söndag 22 april 2012

Veckans ögonblick

måste summeras.

De där som vidrört en på djupet.

Som kvinnan utanför en annan skola än den där jag jobbar. Hon som hade en läckande flaska i sin tygkasse. Som förtvivlat försökte torka upp det viktigaste. Satte dödsannons efter dödsannons på en mapp efter att hon skakat dem lite i luften. Berättade att den ena var hennes pappas.

Eller som tonerna från Lalehs "Vårens första dag" näst först ut på konserten. Ljuset. Ljudet. Lyckan.

Eller som killen på festen igår som blev så lyrisk när han hörde talas om sågverk att han berättade om allsköns flisbilar han kört efter och bad mig upprepa namnen på landsbygdsorterna om och om igen bara för att de lät så fina.

Eller som barnens eftermiddagsdisco i vardagsrummet till Sean Banan. Nöjda efter helgen hos farmor och farfar, spralliga till tonerna och galet svängande på höfterna.

Det är bäst att skriva ner dem. Man tror man ska komma ihåg, men det gör man inte när tiden gjort sitt. Egentligen måste man inte det heller. Men det kan ju hända att man vill.

1 kommentar:

mariana sa...

Så sant. Man kanske vill komma ihåg.