Gissa min hemlighet

som ju inte förblir

någon hemlighet när jag skriver den på bloggen.

Skrivardrömmen lever än och idag har jag varit på posten på storbesök, kan man väl säga. Nu är det bara att hålla tummarna och vänta då...

Det är så roligt att läsa

om Amandas producerande. Tänk att skicka in ett råmanus och nästa dag se den färdiga bokens framsida. Då är man etablerad! Och grymt duktig...

Någon som ska med?

På alldeles gratis och grymt bra (vågar jag lova efter att ha sett programpunkterna) skrivarskola?

Jag måste dit. Oavsett om jag är helt slutkalasad sedan Hildas födelsedag dagen innan.

Följ med du också!

Hemmajobb

är på tapeten idag.

En sista dag innan sommaren med tid för skrivandet och webbplatserna. Jag har haft ett par textuppdrag, besökt affärsnätverk, börjat fixa hemsidor, lärt mig skicka fakturor och kommer att nöja mig med att ha en liten verksamhet vid sidan om mina andra jobb. Det är ju det som är jag, flera järn i elden, förhoppningsvis utan det blir halvdant.

Nu sitter jag med ett nytt projekt som är lite av en dröm - om det nu kan gå vägen. Det betyder att jag skriver och skriver tills orden tar slut och emellanåt kan jag snickra hemsida.

Mer än så säger jag inte.

Imorgon och på fredag har jag vanligt jobb, sedan börjar semestern.

Med kanske ytterligare skrivande? Förhoppningsvis. Och då menar jag inte bara på kvällstid när barnen somnat och knotten är för påstridiga för trädgårdsarbete och när sporten visas på tv:n. Utan lite till.

Så många idéer och projekt

Nu när jobbet sakta men säkert trappas ner inför sommaren blir jag lika sakta men säkert helt uppfylld av idéer och projekt.

När jag delat med mig till Peter säger jag att det är tur att inte någon annan vet allt som man håller på med, för då hade jag uppfattats som... ja, too much, helt enkelt.

Så nu vet du. Allt är helt normalt.

Till och med surdegsbagaren har lämnat mig

ensam kvar här i köket med mina funderingar.

Och de är inte att leka med.

Förutom kommande barnkalas och diverse smårenovering, plantering och annat husligt, funderar jag på ett skrivprojekt jag har och faktiskt får betalt för, för första gången i mitt liv. Inte mycket men i alla fall. Jag har själv satt priset.

Och så funderar jag på att lägga till 5 km till mina hittills 37 km den här veckan i löpning. Då skulle jag komma upp i en äkta mara. Förmodligen kommer jag aldrig närmre än så.

Veckans ögonblick

måste summeras.

De där som vidrört en på djupet.

Som kvinnan utanför en annan skola än den där jag jobbar. Hon som hade en läckande flaska i sin tygkasse. Som förtvivlat försökte torka upp det viktigaste. Satte dödsannons efter dödsannons på en mapp efter att hon skakat dem lite i luften. Berättade att den ena var hennes pappas.

Eller som tonerna från Lalehs "Vårens första dag" näst först ut på konserten. Ljuset. Ljudet. Lyckan.

Eller som killen på festen igår som blev så lyrisk när han hörde talas om sågverk att han berättade om allsköns flisbilar han kört efter och bad mig upprepa namnen på landsbygdsorterna om och om igen bara för att de lät så fina.

Eller som barnens eftermiddagsdisco i vardagsrummet till Sean Banan. Nöjda efter helgen hos farmor och farfar, spralliga till tonerna och galet svängande på höfterna.

Det är bäst att skriva ner dem. Man tror man ska komma ihåg, men det gör man inte när tiden gjort sitt. Egentligen måste man inte det heller. Men det kan ju hända att man vill.

Det lossnar

lite med skrivandet idag.

Jag ändrar en plats. En man till en kvinna och en vardagsnatt till en lördagsförmiddag. De 50 första sidorna känns hyfsade.

Kanske får någon utvald läsa snart, kanske inte riktigt än.

Kanske sisådär 5/6-delar kvar.

Ett hästjobb är vad det är. Om det bara kunde gå vägen...

Om jag helst vill skriva

Varför är jag då så motiverad att träna längdåkning?

Varför är det så skönt att vara tillbaka på sitt vanliga gamla hederliga jobb - visserligen med en del nya uppgifter, men ändå?

Och varför i hela friden är vi på alla dessa trevliga 40-årsfester?

Plägapoesi

Dagens väldigt gammaldagsiga ord, pläga (betyder bruka), får mig att tänka på en vers mormor skrev i min poesibok när jag var liten:

Vandra varsamt ibland vänner

ty det ofta hända plär

att Du ej en enda känner

fast Du mitt ibland dem är

Måste säga att jag åtminstone hittills inte fått erfara dess innebörd, åtminstone inte i vuxen ålder.

Det blev bara en dryg femtedel

av Nanowrimos 50 000 ord i november, men projektet har bara börjat och ska skrivas klart. Speciellt efter igår. Ny månad, nya tag.

Nya arbetsplatsen

har redan gjort stordåd i vårt liv.

Nu har jag nämligen registrerat företag. Så fort namnet är okej med bolagsverket berättar jag gärna mer detaljer.

Och ja, målningen av skrivbordet var lång och slitsam, drog ut på tiden. Stringhyllan dyr förstås, för att inte tala om de specialbeställda handtagen på lådorna, placerade offset - för att vi skulle slippa borra så mycket visserligen, men för att skapa stil också.

Är så grymt nöjd. Synd att vädret var så ruskigt att man ska tvingas till blixt, men vill ju visa!

Nejdå,

jag ska inte bli sänkt av att Peter läser mina hittills 23 sidor och:

somnar ett par gånger,
gäspar ca 100 gånger

och sen säger (avmätt)

- Det här ska vi nog få ordning på.

Kvällens ordrapport

och lite National Novel Writing Month-fakta.

Jo, Nanowrimo går ut på att människor världen över sitter och skriver under november månad. Man registrerar sig och lägger upp sin boktitel och laddar in för ordräkning med jämna mellanrum. Det verkar som ganska många tar det som en extra puff för att verkligen komma till skott och skriva. Vinnare är därför alla som lyckas åstadkomma minst 50 000 ord under november månad.

Vad vinner man, undrar någon. Jo, helt enkelt bedriften att klara av att skriva en bok på en månad och ett redigerbart manus att se över efter jul för att sedan skicka till förlag och börja hoppas.

Jag tror jag gått och värkt på det här sedan förra hösten. Men det var inte läge att sätta igång då. Största anledningen var att jag inte hade någon idé. Till skillnad mot nu.

Min idé är så grym (om jag får säga det själv) att om det inte blir ett antaget manus den här gången så beror det på mitt skrivande. Och kan jag inte skriva bra nu kommer jag inte att klara det någon annan gång heller. Då får jag lägga ner författardrömmarna.

Så håll tummarna nu, eller skriv själv för guds skull.

Efter att ha varit sen i starten och börjat igår - så när som på 60 stackars ord den 30 oktober - har jag nu lyckats få ihop 4 824 ord. I sidor räknat hamnar det på knappt 23.

På god väg

Klockan 15:15
2 223 ord.

Lite synd är det

att jag inte legat i från början, med det här med Nanowrimo.

För mycket jobb och födelsedagsfirande och annat har gjort att jag liksom missat första veckan. Men från och med nu ska jag skriva som en galning.

Hittills idag: 966 ord. 1600 per dag i november ska det ju vara. Med andra ord borde jag skriva 10 000 innan kvällen. Peter säger att det är en omöjlighet.

Så jag får väl imponera på honom helt enkelt.

Mossigt

Idag har jag suttit med siffror och andra omöjligheter. Inte min starkaste sida, direkt.

Imorgon påbörjar jag det nya projektet. Till en början går det förmodligen mest ut på att bli ett gammalt bergatroll.

Research

och en prolog, med fixade marginaler och hittills 60 ord. Kalla det en tjuvstart på Nanowrimo om du vill.

För mig är det en seriös milstolpe.

Och därmed

är jag anmäld. 25 minuters lunch kvar.

Japp, jag gör det

Jag delger lite jobbrelaterade spännande saker.

Lika fort som jag började på det här nya företaget, lika fort kommer jag att sluta i början av november. Det har varit två spännande, lärorika månader men nu är det hög tid att bana väg för något nytt som legat och grott. Alltså inte helt nytt eftersom det legat och grott. Men nytt ändå. Ouppackat. Färdigt att öppnas. Färdigt att startas.

Det blir en satsning på skrivande. Jag har bestämt mig. Det blir att följa intuitionen som så länge jagat mig. Det blir att satsa medan det är möjligt. Det blir något alldeles eget.