Man blir arg ett antal gånger varje dag på sina barn. Inte så mycket nu, när man inte träffas hela dygnet, men ändå; det finns en viss frekvens. Det är inte något uppseendeväckande eller konstigt på något sätt, de är trötta, de trotsar, de får inte som de vill och man blir arg. Man sätter gränser och visar var skåpet ska stå. Man leder dem in på rätt väg.
Däremot finns det något i sammanhanget som gör mig en aning rädd. Ibland blir jag nämligen arg på Peter också. Inte för att han gjort mig arg, utan för att barnen tycks föredra honom. Triumferande sträcker de sina knubbiga små armar bort från mig, till den bättre föräldern, hemmapappan. Jag ställer mig frågan: vad är det hos honom som är så himla bra? - fast jag vet ju svaret, eller rättare sagt svaren. Hans goda egenskaper är oändliga och det är därför jag gifte mig med honom och vill vara med honom, men jag VILL INTE att barnen ska tycka om honom mer!
2 kommentarer:
Ingen får vara utanför i en familj.Tänk om föräldrarna skulle föredra Einar i stället för Hilda och alltid säga Einar när Hilda kommer. Bort Hilda. Av barnen är det Hilda som visar vägen, Einar gör likadant. Det är lätt för föräldern som är favoriserad att tala om hur man vill ha det i familjen, att alla ska känna sig älskade.Kanske den föräldern som känner sig utanför inte tycker det är någon ide att komma hem längre.Pappa Peter se omgående till att bryta den onda cirkeln
Nej, det känns riktigt jobbigt för en stackars mamma faktiskt, och det vet ni ju för jag har beklagat mig väldigt mycket just ikväll! Att Peter behöver hjälp på nätterna känns ganska omöjligt just nu, men kanske är det bara en klen tröst.
Skicka en kommentar