- Man blir likgiltig, säger hon

Idag håller jag den lilla svala handen när hon sitter i fåtöljen på ålderdomshemmet.

- Är det långsamt ibland, frågar min pappa som sitter på andra sidan farmor.

- Nej det är det inte, säger farmor. Det är inte långsamt.

Jag tänker att det är obegripligt.

- Men man blir likgiltig, fortsätter hon.

Jag försöker förstå. Ibland tänker jag att det här att bli gammal kanske är lite som att andas lustgas. Dra några djupa andetag och bli dimmig, utan smärta men ändå medveten och med i händelserna lagom mycket. Kanske skönt om det är så. Men säker kan man förstås inte vara. Det går liksom inte att fråga fast det sitter en 100-årig farmor bredvid.

Pappa börjar berätta om en resa till Köpenhamn de gjorde för längesen istället. Nio personer i bilen, varav en i bakrutan. Farfar som körde på fel sida och in på spårvagnsspåret. En drunknad dansk på en badplats. Sju barn som inte vill eller vågar bada där. Gamla tider.

- Man blir likgiltig, säger hon igen.

Vilken motsats det är mot livets början som är allt annat än likgiltig. Full av känslor, skratt och gråt. Hela tiden tvära kast.

Ändå tycker jag inte att det stämmer. Hon är inte likgiltig. Ordet har en negativ klang och stämmer inte in. Hon ler, viftar med handen lite självironiskt, gråter när hon blir rörd.

Kramen vi ger varandra när jag går är inte likgiltig.

Samtidigt är det ju en klatchig kommentar. Efter hundra år, liksom.