Ett sammanträffande med fortsättning

Det är ett sammanträffande att den här dagen är lite speciell. Ett år sedan mitt första blogginlägg, ett slags milstolpe och absolut en början på något nytt som jag etiketterade med. Då handlade inläggen om en längtan efter att skriva och att lämna spår, bilderna var små och ambitionerna stora. Efter ett år kan jag konstatera att bloggandet bara blir allt roligare och har gett mig mer än jag någonsin kunde tro.

Och så sammanträffandet; början på något nytt har det också varit för den nu store lille Einar som gjort sin första dag på dagis. Han började dagen med sin längsta sovmorgon i hela sitt liv, åtminstone här hemma, klädde på sig kläderna själv med ett gapskratt, gick således med byxorna bak och fram i ösregnet och nickade blygt i kapprummet att ja, nu skulle han börja, och ja, det skulle bli roligt. En flicka på avdelningen hade fyllt år och förgyllde debuten med ett glasskalas som säkert fick store lille killen att känna sig extra välkommen. Ja, mycket riktigt, Einar nickade efteråt att det skulle bli roligt att komma tillbaka imorgon igen. Tror jag det!

Nu kör vi, mot fortsättningen!