Idag ska jag träffa min kompis C som jag inte sett på fyra år. En gång i tidernas begynnelse, eller nja, för ett antal år sedan, ringde jag henne och berättade om en kompis kompis jag träffat som skulle passa henne perfekt. Han var för kort för mig som är så lång, och möjligen för gammal. Singlar som vi var kunde man ju alltid titta lite åt varandra.
Samma kväll drog kompisens kompis hem ett gäng personer till min innergård på grillning. Det var en kväll i maj strax efter pingst och jag är väldigt glad att min kompis C fick förhinder den kvällen. Dikten till höger handlar nämligen om det tillfället. Och kompisens kompis var...gissa vem?
Vilken resa det har varit sedan dess.
3 kommentarer:
Tillvaron har sitt egna, ibland humoristiska sätt, att lösa allt till det bästa. Du fick ju en underbar reskamrat den där grillaftonen för länge sedan, och jag fick behålla en underbar vän som trots åratal av obefintlig kontakt fortfarande är samma, härliga människa. Tack för en jättetrevlig eftermiddag! /C
Jag gillar både bilden och dikten. :-) Känner jag dig?
Fridens liljor!
Rana
Christine! Tusen tack själv! Visst är det tur och ibland läskigt att man förblir samma människa... Förr trodde jag alltid att gamla människor var annorlunda mot unga men så är det ju inte. Vi lär förbli de samma! Jag tittade in på din resedagbok igår och jag ser verkligen fram emot att få följa med till Nya Zeeland på nätet! Vad roligt det var att läsa och se bilderna!
Rana! Tack för det! Du har en fin blogg men utöver det som står där känner jag dig nog inte... /bloggvännen
Skicka en kommentar