Febern vandrar

vidare i vår familj.

Med lite tur är alla friska tills på torsdag eftermiddag när vi ska dra på påsklov.

Annars är det väl inte mycket värre än att vi åker på fredagen...

Familjen och smurfarna

Resten av familjen fick stanna hemma idag efter trettondagsfirande i helgen när jag begav mig för att hälsa på mamma och pappa och uppvakta min kusin.

Barnen var mycket nöjda med att Peter tagit med sig smurfhuset och alla smurfarna från det ljuva 70-talet - eller möjligen början av 80-talet hem.

Helgen har varit intensiv, imorgon börjar vardagen igen och jag undrar verkligen hur allt ska bli i vår.

Det tänker jag på nu, här hemma i föräldrahemmet. Och överhängande är förstås oron för mamma.

Tänk på smurfarnas tid på 70-talet, eller som sagt kanske 80-talet. Vad problemfritt allt var då. Alla man kände var friska och man var odödlig, hyfsat vig och vågade klättra 20 meter upp i vilka träd som helst. Man höll reda på sig själv och ingen annan fast egentligen var det de vuxna som höll koll, man arbetade inte och man vaknade pigg och glad om morgnarna. När vi slutade nian klädde vi till och med ut oss till smurfar, cyklade runt och sjöng "saft, saft, hallonsaft" och hade hela livet och sommaren framför oss.

Det är annat nu. Glada stunder, ledsamma stunder - visst går det upp och ner, men framför allt är man vuxen. Mer än någonsin. Och om man blir starkare för varje sak som händer vete sjutton, men mer ödmjuk blir man nog. Inför livet, med sina härliga och sorgliga ögonblick, dagar som passerar, glädjeämnen och ledsamheter...

Jag menar inte att jag vill tillbaka. Skiftningarna är väl det som gör livet? Nu är det tungt bara.

Ge mig lite hallonsaft och vänd uppåt, säger jag.

Renovering pågår

Peters föräldrarhar varit här i fritidshuset ett par dagar och hjälpt oss, tack och lov - annars hade hela familjen varit under isen för länge sen eftersom jag spenderat veckan med 40 graders feber och kraftigt illamående.

Kanske är jag på bättringsvägen eftersom jag sitter här med datorn. Men allt står mig upp i halsen. Dieten består just nu av rotmos och kokt skinka...

Den här hösten är galen när det gäller sjukdomar - annat verkar gå oss bättre i händerna.

När vi ändå pratar utgifter

så måste jag berätta om den gamla bilens öde igår.

Peter och barnen (som har studiedag) ska åka på bilbesiktning. Jag ligger med feber och hör ett antal misslyckade startförsök ute i garaget. I sista minuten som de är, som vi alltid är, går jag ut och erbjuder hjälp. Puttar igång bilen som startar, masar mig in och ringer Peter en timme senare för att fråga hur det gått.

-Åt helvete, svarar han. Barnen skriker i bakgrunden.

Den hade visserligen startat vid besiktningen, men efter ett tvärbromsningstest lossnade ett bromsrör och det blev körförbud. Det finns ingen annan bra lösning på problemet än att jag åker och hämtar.

Vi har haft bra flyt med mycket på sistone. Vi kanske förtjänade en svacka.

Och bilen, den förtjänar bara en försäljning.

Nack-snack

Har spenderat senaste två timmarna på spikmattan utan att det hjälpte onda nacken.

Är löjligt spänd.

Ja, jag sov på spikmattan alltså om någon undrade. Låg inte och spände mig.

Spänner mig bara nu.

Behöver förmodligen helg. Lite mindre datorjobb. Lite mer sömn. Lite mindre bilkörning.

Och kanske lite hederlig gammal vattengympa igen efter sommaruppehållet.

Ett tråkigt avslut

Det sista Tage gjorde på Kolmården var att slå ut en bit av en framtand.

Naturligtvis blev det blod, skrik och tårar. Och muntvätt i skrymslet där utfodringen till lodjuren finns. Snyftanden och sömn. Vemodig stämning i hela familjen över tandabiten som flugit iväg.

Kontakt med sjukvårdsupplysningen. Tidsbokning på folktandvården första bästa vardag.

Efter avklarad undersökning fick han passande nog...

en giraff!

Nästan lika fin som de riktiga på Kolmården.

Usch

Som om det inte räcker med att få 1500 kr i fortkörningsböter när man tydligen kört 87 km/h på en 80-väg man trodde var 90-väg...

...så får man för säkerhetsskull det här himla roliga och tilltalande bildbeviset också.

Vid ratten på väg till tjejkväll i skaratrakten







Nygift och barnlös för sju år sen











Varsågod och betala. Ful du blivit förresten. Och sliten.

Årslista med glädjeämnen och sorgsamheter från 2011

GOTT NYTT 2012!!!

Årets bedrift: Att rädda katten från en säker död, vilket fick den tyngsta hösten att bli så ljus.

Årets bittra: Att Peter tog bort ett födelsemärke med hudcancer i. Det slår alla andra sorgligheter, med missade bröllop och semestrar med hästlängder.

Årets bästa semester: Spadagarna i somras - ljuva liv!

Årets nytillskott: En enskild firma

Årets förlust: Farmor Ella, 100 år gammal.

Årets vuxenpoäng:  Kanske Einars tomteskägg?

Årets fysiska förändring: Peters ärr.

Årets nya kändisförälskelse: Carina Berg, fast förälskelse är väl ett starkt ord.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Något med Adele.

Årets läsupplevelse: 100-åringen och Döden på en blek häst

Årets insikt: Att livet är skört och att allas dagar är räknade men att man har så mycket att vara glad för i nuet, om man hinner känna efter. Jag trodde nog att jag hade den insikten innan, men nu har vi fått den på riktigt, lev som om du ska dö imorgon!

Årets teve-besatthet: Berg flyttar in

Årets fest: Rykten finns att det var bröllopet vi missade på grund av magsjukan.

Sune, du kan väl komma hem!

Vi har gjort så här fint vid dörren.

Laddat med godaste kattmaten.

Värmt upp din sängplats.

Ska inte ta dig till veterinären på länge länge. Om det inte behövs förstås.

Målat teckningar åt dig.

Oroat oss.

Saknat dig.

Väntat på dig.

På ditt alldeles speciella sätt att spinna.

På att få klappa den mjukaste päls man kan tänka sig.

På att höra din trötta suck när man lyfter upp dig.

Till och med på dina tunga dunsar i trappan

och ditt sätt att resa dig mot dörröppningar så klorna tar i.

Kom hem nu grabben, för sjutton.

Har just dragit i mig

en halv liter pepparmintste, tre gröna bananer och ett gäng plopp.

Men inte hjälper det min stackars hals.

Mycket tveksamt om jag kan jobba imorgon. Urtrist.

Av stål

Stålfamiljen har haft det svårt idag. Stålmannen har opererat bort födelsemärken och sytt 18 stygn på kroppen, känner sig tagen. Stålkvinnan har badat och duschat med tre barn på badhuset, känner sig tagen.

Stålbarnen har varit riktigt snälla.

Svampplockning tidigare i höstas

och lingonplockning

Sommarlovet har börjat

Ja, det känns faktiskt som om jag har hederligt sommarlov.

Är utan man och barn hemma hos mina föräldrar och när de åker till jobbet imorgon ska jag bara göra... ingenting. Ofattbart. Framåt eftermiddagen blir det träff med gamla kära vänner.

Farmor begravdes idag och tårarna rann och rann och rann. Så vackert, så ljust och så värdigt.

Det blir alltid en märkligt uppsluppen stämning på minnesstunder efter begravningar, åtminstone när det är gamla människor som begravs. Det är ett tillfälle att träffa alla, som kanske aldrig kommer åter. Vi passade på att fota alla kusiner och minglade i det fina vädret efter maten.

Fast det är så konstigt när man tänker på det. Platsen vid honnörsbordet, där prästen sitter och de närmast sörjande. Där farmor så självklart borde sitta, som hon gjorde när hon fyllde 100. Och så gör hon inte det. Hon är inte där men är där ändå. I minnet. Märkligt märkligt är det.

Vi sluter cirkeln

För exakt en vecka sedan springer jag 8 km med grannen och avslutar med ett härligt dopp i det svarta djupet nedanför bryggan. Vi vandrar hem i sommarkvällen och hela livet känns bra, speciellt med allt det roliga som ligger framför.

Stolt berättar jag för Peter att jag orkat hela vägen runt sjön. Först ser han glad ut men sedan berättar han om Tage som kräkts 6 gånger. Resten vet du om du läser mina inlägg.

Mycket roligt har det inte varit sedan dess. Nu börjar han i alla fall piggna till, vår lille 1-åring. Vi andra också.

Vi tänkte avsluta den här långa sviten med en begravning imorgon. Det kommer att bli så sorgligt och så fint.

Sedan hoppas vi på semester. Är det för mycket begärt?

Hur kan fem i familjen

kräkas på en och samma gång, undrar vi?

Det har vänt nu i alla fall. Men det hjälper ju inte när de har en härlig bröllopsfest i stan utan oss.

Pinnen som gick av

Livet på en pinne var det ja. Här råder motsatsen just nu.

Tage så dålig att vi har kontakt med sjukvårdsrådgivningen varannan timme. Peter som kräks. Jag mår illa, om det är inbillning eller på riktigt får närmaste framtiden utvisa.

En egen helg försvann. Årets kanske roligaste händelse, bröllopet, går förmodligen åt skogen, i alla fall för Peter. Skit också. Och så Tages 1-årsdag.

Finaste farmor

vinkar i himlen nu.

Så skönt att hon fick somna in helt stillsamt när tiden var inne. Men så hemskt vemodigt ändå. Ett så rikt liv som tar slut, en epok som ebbar ut.

Och de fina, fina minnena som kommer. Doften av nybakat bröd i hennes 50-talskök. Bilden av en ända i vädret i grönsakslandet när man kom körande med bilen förr. Det förtjusta skrattet när man pratade om barnen. Hennes fantastiska 100-årskalas, där hon var en praktfull ros i blomning. Det sista, i måndags när jag var där och hon sov som ett barn.

Frågan är om hon inte var en sväng med oss på Universeum idag. En ängel som flög förbi i vacker skepnad.

För mycket feber

Får jag alldeles för ofta


Energin, som brukar finnas där, är

Borta

Egentligen orkar jag inte ens gå ur sängen

Rastlös och redo att bli frisk


Fast kroppen vill inte, vill bara vila. Mitt i kaoset... Kanske därför?

Sjukdomssäsongen - sa jag nåt om den?

Det var dumt då.



Det märkligaste av allt, det måste väl vara att Einar hade vattkoppor utan att smitta Hilda. Jag som trodde det var super-super-smittsamt.

- Tur att vi har Tage, konstaterar Hilda.

Okej. En vecka till i karantän. Sen är det gjort för gott.

Scenariot på lyckliga gatan

ser ut så här:

Jag ligger i soffan med filtar, lägre feber men ont i kropp och huvud.

Peter ligger också. Bakom diskmaskinen, torkar fuktskadat golv, hindrar Tage från att äta sur isolering och visslar "Lyckliga gatan, du finns inte mer, du har försvunnit från våra kvarter". Luftavfuktaren går för full effekt.


Det är nu du ska säga att jag ska vara tacksam över att vi har tre friska barn. Och jag ska svara "jag vet, det ÄR jag".

Nej jag mår inget vidare

Kurering av feber på en solterass rekommenderas inte. Förmodligen finns det bättre sätt.



Blogga rekommenderas inte heller. Jag blev trött så fort jag tryckte på on på datorn.