Det behövs inga ord. Visst, man kan läsa dikten till höger och förstå att vi tycker om varandra, men de där små sakerna som blir så stora, betydelsefulla, de någon gör bara för att... är det inte de som får en att stå ut i sin vardag, att vilja göra allt för den andre tillbaka och som får en att likna kärleken vid kramande händer, leende munnar, stigar som korsas, band som knyts, små barn, sammetsröda rosor, eller ... ett grattiskort?
Grannpojken anar nog inte hur stort det där kortet var. Och hans föräldrar är nog ganska säkra på att det är jag som pysslat, tills de läser det här.
Kärleksfullt grattis Axel!
2 kommentarer:
Så omtänksamt och han verkar ha en pysslig ådra i sig också. det där åstadkommer man ju inte utan ha lite känsla för det!
Förresten, du är värd att gå vidare med din bok! Kram / Ann
Tack för det! Kanske kan våga hoppas en gnutta då...;) Kram
Skicka en kommentar