Se bara vad som fanns i ett vadderat kuvert från www.m925.se
Min beställning från förra veckan! Staven är så snygg och känns så äkta på nåt sätt, ett äkta hantverk på äkta silver. Dessvärre är jag inte helt nöjd med hur kedjan sitter på halsen, men jag har nog bara mig själv att skylla som inte provade ut bättre.
Tage sover länge länge på dagen och jag kan mixtra med lite objektiv och prova smycken i lugn och ro.
Vi hämtningen på dagis vänder det. Först möter jag en fröken som berättar hur Hilda slått ryggen hårt i ett element och varit ledsen och strax står en rödgråten Hilda bredvid mig. När Einar ska gå ut från gården genom metallgrinden slår den med full kraft mot hans panna varpå han flyger i marken, det också med full kraft. Från ett hål i pannan väller det ut blod och jag lyfter upp honom och springer tillbaka. Blodet rinner ner i ögon, öron, haka och ner på tröjan. Pojken skriker. Personalen får hjälpa mig hämta tillbaka de två andra och att sätta en kompress.
Sedan bär det av till vårdcentralen. Då sover killarna i dubbelvagnen och sköterskan kan plåstra om Einar utan att han slutar snarka, ens för en sekund. Hilda får en fin glittrig leksaksgroda, som om det var någon mening med att de skulle slå sig samma dag. Jag ber om en till den sovande lille treåringen med tejp i pannan och går därifrån, lite i någon sorts chocktillstånd men mest lättad.
Sedan har vi trevligt besök av Marie som inte varit här sedan tomten var full med sten.
Och hur binder jag ihop det här inlägget på ett snyggt sätt? Jag gör det inte. Kanske för att det är så mammalivet ser ut just nu. Upp och ner som en berg- och dalbana, halvt i chock med tendenser till lyckorus och förtvivlan, oväntat och planerat med viss mening.
Kanske ändå med enorm tacksamhet att det ordnar sig för det mesta. En kedja som är lite för rak på halsen är ingenting i jämförelse med en hel grind i pannan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar