Läkarhumor

Läkaren krafsar ned det där svåra ordet på ett papper. När han lämnar över det till mig hinner den lilla handen före. Tage rycker åt sig det och öppnar munnen för att ta ett bett. Jag bänder upp hans fingrar och säger

-Nej, du får inte äta upp det!

vänder mig till läkaren och säger

-Han älskar papper!

Doktorn slår handen för munnen och bullrar av skratt.

-Ha ha haa ha HAAA! Det hade varit riktigt roligt tycker jag... Ha ha haaa... om han ÅT upp sin diagnos!

Diagnos ofarlig

Varenda tant i Borås frågade mig:

- Gör du inget annat än tittar på honom hela dagarna?

varpå de fortsatte prata bebisspråk.

Tage flörtade nämligen med varenda tant i Borås idag. Med samma blick som på det här fotot:


Jag är snygg menar han.

Och det tyckte tanterna sannerligen.

Läkaren tyckte också att han såg okej ut och äntligen har pricken i pannan fått ett namn: "Xanthogranuloma".

Helt ofarlig. Uppkommer i tidig ålder, ofta hos nyfödda. Man vet inte varför. Kan bli flera om han har otur. Går över innan tre års ålder.

Skönt. Vi oroar oss inte mer för snyggingen. I alla fall inte av den orsaken.

Tisdag innebär

en lugn förmiddag med de här tre grabbarna.



Lugnet före stormen kanske. I eftermiddag ska vi nämligen ut och åka tåg. Fast utan huskatterna förstås. Det får räcka med tre barn att hålla ordning på.

Du är go du, syrran!

Jag blir lite sådär så jag fnittrar när vi kramas. Och myser med kinden mot dig. Känner lite på din kind också.



Men det där med pussar... det är inte min grej. Lägg av! Arg blir jag.

Lille tjabo

väger nu 7 470 gram.

Ser du hur mäkta stolt han är?

Och snorig, varje dag de senaste veckorna.

Mycket rädd är han också (om man nu ska prata egenskaper) för att komma nära någon annan än mamma och pappa. Idag hade mamma dock två kompisar hemma som han till slut blev bekväm med - strax före de skulle åka hem.

Frigörelsen har börjat.

Tage Prick

blev namnet på Hildas dalmatinerhund som hon fick i present för ett par veckor sen. Världens mjukaste, valpig vit med svarta fläckar. Einar fick en likadan. Han kallar sin för Kossan.

Vi har också en alldeles riktig Tage Prick i familjen.



Och själva pricken är under utredning eftersom den tyvärr växer sig allt större på pannan. Idag besökte vi specialistläkaren som bara kommer till bvc någon gång i månaden efter att den vanliga barnläkaren inte vågade uttala sig i slutet av förra månaden. Nu väntar vi istället på remiss till Hud och vet egnetligen inte vad som händer.

Vår egen lilla bulle kan prata!

Du får välja att inte tro mig. Jag förstår om du inte tror att det här är sant. Men betänk att storebror Einar sa "uppförsbacke" (uppebacke för att vara exakt) när han var elva månader och två-ordsmeningar före han lärde sig gå.


Tage sa nämligen "bulle" idag när vi bakat och jag matade honom med små smulor. Bölö, bölö, sa han och så upprepade han det varje gång jag stoppade in en smula i munnen. Han kan prata! 7 månader lilla ungen berättar vad han gillar bäst. Måste säga att det slår allt annat jag skulle blogga om med hästlängder.



Hilda drar med bakpenseln över bullbrorsan.

7 månader idag

och snorförkyld är han, den lille älsklingen.



Och oj vad det har hänt mycket saker de senaste veckorna.

Tänderna växer, han dreglar decilitervis, sitter stadigt, kan förutsäga att bildörren kommer att smälla snart (eftersom han blinkar en stund innan), säger inte bara ejejejej utan dädädädä också, låter inte någon annan än mamma och pappa hålla honom och tycker att bulle är det bästa käk som existerar.

Självständigheten är till och med så stor att han bestämde sig för att blåsa upp mammas bröst alternativt tugga, istället för att suga för ett par dagar sen. Numera dricker han bara välling, trodde du något annat?

Kvällens uppdrag:

väcka storasyrran.

Jaha, det ska väl inte vara så svårt...

Om jag först skriker sådär högt som jag nyss lärt mig



ser pillemarisk ut som bara lilla jag kan

och kanske skrattar lite gurglande i hennes fina öra



drar lite i det roliga håret

så kanske...



JAA, jag visste väl att det skulle funka! Hörru, upp med dig nu och ligg inte här och slöa vid konståkningen på TV!

Härmrumpan slår till igen

Idag när jag står och torkar mig efter duschen på morgonen med dörren på glänt ut till rummet där barnen sitter hör jag följande.

Hilda:
- Åh Tage! Du är den finaste lilla bebisen i HELA världen!

och strax efter i exakt samma tonfall från Einar:
- Åh Mage! Du är den finaste lilla rumpan i HELA världen!

En liten fundering: Om någon kommer i kiss- och bajsåldern så fort han börjar prata, är det så att det ligger i personligheten då, snarare än har något med ålder att göra?


Mina små fina pojkar, den ene utsmyckad med kanin på örat, den andre med räv bakom...

Roligare än så här

är det väl inte att få sin andra tand.

Som grädde på moset

Att vara tredje bebisen är inte så lite som grädde på moset, både för föräldrarna och för honom själv. Allt är serverat, en uppsjö av leksaker och en aldrig sinande barnunderhållning.



Ibland får han till och med möjligheten att nattsudda om han har lust. Fy på oss.

Med såna här pepparkakor

i huset är det nästan så man får ge julen en andra chans.



Tage trodde knappt sina ögon. Att få så fin belöning för att man är uppe efter 22 får då inte bli någon vana. Snyggare mössa får man leta efter, ända på Kanarieöarna.

Tack och välkomna hem till vargavintern!

Synska Folktandvården

Är det inte på gränsen till otroligt att Folktandvården skickar en tandborste och tandkräm till Tage just idag?



Fast barnen tyckte inte det var konstigt alls.

Lille bissen kom ut

på Tjugondag Knut!



Och om någon undrar hur vi har sovit i natt så är svaret... inte så bra.

Lillfisen

har planat ut igen.



Han vägde precis över 7 kg på läkarkontrollen igår. Dessutom matstrejkar han och är svullen på undre framkäken.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Boyes gamla "visst gör det ont när..."

Till råga på allt har vi hittat granbarr i blöjan. Kan det ha något med pojken på bilden att göra?

Sådan far och mor,

sådant barn.


Peter, sommaren 1971

Tidigare var jag så säker på att han enbart är Peter upp i dagen.



Men rotar man djupt bland gamla foton kan man konstatera en ganska exakt likadan näsa (stackaren, jag som har droppnäsa och allt) och kanske till och med ett smajl från sin mor.


Marie, julen 1976

Eller så är det bara så att alla bebisar ser ungefär likadana ut.

Halvårsbarnet Flörtisen

Klockan har passerat 22 och det ser ut så här hemma i soffan. Flörtisen vägrar sova.

Läser lite om halvårsbarnet Flörtisen i Anna Wahlgrens "Barnaboken". Bland annat står att läsa:

Flörtisen är en liten humorist av Guds nåde, som smeker och busar med samma hämningslösa själ och kropp. En halvårsflörtis dyrkar kroppskontakt. Vidare dyrkar flörtisen sig själv, vilket ju inte är något att förvåna sig över.

Förälskelsen uppstår gärna framför spegeln. Flörtisen upptäcker då detta vackra barn, denna utomordentligt trevliga person i spegeln, och grips av salig och sällsam förundran.

Därefter får flörtisen syn på mamma eller pappa, som håller i barnet och som nu finns i två upplagor. Mycket märkligt!

Sedan växer förälskelsen fram. Flörtisen stirrar hänfört på festföremålet i spegeln, denna förtjusande människa på sex månader. Det ljuvligaste med att älska är ju, som alla vet, att mötas. Flörtisen ordnar möten hela dagen. Kikar fram, gömmer sig, kikar fram - och så möts man igen och igen.

Tage har gått in i en ny fas. Han fyller 6 månader idag. Han är en knubbis, en utforskare, en livsnjutare och kanske mest av allt just en Flörtis.

Grattis lille vän!

Vad ska han egentligen tro

om julen?

Kommer han att få enorma förväntningar till nästa år?

Behåll lugnet i jul

i alla situationer!

Hälsningar från en mycket lugn och avspänd mamma som har allt klart och bara ligger i soffan och gäspar.