För varje dag tar blogg-proceduren längre tid. Inte att skriva själva inlägget, utan att surfa runt och spana på alla andra(s) bloggar, öppna face-book, läsa mailen, kolla nyhetssidor...you name it, alltihop innan jag kan börja skriva. Kanske är det för att bli lugn, och kanske är det beroendeframkallande - det surrande ljudet är som bakgrundsmusik, skärmen fyller ögonen med ljus, texterna höjer humöret och nyfikenheten stillas. Jag kan känna mig nöjd några timmar när jag stänger av datorn, tills det var för längesen sist. Bloggen blir som en gammal vän. Någon på ett reseprogram för några veckor sedan liknade Korsika vid en gammal klasskamrat, en stabil en - att hålla i handen och som inte ändrar sig så mycket. Jag skulle gärna åka tillbaka till Korsika igen för att hålla handen, men så länge kan datorn vara ett substitut. Fast det där var inte sant, den är allt annat än ett substitut för något. Datorn har sin bestämda plats i mitt liv och jag skäms absolut inte för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar