Igår stöpte Peter och barnen ljus enligt gammal tradition i ett väldigt gammalt hus tillsammans med närmsta släkten. Man kan riktigt känna värmen när man ser bilderna, både den mänskliga och den som ligger i rummet av det varma stearinet.
Hemma försöker vi stöpa barnen varje dag. Vi formar dem så att de ska passa in i vår värld, och den stora, hårda världen som väntar dem. Vid matbordet, när de ligger som två ormar på varsin barnstol och slingrar sig bort från tallrikarna. Vid handfatet, när de kastar sig handlöst bakåt mot stengolvet och vägrar tvätta sig och borsta tänderna. När skorna ska på och Einar hellre springer iväg med en vinterkänga för att bli jagad och få hela proceduren mycket roligare. När det är läggdags och Hilda är övertrött och bara skriker och sparkar. Hela tiden försöker vi ha tålamod, leka fram ritualerna och hur lätt är det när man själv bara vill sparka och skrika som ett barn i deras egen ålder?
Vi bor i ett av de länder i världen där levnadsstandarden är högst. Visserligen går vi in i en lågkonjunktur men i vår lilla avkrok av det lilla samhället i det trygga landet märks det mest på att vi inte kan resa utomlands eller byta bil lika ofta. Barnens lilla, lilla värld består av huset, dagis, öppna förskolan, simskolan, familj, släkt och vänner. Så fort något är lite nytt och obekant blir det otäckt, hälsar någon för snabbt blir man så blyg att gråten tjocknar i halsen, om något går som man inte tänkte sig i den lilla världen blir man så frustrerad, arg och ledsen. Små ljuvliga barn - hur ska vi kunna hjälpa er att klara er i den stora världen? Hur ska det gå för er i framtiden? Hur kan vi bäst forma, fostra, stötta? Och hur ska ni kunna ta emot? I all mänsklig värme, i tid som lackar mot jul, bland ljus och mys, finns ändå allvaret där, oron och förhoppningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar