Uppoffringar

Är det en uppoffring för barnen att tvingas leka själva när vi vill äta färdigt, vara kreativa, luta oss tillbaka i soffan, tala i telefon, samla ihop tvätten? Är det en uppoffring för Peter att ensam ta hand om barnen när jag skriver eller shoppar eller gör något annat kul? Är det en uppoffring för mig när Peter har haft så långa arbetsdagar så att jag konstant har någon som pockar på uppmärksamhet från 5.30 på morgonen till 17.30 på kvällen? Eller är det egentligen han som offrar sig som missar tiden med sina barn, och som istället lägger den på arbete och tågresor? Vem offrar sig för vem? Blir Hilda åsidosatt för att hon är storasyster? Blir Einar åsidosatt för att han är lillebror?

Det dåliga samvetet ställer frågor. Svaren blir några undvikande "kanske", "ibland" och "ja, så är det nog".

Idag fick vi lite rättvisa allesammans. Tio minuters bilresa härifrån kunde barnen se på hästar och klappa en snäll stallkatt, jag kunde fotografera ett frostigt landskap och Peter kunde träna inför Vasaloppet genom att springa hela vägen hem. Vi är alla nöjda och glada. Det dåliga samvetet kan hälsa hem.