Livet på en pinne

Det är verkligen något extra med första dagen på julledigheten. Det kan nästan inte bli bättre än en kombination av måsten och umgänge med nära och kära. För plikter lite till mans har man väl så där fyra dagar före jul, som storstädning av hela huset gång på gång. Vi tog undervåningen igår men frågan är om vi inte får ta den i morgon igen.

Sedan får man lön för mödan när det bär av i bilen mot - nya mål? Nja, nygamla kanske. Att få se min farmors 98-åriga strålande ögon, rosenrosa kinder och få en kort pratstund, låta Einar säga goddag, goddag till henne med sin väldigt lilla hand i hennes väldigt gamla, eller låta Hilda möta henne med mössan av blyghet neddragen till hakan, det är ett av de där ögonblicken att samla på.

Nästa ögonblick är att mötas av julbelysning med glittrande lampor, köra in på den så välbekanta uppfarten, ställa en snäll granbock vid trappan, krama om sin kusin för att sedan knacka på porten - som tomten nästan, men i stället sjunga "ja må hon leva" för sin lilla mamma. Glöggen är serverad där inne, bordet dukat med godsaker, barnen är snälla och ögonblicken - rakt in i hjärtat! Vad är det om inte livet på en pinne?