Nu har mamma och pappa landat och är på hemväg från Sturup i bilen. Då kanske jag kan berätta något om hur vi med spänning följde dokumentären på fyran igår kväll, om olyckan där alla räddades ur planet som nödlandat på Hudsonfloden mitt i NY i januari i år. Det var både fantastiskt och förfärligt att se programmet.
Jag måste erkänna att jag blir mer och mer rädd för varje gång vi lyfter och landar med flygplan. Naturligtvis visar jag inte det för barnen, men drar en djup lättnadens suck när vi är högt uppe i luften eller på fast mark igen. Vid luftgropar slår hjärtat snabbare och jag blir på helspänn. I mina värsta fantasier kan jag föreställa mig hur det skulle vara att störta.
Planet i NY hade bara hunnit lyfta när några gäss flög in i motorerna och gjorde att piloten var tvungen att nödlanda. En landning på vatten är väldigt riskabel, då vinkeln måste vara helt rätt. Det var bara två grader i vattnet och hade inte räddningen kommit så snabbt hade förmodligen ett antal fått sätta livet till i det kalla vattnet.
Det kändes så nära på något sätt. Att se ett program om en flygkrasch dagen efter att man flugit själv, dagen före ens föräldrar skulle flyga. Hilda och Einar var fortfarande vakna och tittade storögt på flygplanet i vattnet och ställde sina vanliga varför-frågor. De var fascinerade över båtarna och helikoptern. Peter och jag var fascinerade över hur alla kunde räddas och över den duktige piloten.
Hur som helst kan jag andas ut nu, berätta om mina våndor, för någon ny resa har vi inte inbokad. Här sitter jag på en pinnstol i trä och det känns stabilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar