måndag 27 december 2010

På teater med tre små

Efteråt tänker jag att jag borde skriva ett reportage om'et.

Men när jag funderar närmare finns det faktiskt inte så mycket att skriva så att det skulle kunna bli en intressant skildring. Det är väldigt sällan jag kommer längre än till inlägg. Utan att för den skull mena att det skulle vara för lite. Eller vad jag nu skulle mena.

Det börjar med ett inställt tåg. Ett par besvikna barn går till bilen. Frågar och konstaterar. Visst, hellre ett inställt tåg än en inställd föreställning.

Det fortsätter med en stängd restaurang och ett nödfik med spruckna stolsdynor och halvsjaskigt kök. Sedan julklappsbyten och spårvagnsfärd till Lisebergsteatern och föreställningen om Madicken.

Väl framme går faktiskt allt i lås. Barnen förväntansfulla, platserna på rad 8 perfekt i ytterkant - fast vi behöver aldrig gå ut eftersom Tage sköter sig exemplariskt så när som på en punkt jag kommer till senare. Tidigt där så att Hilda och Einar kan ta varsin kudde för att se ordentligt, kaffe till oss vuxna att ta med in i snygga höga porslinsmuggar.

En briljant föreställning som verkligen inte förtjänat kritiken från vissa håll. Ändå säger Hilda i pausen:
- Jag trodde kanske att det skulle vara ÄNNU bättre.

Jag håller med henne på sätt och vis. Pippi Långstrump förra året var svårslagen och likadant är det med filmerna om Madicken som man lätt jämför med - de vackra skådespelarna och alla dialoger.

Einar tycker gott att hon kunde hoppat från taket.

Tage bajsar i andra akten. Långa stånkanden under tiden barnmorskan som ska förlösa Madickens mamma på julafton ramlar runt på scen och är tokrolig. Sedan ligger han på mage i mitt knä, och oroar mig något över att han kan lukta - men inte ens Einar känner som sitter bredvid med bästa luktsinnet i västra Sverige beklagar sig. Jag kan lugnt sitta kvar.

Vi applåderar in skådespelarna igen och får en riktig show efter slutscenen.

Och lite skönt är det allt att bilen står på Lorensbergs parkering. Inte så skönt när det är stopp på motorvägen hem, men... Alla vet väl att lite hinder förgyller ett skrivet ord.

Reportern sätter punkt.

Inga kommentarer: