Dagisallvaret

-Vad ska jag skriva om dagis då? Karin ville höra om dagis i gårdagens kommentar.
-Du behöver väl inte följa allt som hon önskar. Peter muttrar bredvid mig i soffan.

Nä, det finns väl ingen som kan få honom att muttra på det viset som när vi (Karin och jag) pratar i telefon och hamnar i någon sorts ironi mot män, och kanske främst den man har närmast. Känn dig träffad, Peter. Jag gör allt för dig, Karin. Här kommer dagisredogörelsen:

Igår kände jag att jag ville gråta när jag lämnade båda småkottarna och de sprang från bilen till grinden, fortsatte springa från grinden till ingången, tog av sig ytterkläder, skor, på mockasiner och sprang iväg till fönstret hand i hand för att vinka. Jag fick en klump i halsen av stolthet och kanske för det där med den färdiga epoken som jag svamlade om igår. Jag hade ju varit inställd på att vara lite ledsen.

Idag, däremot, var det inte lika muntert. Jag bar Einar, drog av honom tröja och skor och försökte få honom att sätta sig så jag kunde få på mockasinerna. Det sista jag hörde var hans gråt och jag såg för mitt inre den lilla ledsna munnen med mungiporna ner och hörde Hilda fråga:
-Varför är han ledsen?

Som om hon inte visste... När jag ringde fem minuter senare var allt över - såklart.

Hemma börjar vi ordna med kläder och skor så att vi får samma fina struktur som på dagis. Häromdagen dekorerade jag locken till barnens klädlådor. De fick välja bild och bokmärken och var mycket nöjda, läs saliga, över resultatet. Bebisen på Einars lock var han synnerligen nöjd med, men att det var han själv kunde han inte riktigt köpa.

Imorgon har han lovat att vara ledsen igen när jag lämnar. Jag klarar det.