Uppskattat och festligt

Barnen träffade en alldeles riktig sjörövare idag, alldeles här i grannorten! De gick på skattjakt som slutade med fina mynt till alla barn, som Einar inte släppte på hela kalaset. I bilen hem hörde vi till slut skramlet som innebar att sömnen kom och leksakspengarna ramlade ner i bilmattan.

Tänk att man kan vara 4 respektive 2 år och faktiskt vara på kalas varenda dag en helg och inte ens tycka att något är konstigt med det. Äta prinsesspasta och glasståg som om det är vardagsmat, eller nej... de tycker nog verkligen att det är festligt.

Det gör inget om det är festligt ofta, så länge det är uppskattat tycker jag. Alla har vi väl en gräns för när vi tycker att ett barn blir bortskämt och kanske är den gränsen en slags suddig ram med oregelbundna kanter, om någon förstår hur jag menar. Hur som helst går ett av hörnen i ramen vid tacksamhet och uppskattning för min del. Om barnen uppskattar det vi gör, om de är tacksamma och glada för överraskningar, fester och roligheter, då är det väl ingen fara för att det skulle bli för mycket?

Peter tyckte att det var sådär festligt när jag slant med trimmern i hans nacke förut i kväll och jag fick ett våldsamt skrattanfall, fast jag nästan ville gråta när jag tittade på hur det såg ut. Det gick att putsa till ett något bättre resultat och eftersom det är så fantastiskt kort växer det kanske ut redan imorgon.

Och när katten bet tag i lösnäsan med tillhörande glasögon så att det såg ut som om han skulle gå på maskerad på riktigt blev det också uppskattat och rentav festligt. Vilken söndag! Ja, vilken helg. Kalasen är över, festen blir vardag och skratten blir en avmätt suck. Eller? Är det såhär hela tiden? Jag vet knappt.

Pappigheten som driver mammans ilska

Man blir arg ett antal gånger varje dag på sina barn. Inte så mycket nu, när man inte träffas hela dygnet, men ändå; det finns en viss frekvens. Det är inte något uppseendeväckande eller konstigt på något sätt, de är trötta, de trotsar, de får inte som de vill och man blir arg. Man sätter gränser och visar var skåpet ska stå. Man leder dem in på rätt väg.

Däremot finns det något i sammanhanget som gör mig en aning rädd. Ibland blir jag nämligen arg på Peter också. Inte för att han gjort mig arg, utan för att barnen tycks föredra honom. Triumferande sträcker de sina knubbiga små armar bort från mig, till den bättre föräldern, hemmapappan. Jag ställer mig frågan: vad är det hos honom som är så himla bra? - fast jag vet ju svaret, eller rättare sagt svaren. Hans goda egenskaper är oändliga och det är därför jag gifte mig med honom och vill vara med honom, men jag VILL INTE att barnen ska tycka om honom mer!

Goda morgnar

Einar klunkade i sig vatten vid frukostbordet i morse. Varje gång han svalde gav han ifrån sig ett ljudligt

-Aaaaahhh! och tittade på Hilda.

-Einar, det låter inte så trevligt! sa hon uppfostrande tillbaka, Einar! Einar! Det låter inte trevligt!

Skönt att för en gångs skull kunna luta sig tillbaka. Dessa frukostar...

Stöpt i mänsklig värme

Igår stöpte Peter och barnen ljus enligt gammal tradition i ett väldigt gammalt hus tillsammans med närmsta släkten. Man kan riktigt känna värmen när man ser bilderna, både den mänskliga och den som ligger i rummet av det varma stearinet.

Hemma försöker vi stöpa barnen varje dag. Vi formar dem så att de ska passa in i vår värld, och den stora, hårda världen som väntar dem. Vid matbordet, när de ligger som två ormar på varsin barnstol och slingrar sig bort från tallrikarna. Vid handfatet, när de kastar sig handlöst bakåt mot stengolvet och vägrar tvätta sig och borsta tänderna. När skorna ska på och Einar hellre springer iväg med en vinterkänga för att bli jagad och få hela proceduren mycket roligare. När det är läggdags och Hilda är övertrött och bara skriker och sparkar. Hela tiden försöker vi ha tålamod, leka fram ritualerna och hur lätt är det när man själv bara vill sparka och skrika som ett barn i deras egen ålder?

Vi bor i ett av de länder i världen där levnadsstandarden är högst. Visserligen går vi in i en lågkonjunktur men i vår lilla avkrok av det lilla samhället i det trygga landet märks det mest på att vi inte kan resa utomlands eller byta bil lika ofta. Barnens lilla, lilla värld består av huset, dagis, öppna förskolan, simskolan, familj, släkt och vänner. Så fort något är lite nytt och obekant blir det otäckt, hälsar någon för snabbt blir man så blyg att gråten tjocknar i halsen, om något går som man inte tänkte sig i den lilla världen blir man så frustrerad, arg och ledsen. Små ljuvliga barn - hur ska vi kunna hjälpa er att klara er i den stora världen? Hur ska det gå för er i framtiden? Hur kan vi bäst forma, fostra, stötta? Och hur ska ni kunna ta emot? I all mänsklig värme, i tid som lackar mot jul, bland ljus och mys, finns ändå allvaret där, oron och förhoppningen.