Hejdå nappisorna

Hilda har gett bort sina allra bästa vänner. De kära, trygga som stått henne närmst sedan spädbarnstiden. Hon gråter i sömnen nu. Klagande mörkt, som små bröl i natten. Älskade, saknade.

Det började hos tandläkaren i höstas. Tandsköterskan berättade för henne att "till julafton, då kan du ge nappen till tomten!". Hennes skräckslagna mamma tänkte på en dyster jul men så småningom kom vi tillsammans fram till beslutet att vänta tills julen var över med att ge napparna till tomten. Då skulle ju inte julen bli förstörd.

Sakta men säkert förberedde vi henne. Ett tag sa hon "när jag har gett napparna till tomten, då kan jag låna Einars nappar", men vi förklarade att så kunde vi inte göra. Så en dag gick hon en briljant idé till mötes.

Mamma, det är nog inte tomten som kommer och hämtar mina nappar, det är nog PIPPI LÅNGSTRUMP!

Sagt och gjort, igår - nästan slutet på julen - samlade hon alla napparna i en korg och hängde ut på trädgårdstomtens arm. Sedan började hon vänta. Jag smög ut genom tvättstugan och ställde en påse presenter med pippi-tema, tog bort napparna och ringde på dörren. Hilda hade sprungit åt motsatt håll, men så småningom tittade hon ut och hämtade in påsen med paketen. Jag sa att jag sett rumpan på Pippis häst. Det packades upp och snaskades choklad och en halvtimma senare frågade Hilda: såg du rumpan på Pippi också?

Och nu gråts det i sömnen. Vad har vi gjort? Och vad har den elaka Pippi gjort? Vi kanske ska göra som en kollega sa: sticka till henne en napp ändå...?

Nej, vi hälsar på Pippi till sommaren istället och ser var hon gjort av Hildas nappar. De med handtag har hon kanske hängt upp i sitt äppelträd och de utan handtag ligger nog i kappsäcken - åtminstone i Hildas fantasi.