Mina flitigaste bloggläsare

sitter på en balkong på sydligare breddgrader.

Därför tänkte jag utmana mig själv att skriva minst ett inlägg om dagen den närmaste tiden framöver.

Här hemma ser det ut så här idag. Det hade inte gjort något om man satt på en balkong i värmen. 

Skrev just ett långt inlägg

på snyggtelefonen men lyckas inte publicera det...

All ny teknik är inte perfekt teknik tydligen.

Det kommer så snart det funkar. Med plåsterbild och allt.

Plötsligt kan jag blogga från telefonen igen

helt oförhappandes. Bilden som jag tagit med telefonen på Hildas insats som loppisförsäljare tidigare idag råkar bara hamna där igen när jag postar den. Nu blir det mera vardagsblogg och sämre foton igen om det inte bara var en engångsföreteelse. Håll till godo!

Och hur det gick på loppisen? Tja, vi lämnade tre pappkassar och en låda. Kom hem med en ny, rosa gympakasse fylld med leksaker och nyttoprylar som en Alfons Åberg-kruka, bebissaker till docka och en förskräcklig porslinsfigur.

Sjung bloggens lovsång

Tänkte ett tag att jag borde lägga ner bloggen. Har ju gjort det här nu varje dag (nästan) i tre år.

Att blogga är hopplöst otrendigt har man hört. Ska man göra nåt får det vara att twittra. Och ja ja, det gör jag numera, det med.

Men räds inte. Eller gläds om du nu är på den sidan. Jag gillar skrivandet för mycket, bloggandet ger positiv energi och mersmak och kanske leder det en dit man vill så småningom.

Länge leve bloggen!

Av personliga skäl

tar jag för första gången på tre år en bloggpaus och återkommer när jag har åldern inne. Om inte så många dagar med andra ord.

Bloggutmaning

Jag blev utmanad av Malin häromdagen. Här kommer mina svar:

Hur länge har du bloggat?

Jag har bloggat sedan augusti 2008. Tre-årsjubileum i år då.

Hur många bloggar återvänder du till dagligen?

Kanske tio dagligen i snitt, de som uppdaterat sig på min länklista. Hinner jag blir det många fler ibland.


Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?

Jag tycker att dagboksblogg är ett väldigt tråkigt ord och vill själv inte framstå som om jag dagboksbloggar. Det bästa är väl sådana som tar upp olika teman varje dag och det gör många tycker jag.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Det tror jag nog, har inte hört något annat. Kanske får man lära känna mig lite bättre.

Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag har en gräns och har kontroll över vad jag vill skriva och kan lämna ut till alla och envar.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Det är inte bekräftelse jag vill ha, jag vill skriva för att jag älskar att skriva. Dessutom vill jag inspirera och delge sånt som jag tycker är värt att läsa. Och komma ihåg själv också för den delen.

Har du träffat människor IRL, efter att ha träffat dem via bloggen?

Nej, inte än.

Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?

Möjligen. Finns det något som inte är skadligt i världen?

Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Det är väl att jag satt mig för att göra ett inlägg varje dag och klockan är 23:30 och jag vill helst gå och lägga mig. Men oftast händer inte det, för jag skulle inte fortsätta om det blev en press och stress.

Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?

Japp, det tror jag faktiskt. Men tiderna förändras så jag vet inte till 100%. Det är ju det som är Mot nya mål.

Jag utmanar den som vill hänga på!

Jag antar

att största andelen besökare på bloggen tittar in för att se hur jag mår eller om bebisen har kommit, snarare än läsa något mer inspirerande inlägg från undertecknad.

Ändå känner jag mig villrådig. Ska man skriva hur man mår eller inte? Är det inte lite tjatigt när allt kommer omkring? Småvärkar hit, molvärkar på natten, tilltagande regelbundna värkar dit och så avtagande värkar.

Det konstigaste är väl att det nästan inte känns alls som om jag ska få en bebis längre. Det känns främmande på något sätt. Peter säger att det är för att jag ska i genom hela repertoaren med känslor och nu är jag där. Skönt när i alla fall han står med båda fötterna på jorden och talar om vart jag är när jag inte vet själv.

Jag gissar att den kommer 29 juni. Vad vill du läsa om tills dess?

Oväntat

under dagen:

att Peters bror inte alls fyllde 41 när hans födelsedagskort var klart, utan ytterligare ett år som kommit bort någonstans på vägen

att tårtkalaset blev med mormor och morfar för tre av oss istället för hos tidigare nämnde bror
att just nämnde morfar fick igång bilen som inte startat på en vecka

att Einar var så rolig i affärscentrat tidigare idag att det faktiskt kräver ett eget inlägg senare

att Amanda skrivit ett så smickrande inlägg så att jag nästan fick svårt att skriva det här inlägget, för att jag istället scrollade egna graviditetsbilder kombinerat med hennes snälla ord

Fick en bloggutmärkelse

häromdagen av Malin som är en rutinerad nykomling i bloggvärlden, trebarnsmamma som nyss övergivit föräldraledigheten och en gammal gymnasieklasskompis till mig. Tack Malin!

Nu pryder den sin plats i högerkanten här bredvid.

Instruktioner: kopiera in awarden, länka den till den du fått den av och ge den sen vidare till sju andra bloggare och länka till dem + berätta sju saker om dig själv - sprid lite glädje!

Faktum är att jag är så busig att jag aldrig skickar vidare kedjemail och sånt. Men en och annan bloggare vill man väl alltid glädja. Så här är min lista:

Jag vill ge awarden till
Carola, som man gärna skulle vilja se inlägg från oftare, för att de skrivna så att det känns precis som om du satt bredvid mig vid datorn.
Sanna som skriver med stor portion humor, värme och underfundighet om det hektiska slash härliga småbarnslivet och intresset för nybakat, med ständigt dåligt samvete för att hon inte alltid hinner med bloggandet.
Sofia som just blivit med hus och skriver från hjärtat såväl som familjelivet med självdistans i en underbar kombination.
Karin som jag är så glad för att hon började blogga ända från Finska skogarna, med inspirerande kort och text som man skrattar högt åt eller får en klump i halsen av.
Amanda som kanske ändå är min favvobloggare och lite av idol.
Ann som är trebarnsmamma med nytt jobb och skrivardrömmar.
Annelie och Joakim som håller mig uppdaterad på senaste projekten hemmavid, samt fina foton på barnen.

Och så sju saker om mig:

1. Jag har fått ungefär 15 myggbett hur nu det är möjligt. Desamma kliar helvetiskt.
2. Dokumentären om Annika Östberg förut ikväll fullständigt trollband mig vid TV:n.
3. När Peter och jag skulle flytta till hus blev mitt uttryck angående att köra tvättmaskinen under fredagkvällarna vida omtalat, under synnerligen muntra former.
4. Jag saknar rödvin, vitvin, goda ostar och rå fisk. Och jag kan med att erkänna det.
5. Ögonlocken är väldigt nära att falla ihop nu. Så nära att jag inte rapporterar till var och en av er som fick en award förrän imorgon. Läser ni å andra sidan min blogg noggrant vet ni redan allt.
6. Fick ytterligare en idé till ett roligt skrivprojekt i går. Borde man samla alla goda idéer någonstans eller ska man sätta fart?
7. Tvättmaskinen är klar trots att det är tisdag. Jag är grymt trött, sugen på vin men det kliar - både i skrivarfingrarna och myggbetten. Och hur i hela friden ska jag få in Annika Östberg i detta försök att sammanfatta hela faderittan?

Tårar rinner när jag

inte kan sluta läsa, när jag av en tillfällighet halkade in på den här bloggen, när jag blir påmind om min kursare som råkade ut för samma sak, som i den ondaste av världar och mest orättvisa. Alla tänkvärda ord och uttryck, allt som gör att jag faktiskt kan förstå litegrann hur det måste kännas att vara drabbad, att ha så ont och vara på väg någonstans alldeles ensam, mot sin vilja, bort från det man älskar, eller att förlora någon.

Det är då jag är så tacksam över att vi har det som vi har det. Mitt i det väldigt lilla sjukdomselände som sprider olust i min hals tänker jag på de finaste, finaste barnen, den finaste, snällaste mannen, sparkarna i magen, de glada små tusslarna med högsta svansföringen och den bästa släkten - allt det som jag får ha, bara får. Allt som gör livet värt att leva - för att vi får. En enorm möjlighet! En gåva.

När man tycker sig ha bloggat om allt

snöfallet
barnen
OS
semlor
vänner
hemmets sysslor
läsning
magen
katterna
utflykter
sömn

...

och tycker sig ha bloggtorka,
inte ha en aning om vad man ska skriva den här snöiga os-kvällen,
har ögonlock som faller ihop
är precis på väg att strunta i det

Det är just då Sune börjar äta ostbollar. Kanske gillar han att de har samma färg som hans päls. Kanske tycker han att det känns härligt när de knastrar mot tänderna. Kanske tycker han att de matchar Anjas fina bronsmedalj. Kanske minns han den gamla goda tiden innan Morris kom, innan matsanktioneringarna började.

Eller så är det bara meningen att jag ska få något småroligt att skriva ett inlägg om och visa på bild.

På tal om pyssel

Det blir inte så många kreationer i månaden och jag gör dem absolut inte i god tid. Jag har alltid jobbat som bäst när det brinner i knutarna.

Kort till den äldsta jag någonsin känt och som råkar vara min farmor.

Lite så är det väl med bloggen också. Mitt eget mål är att göra ett inlägg om dagen för att tillfredsställa mig själv och de eventuella läsarna och föra lite logg över vårt liv, skriva något som kan glädja eller ännu bättre inspirera någon. Det är en viss press att göra ett inlägg om dagen. Jag måste ju inte... men har ju liksom gett mig in i leken. Det ÄR något av det roligaste jag vet.

Kort till den yngsta i släkten; mitt kusinbarn på Jersey. Vi hittade ett urgulligt set med klänning och body på Åhléns - onöjligt att motstå!

Skapande och kreativitet i ord och bild, precis som att göra kort eller scrappa. Kanske är det i pilligaste laget ibland. Kanske gillar jag lite bättre att svänga mig med ord. Fast det ena utesluter inte det andra och det är ju tur!

Kort till min svägerska som arbetar med skönhet, färg och form. Jag hakade på den senaste trenden och skickade i cellofankuvert, skrev adressen på baksidan av kortet och satte kuvertet utanpå plasten. Vackert för brevbäraren också.

Skräckens ögonblick

Min favoritbloggare är med i "Skräckministeriet" på tvåan ikväll. Det handlar om hur kusligt det blir när barn är inblandade i skräck och om spöken och övernaturligheter och annat som verkligen skrämmer. Jag förundras över kvinnan vars blogg jag läser dagligen, att se hur hon ser ut, höra henne tala om Styggelsen, illustrera spöken och faktiskt prata precis likadant som en av mina kusiner.

Hastigt slänger jag en blick ut genom fönstret. Är vi också hemsökta?

Har jag förresten

haft över 30 besökare förut på en och samma dag? Det är nog inte så dumt att länka på facebook i alla fall.

En får va gla ôm en kan tellföra nået.

På tal om det så har vi tappat bort en hårddisk. Peter trodde att jag säkerhetskopierade alla foton på den, men helt plötsligt är den inte här. Hur är det möjligt? Den är ungefär 40x40 och en dryg dm hög, alltså ingenting som gömmer sig under mattan. Bättre ordning är en dygd.

Fast det är roligare att blogga.

Dagens roligheter

Jag älskar den här bloggen, och förstås dagens inlägg i synnerhet...

En sak till piggar upp idag. Peter har kommit med som en av tolv finalister i fototävlingen i vår kommun. Kan du rösta eller känner någon som kan det, är det förstås tacksamt eftersom första pris är en väldigt fin kamera. Men egentligen tror jag att han vinner i alla fall, även om ingen kompisröstar. För att bilden föreställer min son, och för att det är en grym bild som utmärker sig under temat "Ett möte". Mötet råkar nämligen vara med sömnen och köksbordet på samma gång.

Heja heja!

Happy end

-Ska du verkligen blogga idag? Jag blir väl bara uthängd, suckar Peter i soffan framför "Packat och klart" alldeles nyss.

Vi tittar på vita öknen i Egypten, pyramiderna och kamelerna och precis när jag ska gå till datorn kommer ett inslag om skidåkning i Bulgarien, en nationalpark som exploateras, billiga liftkort och prisvärt boende. Skidåkningen talar inte riktigt till en genom tv-rutan, förmodligen för att den inte är förträfflig som vi varit bortskämda med, där vi varit under våra skidsemestrar.


After-skistället i den lilla orten heter "Happy end". Jag funderar på det som Peter just sagt och på dagen som varit. Tack och lov att det slutade som det gjorde, att vi sitter i soffan och har två barn som sover och ett halvt kök monterat i hallen.


På väg hem från jobbet fick jag nämligen ett uppdrag av hemmamannen. "Om du hinner, bara om du hinner" fast han visste redan när han sa det att jag inte skulle hinna. De obotliga tidsoptimisterna, det är vi det, den ene värre än den andra och vice versa. En kvart till godo, in på Ikea, bort till fyndhörnan, kämpa på två stycken tre meter långa skivor Peter sett i fredags och vill montera i tvättstugan. Upp på den ostyriga kundvagnen som blir än mer svårstyrd med två lååånga skivor, ingen kvart till godo längre, betala, upp på flaket med skivorna som jag vid det här laget svär över, köra en bit, stanna och binda fast de h------s skivorna som inte vill som jag vill, en kvart sen, nä det räcker inte, en halvtimme.

Till slut in på simskolan utan badkläder, tar upp en sjuk Einar i famnen, svettas men känner frustrationen lägga sig, ånga bort i det varma badhuset. Sjunker ner i soffan senare på kvällen härligt medveten om att man fullgjort sin första och värsta arbetsdag. Peter har tagit tiotimmarsfebergnället och nu är pojken på bättringsvägen.

Vi hänger väl med in och tar en öl på Happy end.

Sista uppladdningen

Tyvärr dog mitt batteri på datorn mitt i bussresan. Tanken med att blogga hela vägan föll förstås med faktumet. I morgon får jag vara mer återhållssam, för om jag inte kan lägga ut målgången redan i bussen hem vore det oförlåtligt.


Nu vallas det kan jag rapportera. Det vallas så in i bänken, med strykjärn och allt. Hemligheten? Vet inte, återstår att se i morgon hur bra glid det blir.

Vi kom fram vid 18:30-tiden och blev mångfaldigt positivt överraskade. Stugan, som skulle vara lite skamfilad enligt något rykte, bjöd till och med på en gammal kakelugn. Här kommer vi sannerligen att trivas.

Bröderna sitter här i soffan nu, läser instruktioner, våndas lite, visar nummerlapparna, kollar chipet. Spänningen ligger i luften nu. Det ska bli helt fantastiskt.

Skrivarglädje

Varje tisdag har vi glädjen att inmundiga en fantastisk middag hos svärföräldrarna som dessutom passar våra barn under några timmar, när Peter ägnar sig åt vintersport och jag jobbar. Därför har jag mätt och belåten suttit och filat lite på en aningen ilsken insändare angående egna rum på BB till alla förstföderskor.
- Du har blivit så engagerad, säger Peter när han läser min spretiga kladd.

Jag vet inte det, om jag har blivit så mycket mer engagerad eller om det helt enkelt är så att jag använder skrivandet som ett verktyg i mycket större utsträckning nu än tidigare. Det är ytterligare en positiv sak som bloggandet har fört med sig.

Flera gånger senaste dagarna har jag kommit i kontakt med en negativ inställning till bloggande. Kanske är det så att det finns människor som har förutfattade meningar om bloggandet, kanske är jag en mycket ytlig person som har en blogg. Men ingen trodde väl att jag ville bli en blondinbella? Eller en Schulman heller för den delen?

Nej, jag ska tala om vilka positiva sidor bloggen och bloggandet gett och ger mig och andra:
- jag får skriva som är det roligaste jag vet

- jag har kommit på att skrivandet är det roligaste jag vet

- jag har ett antal andra skrivprojekt som jag aldrig skulle haft om jag inte bloggat, därför att andra personer har inspirerat mig

- det jag skriver blir något andra läser

- en del jag känner blir glada av att läsa det jag skrivit, till och med

- en del blir glada över att få se bilder jag lägger ut

- andra kan lära känna mig på ett sätt som mer och mer känns som mitt rätta jag, det skrivande jaget

- faktiskt, vilket kanske är det allra roligaste, är att jag inte bara inspirerat en utan en handfull människor i min omgivning

Listan kan göras lång, exempelvis kunde kanske han den nya blå varit med på ett hörn, men det viktigaste är sagt. Kort och gott, i mitt liv, just nu, ger bloggandet mig stor glädje. Så det så. I framtiden kanske jag inte bloggar. Då gör jag kanske något annat. För det är ju sådana vi är vi människor, vi provar nya saker, skaffar oss projekt. Ja, mot nya mål helt enkelt.

Aldrig i livet

Peter och barnen gav mig en sovmorgon idag. Till slut vaknade jag ändå framåt halvtio av att två halvstora och gällröstade människor ropar "aldrig i livet", "aaaldrig i liiiivet", "ALDRIG i livet" i munnen på varandra. Min pappa tycktes i dra sig till minnes när vi talades vid i telefon att han eventuellt kunde sagt det någon gång igår, när de var barnvakter. Ordförrådet utökas hela tiden och barnen tycks vara som små svampar när det gäller ord. En får passa säk för va en säjer.

Aldrig i livet trodde jag att en konstsnöanläggning kunde vara så trevlig som den i Landvetter. Jag har naturligtvis bett Peter att blogga om skidåkandet idag igen, men han finner det här med inlägg mer som ett tvång än ett nöje. Annat blir det när han åker till Järvsö på torsdag. Då ska jag tvinga på honom min nya kärlek - ni vet den där blå. Ett inlägg om dagen kräver vi, eller hur? En resa måste skildras på nätet, när möjligheten finns. Aldrig i liiivet något att diskutera.

När Peter körde varv efter varv på konstsnön provade vi pulkorna och konstaterade att det nog är dags att byta till snowracer. Hilda tog några stapplande steg på sina små skidor under Einars avundsjuka tillrop, men när han fick prova hann jag inte sätta fast andra skon förrän han var mer än nöjd. "Inte åka!" Aldrig i livet hade förmodligen varit en ännu mer passande fras, eftersom hans ögon utstrålade ett visst mått av panik när han satt fast, men kanske kan han tänka sig att försöka igen snart. Mest nöjda var barnen förmodligen när de mumsade plättar i klubbstugan. Det är inte mycket som krävs. Kanske är det oftast plättar som krävs...

På eftermiddagen kom Carola och bokstavligen överöste oss med presenter. För oss hade det räckt med enbart hennes besök som väl handlade om minst 18 mil fram och tillbaka. Två böcker, Hemliga Pappan och Den som inte tar bort luddet ska dö, en biblioteksnalle till Einar och fingerfärg till Hilda gjorde oss i alla fall rikare på både skratt och upplevelser - upplevelserna mest när Hilda använde sin present.

Böcker och presenter till barn finns det ingen som slår Carola på och dessutom har hon ett antal andra goda sidor. Barnen älskar henne men att vinka hejdå till Carola - aldrig i liiiivet!

Läsupplevelse utöver det vanliga

Nu gör jag en chansning och skriver ett inlägg med 1-åringen i knät. Det får bära eller brista, det måste berättas:


Jag har haft en läsupplevelse utöver det vanliga. Det började nog för flera månader sedan när jag först kikade in på Amandas blogg. Något fick mig att vilja läsa mer, och mer. Jag klickade på bloggen varje dag, började kommentera inläggen och fick svar och beställde hennes bok "Styggelsen". Boken klamrade sig fast vid mig precis som handlingens övernaturliga Singa gjorde vid livet, ville inte släppa taget. Det här var verkligen litteratur av det otäcka slaget, som tränger sig på, som jag inte vågade läsa ut igår kväll utan sparade till frukosten för att samla mod. Vilket språk! Det ville inte heller släppa taget, magiskt! Miljöerna beskrivs så att man känner sig närvarande, mitt i det otäcka, ondskefulla hela tiden. Målande beskrivningar som lämnar tillräckligt mycket över åt läsaren för att tillverka egna bilder - hemska sådana om ondskan som kan bo i en människa. "Full av färg och karaktär" har någon beskrivit den, vilket jag kan instämma med även om jag personligen ser färgspektrumet i miljoner gråbeige toner i sjukhusets källare på den västgötska slätten.





Bloggen heter "Alla har en bok inom sig" men jag hoppas att Amanda har fler. Nu kallar barnen.