Min första semla för i år

inmundigades idag i mycket fint sällskap, nämligen mina föräldrar.

Mamma är piggare - det känns så skönt!

Och det är väl klart att man inte kan annat än att friskna till, omgiven av mängder av fantastiskt fina blommor från släkt, vänner och bekanta, och en väldigt omtänksam äkta hälft som stöttar och peppar. En semla då och då kanske också gör underverk, vad vet jag?

Häromdagen ringde en man

upp mig och förgyllde både dagen, tillvaron och tekniknörden i mig.

För vem kan tacka nej till ett erbjudande som innebär lägre månadskostnad än den man redan har INKLUSIVE alla telefonsamtal, sms och mms och surf såklart, där dessutom Samsungs senaste smartphone INGÅR? Ja, inte jag, om nu någon tvekade.

Och varför liksom? Skärmen är tre gånger större än den gamla och grafiken helt fantastisk!

Naturligtvis delar hela familjen min uppfattning...

En dag utöver det vanliga

Idag för exakt tio år sedan idag fick jag träffa Peters föräldrar, syskon och en hel del andra släktingar för första gången. Det var nämligen svärfars 60-årsdag och Peter tyckte tillfället lämpade sig väl. Det var soligt och pappa Sven hade rosa sidenskjorta på sig och jag hälsade av misstag på de flesta mer än en gång men det gjorde inte mer än att jag blir påmind om det stundtals.

I morse skojade vi med varann om att vi kanske skulle ringa och vrålsjunga "Ja må han leva" i ottan innan jobbet och garanterat väcka jubilaren.

En stund senare visade det sig att vi mycket väl hade kunnat ringa. 70-åringen skulle nämligen få den finaste present man kunde tänka sig - ett alldeles nyfött litet prinsbarnbarn, så fort syskonen var körda till skolan denna tidiga morgon. Vilken svårslagen present!

Så fin och så vältajmad han är, barnens sötaste lillkusin. Ja, jag vet ju hur det är att komma in i familjen på Svens jämna födelsedag - även om jag inte vet hur det är att rentav FÅ födelsedagen.

Vi ska nog bekanta oss med varandra snart, lille vän. Jag måste erkänna att jag har extremt svårt att tåla mig tills det är helg.

Äkta smultronställe

Visst var det ett äkta smultronställe, där jag tillbringade dagen. Trä, flis och smultron.

Annars är trädgården här hemma ett av mina smultronställen. Har du något?

Titta!

Vilket ungt och snyggt par!

Borde man inte rama in dem?

Helgens frestelser

Shoppingglädje

Helg, värme och egenodlat-glädje

Att kunna cykla själv och bli belönad-glädje

Att ta in Liseberg med alla sinnnen-glädje

Ballongglädje

Speljävel-glädje

Saft- och bullfikaglädje

Dags att återgå till vardagen...

En framgångsdag

Följer just nu utvecklingen av Eurovision song contest och känner att det här måste vara en perfekt dag att ha lärt sig cykla på.

Och visst har barnen tittat lite avundsjukt på grannkillen som nyss fyllt tre och cyklar utan stödhjul. Men inte kunde man väl tro att lite leksaker från Ullared skulle göra sådan skillnad.

Det var klädutdelning i morse av sköna shorts och sval klänning efter shoppingrundan igår. I ett annat rum stod varsin önskeleksak de fick titta på men bara skulle få under vissa premisser.

Sent omsider, javisst, men nu cyklar hon fram och tillbaka, fram och tillbaka helt obehindrat.

Klarade 15 varv med tramporna och ska fortsätta öva.

Ner en vända för en kraftig grässlänt ett par minuter tidigare, och sen upp igen.  Fram... och tillbaka.

Och de infriades, för båda.

Euphoria!

Vi bjuder upp till dans

och en tidig påskhälsning.

Klicka på filmlänken HÄR!

Årslista med glädjeämnen och sorgsamheter från 2011

GOTT NYTT 2012!!!

Årets bedrift: Att rädda katten från en säker död, vilket fick den tyngsta hösten att bli så ljus.

Årets bittra: Att Peter tog bort ett födelsemärke med hudcancer i. Det slår alla andra sorgligheter, med missade bröllop och semestrar med hästlängder.

Årets bästa semester: Spadagarna i somras - ljuva liv!

Årets nytillskott: En enskild firma

Årets förlust: Farmor Ella, 100 år gammal.

Årets vuxenpoäng:  Kanske Einars tomteskägg?

Årets fysiska förändring: Peters ärr.

Årets nya kändisförälskelse: Carina Berg, fast förälskelse är väl ett starkt ord.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Något med Adele.

Årets läsupplevelse: 100-åringen och Döden på en blek häst

Årets insikt: Att livet är skört och att allas dagar är räknade men att man har så mycket att vara glad för i nuet, om man hinner känna efter. Jag trodde nog att jag hade den insikten innan, men nu har vi fått den på riktigt, lev som om du ska dö imorgon!

Årets teve-besatthet: Berg flyttar in

Årets fest: Rykten finns att det var bröllopet vi missade på grund av magsjukan.

Sune är räddad!

Mission completed.

Efter en timmes räddningsförsök av olika slag kom en smutsig och rädd katt upp ur röret där han legat tre meter in.

Till slut var det faktiskt en gardinstång som hjälpte honom. Efter flitigt användande av sticksågen.

Det går inte att beskriva hur glada vi är att han är hemma. Det går heller inte att beskriva hur illa han luktar.

Klipp i bilder

En riktig höjdpunkt! Före, under tiden och efter. Håll till godo!


11:45, Emils tvilling


12:30


14:00, något snobbigare


11:45


12:15, luggen åker av


14:00, hemma hos brorsan igen

Titta vilken

fantastisk tös hon fått, skräckdrottningen Amanda. Ljuvlig.

Arbetar sakta men säkert med en text

och är så grymt sugen på att skriva mer och mer och mer. Inte minst för alla inspirerande författarbloggar jag hittar. Avsätta en period eller någon dag i veckan.

Hur som helst, så fick det oss att se tillbaka på inläggen från skånesemestern i somras, bland annat det här. Oerhört lyckligt utan snö, kyla, overaller... Solbrända barn, grönskande sommarsverige och lille bebisen så pluttig så pluttig. Längtar dit och till nästa sommar. Bort från vintern.

Å andra sidan väntar webdesignutbildningen på tisdag. Lycka! Jag ser fram emot den med stor förväntan och spänning. Iver, är nog det bäst beskrivande ordet. Kanske läge att avsluta skrivandet tills dess, för den här gången. Alternativt kombinera. Det är trots allt så jag brukar trivas som bäst.

Det finns dessutom många saker att kombinera med, i hemmet där disk och tvätt och röjande och möblering och så småningom trädgård, förutom vart och ett av barnen tar viss tid i anspråk. Där trivs man som bäst.

Om det bara var plusgrader åtminstone.

- Man blir likgiltig, säger hon

Idag håller jag den lilla svala handen när hon sitter i fåtöljen på ålderdomshemmet.

- Är det långsamt ibland, frågar min pappa som sitter på andra sidan farmor.

- Nej det är det inte, säger farmor. Det är inte långsamt.

Jag tänker att det är obegripligt.

- Men man blir likgiltig, fortsätter hon.

Jag försöker förstå. Ibland tänker jag att det här att bli gammal kanske är lite som att andas lustgas. Dra några djupa andetag och bli dimmig, utan smärta men ändå medveten och med i händelserna lagom mycket. Kanske skönt om det är så. Men säker kan man förstås inte vara. Det går liksom inte att fråga fast det sitter en 100-årig farmor bredvid.

Pappa börjar berätta om en resa till Köpenhamn de gjorde för längesen istället. Nio personer i bilen, varav en i bakrutan. Farfar som körde på fel sida och in på spårvagnsspåret. En drunknad dansk på en badplats. Sju barn som inte vill eller vågar bada där. Gamla tider.

- Man blir likgiltig, säger hon igen.

Vilken motsats det är mot livets början som är allt annat än likgiltig. Full av känslor, skratt och gråt. Hela tiden tvära kast.

Ändå tycker jag inte att det stämmer. Hon är inte likgiltig. Ordet har en negativ klang och stämmer inte in. Hon ler, viftar med handen lite självironiskt, gråter när hon blir rörd.

Kramen vi ger varandra när jag går är inte likgiltig.

Samtidigt är det ju en klatchig kommentar. Efter hundra år, liksom.

Det är STORT

att få läsa om henne och nya boken i tidningen och sedan få ett ljuvligt paket med alldeles egenillustrerade och signerade "Snoring Beauty" till Hilda under en och samma dag. Riktigt stort är det bannemej.



Riktigt stolt blir jag också. Stolt över Hildas idé om prinsesskronan i pepparkakstävlingen innan jul, stolt över att vara bloggvän med någon som ritar och skriver med en så smakfull och medryckande Proffsighet med ett stort fett P och stolt över all inspiration och peppning som en annan med skrivardrömmar kan ta till sig på hennes blogg.



Efter alla Amandas inlägg om att man måste satsa, inte vänta på att tiden ska komma, att man måste sätta sig ner och tvinga sig och kanske sedan Denise Rudberg fick medhåll av Björn Ranelid i Let's Dance om att det tar 3-4 månader att skriva en roman funderar jag på att försöka gå på't igen, kanske i sommar eller höst. Som ett deltidsprojekt på ett halvår?

Tack Amanda! Du anar inte vad det betyder. För prinsessan Hilda som satt med boken i famnen hela kvällen och för hennes wannabe-mamma.

Med såna här pepparkakor

i huset är det nästan så man får ge julen en andra chans.



Tage trodde knappt sina ögon. Att få så fin belöning för att man är uppe efter 22 får då inte bli någon vana. Snyggare mössa får man leta efter, ända på Kanarieöarna.

Tack och välkomna hem till vargavintern!

Glädjeämnen i tillvaron

idag är



upplevelsen Disney on Ice på Scandinavium med efterföljande smarrig middag



att vi äntligen fått tummen ur att starta ommöblering av övervåningen

och så det här fina inlägget av finnvännen.

Det får oss att bekymra oss mindre för en väldigt gnällig liten Tage som antagligen ska få sin första tand.

Trettondagshelgen bjuder

nästan alltid på snö och definitivt alltid på härlig julkänsla, traditionsenligt hos svärföräldrarna med julbord, glögg, gottebord och umgänge.

Vi hade förmånen att vara allesammans i år, fria från magsjukor och andra tråkigheter. Dessutom hade vi blivit en mer sedan sist! Här sitter yngste och äldste kusinen på varsin kortsida av vuxenbordet.

Barnbordet dukades i köket under lingonklädd ljuskrona - att de kunde lyckas hitta så mycket lingonris den här vintern gör mig lätt avundsjuk. (själva har vi fusktallris om ljuskronan för första gången)

Hur trevligt och gott det än var för oss vuxna så undrar jag ändå om inte barnen hade trevligast.


Tänk bara chokladfigurer i granen till alla barnen, egen-initierad långdans till farfars vackra pianomusik, spel och skoj och en ofantlig massa snö i trädgården dagen efter att kasta sig i, skotta och allmänt gå lös på.

I ett stort paket på posten

kom de här fantastiska, egensydda och namnade förklädena igår. Samma färgtema, samma prickmönster på insidan men olika till varje barn. Jag blev alldeles lycklig.

Dessutom fick de ett helt gäng mjuka grönsaker, hamburgare och pizzaslicar. Naturligtvis ville de leka café hela eftermiddagen.

Naturligtvis var de tvungna att fylla köket med alla andra attiraljer man behöver för att driva café.

Naturligtvis behövde de tömma lekstugan på kuppen.

Och varför ta död på kreativitet? Fast så mycket saker på en gång gör en sinnessjuk.

Fjärde adventsfirandet

hos Peters syster på landet andas levande ljus, ymnigt fallande snö och längtan till jul. Brasan brinner i nya öppna spisen, värmen sprider sig. Barnen mer än nöjda på övervåningen.

Mitt namnsmycke kommer på tal. Barnens namn på tre sidor. Kanske skulle Peters namn stått på hjärtat?
- Fast han är ju utbytbar, säger Peters syster.

Jag skrattar med och ser svärföräldrarnas sorgsna blick i ögonvrån.

Visst kan jag skämta. För det låter väl naivt att i det läget säga "Nä, han är den ende. Alltid alltid."?

Men här på bloggen vill jag väl vara naiv då. Ingen annan kärlek kommer att drabba mig. Jag kommer aldrig att lämna honom för att förverkliga mig själv.

För jag har hittat rätt. Hittat hem. Man vet det bara. När det händer en så vet man.