Skyltfönstret

i vår fina butik ser ut så här. Färgglatt och retroinspirerat såklart!

Det har verkligen blivit en succé, det här konceptet, vilket är roligt och väldigt arbetssamt!

Bloggen uppdateras sällan. Du får stå ut. Man vet aldrig när man är på väg mot nya mål...

Vi ska förverkliga en dröm

och öppna en secondhand-affär här hemma i vårt lilla samhälle.

Oftast kör jag bara på. Men ibland hisnar jag när jag tänker på det. Tänker på hur det blev så här och på hur det ska fortsätta.

Det känns fantastiskt och pirrigt. Och som att hoppa utför ett stup.

Vi ska hyra ut bord till privatpersoner veckovis och ha en retrohörna och en barnhörna. Jag går på alla loppisar jag bara hinner. I fredags var vi nere i falkenbergstrakten och handlade kassadisk och annan gammal inredning från en klädaffär som funnits ända sen 60-talet. De hade helt oanvända klänningar med etiketterna kvar också.

Jag köpte 15 stycken. Bara det får mig att hisna men vi kommer att skylta med dem och sätta prislappar på, så jag kanske inte behöver vara orolig.

Det är ganska lite bloggande just nu, jag vet. Det beror väl bland annat på det här. Jag tänker inte ursäkta mig mer. Jag kör på så häng kvar nu...

...mot nya mål.

Jo jag vet

Jag har varit svindålig på att blogga på sistone. Det beror nog en del på det här:
(postat idag)

På väg till livets första skoldag

Nej, det gick inte att komma ikapp honom ens med bil i morse när de cyklade till uppropet.

Lille pojken, det var inte längesen han lärde sig prata och gå och sov riktigt uselt om nätterna. Nu stoltserar han långt bak i klassrummet - vilket pappan var nöjd med eftersom det måste innebära att man betraktas som en lugn elev.

Imorgon får det bli

en ny dimension här på bloggen.

Det känns som det börjar bli dags att lägga ett och annat kort på bordet.

Välkommen hem

Efter ett halvårs idogt sökande på hemnet, en förlorad budgivning i juni och ungefär 20 in- och uthopp ur och i bilen utanför olika hus i Klarälvsdalen den där måndagsförmiddagen på väg upp till Sälen fanns det bara där.

En diskret till salu-skylt, en u-sväng och helomvändning, höga berg och lummig skog.

Ett putshus från 1952. En uppenbarelse i en glänta. En bil där och möjlighet att få komma in och titta.

Visst, barnen var hungriga och trötta, en av dem skrek i stort sett hela tiden.

Men huset. Huset! Det är ett fynd. 50-talsköket. Den öppna spisen. Teakkornischerna. Fönsterbrädorna. Originalgolven. Ett nyrenoverat badrum. En härlig söderveranda. 1900 m2 tomt med små uthus och en stor snickarverkstad.

Och ett bra pris.

Vi ringde mäklaren direkt vi åkte därifrån. Bjöd utgångspriset. Höll andan i en vecka. Visste att det var för bra för att vara sant, vågade inte hoppas.

Kom hem och ställde krav. Sa att vi hade bråttom för att slippa fler budgivare.

Så gick drömmen i uppfyllelse. Igår skrev vi kontrakt.

Visst är det mycket att göra där nu i början. Men tittar man noga ser man hur fantastiskt fint det kommer att bli med lite ny färg, och loppisfynd från 50-talet. Jag kan inte vänta. Inte Peter heller.

Torparlycka!

Ikväll kollar jag

lite webdesign-saker.

Numera äger jag en alldeles egen webbplats som förhoppningsvis ska leda vidare till något riktigt bra. Dessvärre kan jag inte lämna adressen än, eller ens syftet eller ens tankarna om syftet. Det vore att häda.

Och det vore ju synd.

Sådär då

Nu har jag väl till slut fått ordning på twitter... med ett flöde här intill och allt.

Ungefär två år efter alla andra.

Tage ska få en kompis

Det är på gång nu för vännerna, äntligen. Och hur spännande som helst.

Hoppas att de inte väntar hemma för länge bara... Vad är det för fel på Mölndal?

Att komma hem

För bebisen innebar hemkomsten säkert någon form av igenkännande. Bekanta ljud från magen gav en fullständig avslappning och han har varit vaken minimalt det senaste dygnet till Hildas stora förtret.

Peter och barnen hade plockat in färgglada, doftande blommor från trädgården och ställt i vaser på alla bord, städat och planerat trerättersmiddag.

Jag går runt lite som i ett töcken. Kanske är det som sig bör och framför allt är det rätt skönt. Tur att stadiga pappan tar hand om alla och envar med all god vilja som bara kan bo hos någon.

Hemmalivet - here I come

Sista dagen på jobbet idag. Allt som skulle avslutas blev avslutat.

Och under tiden hade Peter föräldraledighet av bästa variant: fysikerpolare, solskensdag, snälla barn och sockerkaka.

Jag tycker då utsikterna ser goda ut.

Den gladaste nyheten

som också skapar en viss insikt att det inte är så långt kvar för oss heller

var lille nyfödde grannpojken! När man tror att mamman ska skicka ett sms liknande "jag kör till vattengympan ikväll" kommer istället denna fantastiska bild.

En sista föreställning

Vi såg sommarens sista föreställning idag. Det är med ett sant vemod jag går in i den nya epoken "höstterminens start". Innerligt hoppas jag att det är den sista starten, kanske den sista terminen och att jag är på väg in i något nytt.

Ridån går upp.
-Hjärtligt välkomna, damer och herrar! är inledningsfrasen.
Sedan följer härliga minuter av dans, munspel och diverse konster. Vi applåderar friskt och när jag fotar istället för att applådera ser huvudrollsinnehavarna det direkt.
-Applådera mamma!
Jag slänger ner kameran i knät och höjer mina händer, klappar ihop dem och får stolta leenden till svar.

När ridån går ner ser jag mig själv i personalrummet, får en gigantisk blombukett och en present som hela personalen samlat ihop till, ger rektorn en sista kram och går ut med lätta steg. Jag vinkar ett glatt hejdå till eleverna och lämnar skolans värld innan det är för sent för alla och envar.

Sen går jag vidare till nästa scen, börjar repetera, regissera något nytt och större. Min dröm ser ut så denna sista kväll av ett evighetslångt sommarlov som nästan inte kunde ta slut.

I bakgrunden hörs ett munspel och rassel från cerist glitter i kombination med:
-Applådera mamma!

Ja jäklar vad jag ska applådera när jag tagit mitt beslut och entrar min nya scen. I min dröm.

Ett sammanträffande med fortsättning

Det är ett sammanträffande att den här dagen är lite speciell. Ett år sedan mitt första blogginlägg, ett slags milstolpe och absolut en början på något nytt som jag etiketterade med. Då handlade inläggen om en längtan efter att skriva och att lämna spår, bilderna var små och ambitionerna stora. Efter ett år kan jag konstatera att bloggandet bara blir allt roligare och har gett mig mer än jag någonsin kunde tro.

Och så sammanträffandet; början på något nytt har det också varit för den nu store lille Einar som gjort sin första dag på dagis. Han började dagen med sin längsta sovmorgon i hela sitt liv, åtminstone här hemma, klädde på sig kläderna själv med ett gapskratt, gick således med byxorna bak och fram i ösregnet och nickade blygt i kapprummet att ja, nu skulle han börja, och ja, det skulle bli roligt. En flicka på avdelningen hade fyllt år och förgyllde debuten med ett glasskalas som säkert fick store lille killen att känna sig extra välkommen. Ja, mycket riktigt, Einar nickade efteråt att det skulle bli roligt att komma tillbaka imorgon igen. Tror jag det!

Nu kör vi, mot fortsättningen!

Prinsens första hörntand

Einar har skällt som en hund i flera dagar när han hostar. Näsan rinner och magen är i olag. Igår kom förklaringen, eller påföljden eller vad man nu ska kalla det.

Hela familjen böjer sig över honom för att titta i den lilla munnen. Alla blir oändligt glada och stolta över vad som där finns att beskåda. Stoltast är nog ändå prinsen själv, tillbakalutad som en bebis i mammas famn, starkaste badrumsbelysningen som en strålkastare i ansiktet och ryckningar i mungiporna av sann förtjusning.

-Vill du visa din tand?
-Ja! Ingen tveksamhet.

Försiktigt tar mamma tag i överläppen och visar resten av familjen. Däruppe, i en svullen och röd jättebulle i tandköttet, syns den lilla, lilla alldeles vita taggen.

-Åh vad fiiin! Det går ett sus genom publiken. Alla är glada över nytillskottet.

Kanske blir det här året lovande

Första inlägget 2009 skulle kunna handla om produkter från kroppen man kanske pratar mer om under åren som småbarnsförälder och som kanske inte är så trevliga att prata mer om; och visst kanske bloggen i småbarnsavseende kan te sig lite väl rosenskimrande ibland, men å andra sidan lämnar jag inte ut någon. Så därför skriver jag inte om bajs. Inte om kiss eller nakenhet heller. Kanske är våra barn tacksamma för det i framtiden, kanske inte.

Kanske kommer jag att blogga mindre om barnen när jag börjar jobba om en vecka, kanske inte. Kanske berättar jag om mitt nyårslöfte någon gång, när allt faller på plats, kanske inte.

Kanske har jag flera nyårslöften, kanske inte. Kanske är jag bara lite mystisk idag, kanske inte. Vem vet egentligen? Och vad vet man kanske? Vad vill man veta? Kanske inte mycket mer alls.

Vad jag med bestämdhet vet är att vi hade en mysig nyårsafton igår, på barns och småbarnsföräldrars villkor. Från spett och parmaskinka till marsipansniglar och glassbomb, för den som är intresserad av menyn. Gratis fyrverkeriupplevelse på hög höjd för den som snarare är ute efter äventyret. Trevligt sällskap därtill. Det bådar gott för 2009.

Nollan och något mer

Nollan hånler mot mig när jag scrollar ner på bloggen, som en stor förvånad trut. Frun får fråga mannen om hjälp i kväll med det tekniska, det som hon inte klarar av. Ja, så får det bli.

Årets gurkskörd blev det inte så mycket av, den heller.

Einar ligger sjuk i sin säng och sover. Kaffet rinner ner i kannan ute i köket. Mammaledigheten börjar lida mot sitt slut nu. Kanske är det verkligen dags. Ja, det är dags! Inte för en paus, nej. Tvärtom, dags för något nytt. Mot nya mål, min ledsagare. Den rastlösa själen måste vidare. Det måste värkas fram, och det måste börja nu. Hjälp mig, förströ mig, ge min hjärna stimulans!

Bloggandet som kom av sig

Ena dagen är man helt inne i någonting som man tycker är fantastiskt stort och kan gå helt upp i. Nästa dag finns där inte samma entusiasm. Vi är föränderliga... I samma lilla ögonblick som Peter började jobba övergav jag min blogg. Inte gråta över spilld mjölk, eftersom jag inte berättat för några vänner att den finns, är nog mamma den enda som tittar ibland, såvida inte Peter kommer förbi säkerhetsspärrarna på jobbet. Vad sägs om att lämna adressen till släkten på min födelsedag? Då får jag ett litet tryck på mig att prestera. Är det inte det jag vill? Helst av allt skulle jag nog vilja ha ett jobb där jag ständigt skrev, förmodligen under tidspress för då är jag som bäst.

Byta jobb, det kan man drömma om så här det sista halvåret som mammaledig. Häromdagen gick jag förbi närmsta skola och var nästan på väg in där för att fråga om ett ledigt lärarjobb, men styrde sedan stegen hem till Linda som jag ju var på väg till. Perfekt hade det varit att ha ett jobb i samma ort man bor i, skulle till och med kunna promenera. Men att bo granne med eleverna, neej!? Och är det lärare jag vill vara?

En milstolpe

Nu tror jag att jag övervunnit min rädsla för att skriva något som ingen tycker om. Jag har helt enkelt insett att jag måste skriva innan det är för sent. För sent för vad? Det vet man aldrig. Förr eller senare står man väl där med svansen mellan benen och ångrar sig.

Min man fick se min blogg igår. Han visste redan att jag suttit uppe i flera nätter, för att sedan krupit ner iskall i sängen efter att ha haft fingrarna på tangentbordet och rumpan på en pinnstol. En natt hade jag viskat att jag höll på med en blogg och sedan nästan känt hur jag rodnade i mörkret. I går morse ställde jag datorn på köksbänken när vi gjorde i ordning frukost och sa adressen: mot nya mål, fast utan å - ingen bokstav alls där. Och så blogspot.com Klick klick - där var den! Han tittade på bilderna, läste den och beundrade den. Jag vet inte varför jag var nervös för han har stöttat mig sedan första gången vi sågs tror jag, sådan är nämligen min man. Han höjer upp andra runtomkring sig. Och han beundrar det jag skriver!

Mitt skrivande är nämligen sårbart. Hur mycket ord och planer på romaner, krönikor och dikter jag än har i huvudet är jag en novis när det gäller att våga visa det för andra. Nu ska mitt nya liv börja. Nu ska jag skriva som om det gällde livet!

Dags för en förändring

Så blev till sist jag också en bloggare, föll i bloggträsket eller tvärtom - tog mitt förnuft till fånga och började sätta på pränt alla tankar och all energi som far runt i mitt huvud till ingen nytta.

Läste i G-P häromdagen om Sissela Kyle som funderar kring döden i sin enmans-show som sätts upp i höst. Hon kallade det för 50-årskris. Jag fyller 32 om några veckor och funderar också över döden. Sedan jag fick en tankeställare i våras tittar jag på dödsannonserna som en väsentlig del av mitt liv. Det betyder inte att jag har dödsångest men någonstans bär jag hela tiden med mig att någon jag känner kan dö när som helst. Jag vill inte det! Jag vill att alla runtomkring mig ska finnas!

Och sedan jag vågar pränta ner att jag tänker på döden ska jag börja leva. Varje minut vill bli meningsfull, ta vara på livet! Gör det du ville med ditt liv för en dag ska det vara för sent.

Mina skrivardrömmar måste få komma ut, men hur? Jag börjar med en blogg så kanske det leder någonstans? Mina fotodrömmar måste få komma ut, men hur? I en blogg som ett led på vägen? Mot något större? Träsk eller inte, nog är det mot nya mål.