Mitt namnsmycke kommer på tal. Barnens namn på tre sidor. Kanske skulle Peters namn stått på hjärtat?
- Fast han är ju utbytbar, säger Peters syster.
Jag skrattar med och ser svärföräldrarnas sorgsna blick i ögonvrån.
Visst kan jag skämta. För det låter väl naivt att i det läget säga "Nä, han är den ende. Alltid alltid."?
Men här på bloggen vill jag väl vara naiv då. Ingen annan kärlek kommer att drabba mig. Jag kommer aldrig att lämna honom för att förverkliga mig själv.
För jag har hittat rätt. Hittat hem. Man vet det bara. När det händer en så vet man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar