit en härlig semester.
Kramar Hilda, Einar, Marie och Peter

Sune, nu kommer vi hem!

Save the best for last

Andra rubriker detta inlägg skulle kunna haft är "Dream on" eller "Ränderna går aldrig ur". Har jag inte sagt att jag inte tar ansvar för ränderna i bilderna förresten? Det driver mig till vansinne att det efter flera minuters uppladdning kommer bilder på skärmen som inte alls ser ut som dem i minneskortet. På kvällen verkar det vara värst, min näsa blev till exempel inte det minsta randig i morse, nästan som om systemet har något emot mig, användaren krokodilen. Men, men, jag är av med rödnäsan innan vi landat imorgon och ränderna kan jag fixa till när jag hinner. Dream on. Arbetslivet börjar klockan 8:00 på måndag morgon och då har vi dragit FRAM klockan. Att hinna handlar förmodligen om att sluta drömma.

Mamma och pappa börjar sakta men säkert piggna till nu när vi ska åka hem imorgon. Nåväl, de har ju till tisdag på sig att njuta av semestern. När familjen K har åkt hem finns det inga smittokällor längre.

Sista kvällen hade vi bokat bord på "El Molino blanco", som betyder "den vita väderkvarnen". Grönskan slår emot en när man kommer innanför murarna och vi tänker på vår något mer avskalade trädgård hemma som inte riktigt står i samma prakt, åtminstone inte för tillfället... dream on.

Vi fick underbar mat och dryck med extra piff även till barnen. Hilda undrade varför de gjort så och jag svarade att de nog tyckte att Hilda och Einar verkade vara så trevliga barn så att det var därför, och bestämde mig i samma stund för att försöka göra vardagsmaten mer lockande hemma också i fortsättningen. Kanske borde jag lägga till ett dream on igen.

Kocken kom ut och började sjunga och dela ut rosor halvt överraskande och precis när han sjöng för damerna i vårt sällskap - vi var bara två vakna - hade Peter, som suttit beredd med kameran länge och väl, gått på toaletten.

Jag vet inte vad det är som gör att jag oftast bloggar om kvällarna och maten här på Teneriffa. Antingen gör de starkast intryck, eller är det de som liksom ligger längst fram i hjärnan när man sätter på datorn på kvällen. Eller så känns det bara som att kvällarna och maten förekommer mest, jag har inte räknat. Kanske är det helt enkelt så att jag vill göra en teneriffiansk uteätarguide i personliga förtecken. Dreeeeaaam on.

En krokodil

När Einar ser bilden jag just lagt ut och utbrister "en krokodil" och gapskrattar då vet jag inte längre... men man kan väl inte annat att skratta. Och delge förstås.

Okej, varning för känsliga

Jag har nämligen fått en till liiiiten sjukdom. Fast den är inte så liten om man ser till hur stor näsa jag har och hur stor del av den som täcks av herpesblåsorna. Det kanske rent av blir skönt att komma hem och bli av med åkommorna. Du anar inte hur mycket det kliar.

Sömn, förkylning och kycklingfröjd

Så här pigga kan man vara en vanlig morgon

Medan mormor och morfar blir allt sjukare är vi i vår lilla familj på topp nu mot slutet av de här två veckorna. Den äldre generationen härdar ändå ut och ikväll tog de med oss till en riktigt inhemsk krog i Adeje som heter Oasis. Man beställer på spanska och det gör mormor bäst, det är aqua con gas, aqua sin gas, vinho tinto och vino blanco och så helt enkelt en completo. Då får man allt som ingår i den enda huvudrätten restaurangen har. Den går inte av för hackor får man säga. Godare kyckling är nog närmast omöjligt att uppbringa och potatisen... mmmm. Helt vanliga pommes frites men ändå inte för de smälter i munnen.

Jag tog en vit chokladmousse till efterrätt, och listan över postres innehöll kanske 50 fler alternativ än den enda huvudrätten på menyn. När Einar såg den ropade han: "jag vill ha GRÄDDE!" och han blev till och med positivt överraskad (och det vill inte säga lite eftersom han älskar grädde) av den söta smaken, så min postre bestod av hans pinnglass. Det gjorde ingenting när man såg hans glupande aptit och kunde kasta en och annan tanke på den goda sömnen den förmodligen skulle föra med sig i natt. Är han mätt sover han lite bättre än om han bara är halvmätt. Sover han inte gott i natt så måste det vara något annat efter all kyckling, chokladmousse och så en flaska välling på det. Tala om bra avslutning.

Fast sista kvällen är först i morgon som tur är!

Peter undrar

om någon sett den fantastiska statyn i gårdagens inlägg?

Själv undrar jag om den kan misstolkas. Visst är det tapperhet intill yttersta gräns?

Olika dryckesvanor

verkar i alla fall inte vara könsbundna. Kanske är snarare åldern en betydande faktor?

Skål!

Ränderna och färgerna tar jag inget ansvar för. Något är konstigt med uppladdningen av bilder, men det får bli det här eller inget. Originalen är nämligen perfekta... motiven får du själv avgöra huruvida de når perfektionism. I betraktarens öga och så vidare.

Se dig mätt - men bevara törsten?

Tappert hjältemod

Vågorna slår in mot de heroiska kämparna i Candelaria.

Underbart är kort

Den här dagen började fel. Fel, fel, fel. Vet inte om det var Peters risiga mage, Einars nerkissade pyjamas eller mitt alltför ihärdiga surfande som var upptakten. Till saken hör väl också att morfar är superförkyld och frusen med ett febertal som är obekant för alla, att mormor har någon form av turistmage hon också och att barnen är väldigt trötta sedan djurparksbesöket igår. Själv har jag mest problem med huden nu när magen är bra. Det svider och kliar hur jag än gör på fläckvisa partier över hela kroppen.

Ränderna i bilderna är förmodligen något med uppladdningen och inte ett symtom.

Grinigt och dant var det i alla fall och kanske nådde det sin kulmen vid den gemensamma paellaanrättningen på terassen idag klockan 13, när båda barnen skrek och jag nöp huvudet av en räka samtidigt som hela dess inkråm av färgen mörkrött sprutade över min vita tröja. Usch.

Härligt ovetande om kommande utbrott från barn och räka.

Halv fyra kom vi ut och då vände det.

Utflykt till Loro Parque

Till min stora glädje kan jag den här morgonen surfa från hotellrummet. Vi skulle titta på lite kort från igår på datorn och plötsligt kopplade den upp sig mot det trådlösa nätverket som annars inte brukar räcka längre än till receptionen och poolområdet. Jag ska för evigt vara tacksam teknikens under.

Igår hade vi en heldag på andra delar av ön än där vi vanligtvis befinner oss. I det här inlägget tänkte jag skriva om besöket på Loro Parque.

Vi hade bett mamma att ringa och väcka oss kvart i åtta men naturligtvis hade den lille pigge familjemedlemmen vaknat långt innan dess och tur var nog det för packning och påklädning tar mycket längre tid än man tror när man ska iväg. Bara att ta sig in sex personer på sina olika bestämda platser är ett företag. Peter till exempel, sitter i bagageutrymmet i ett uppfällbart säte där. Först efter att han satt sig kan man ställa in vagnarna för att sedan stänga luckan.

När Hilda såg den enorma gorillan höll hon för ögonen.

Det tog ungefär en timme att köra motorvägen till Puerto de la Cruz. Några långa, krokiga, vackra omvägar vågade vi inte chansa på. Vi hade klätt barnen i djurtröjor och det var bara det som gällde, djurparken alltså.
Olika former av pingviner.


Medhavda smörgåsar mellan showerna.
Bilen stod på parkeringen före tio och vi passerade entrén varpå barnen direkt ville hoppa ur vagnarna för att titta på fiskarna under bron. Förmodligen hade det räckt som underhållning den närmaste timmen men Loro Parque hade så mycket mer att erbjuda. Härnäst väntade späckhuggarshow, delfinshow och sjölejonshow och vi passerade mängder av djurarter på vägen som lät sig beskådas utan att uppträda.
Alligatorn som Hilda till slut bestämde sig för att känna på var inte den bakom glaset. Showen med sjölejon blev aningen för mycket. Tröttheten tog över.