Att fira bröllopsdag med bilen

I torsdags åkte Peter iväg på skidweekend, tidigt på morgonen med tåget. Barnen och jag vaknade, som på den gamla tiden då jag var mammaledig. Vi åt frukost, klädde på oss och sedan körde jag dem till svärföräldrarna. Vi hade bestämt att jag inte skulle hämta dem förrän på fredagen efter jobbet.

Själv skulle jag kosta på mig en härlig torsdagkväll, med föreställning på kulturskolan, sushi och alldeles, alldeles egen tid. Sova hela natten och sedan vattengympa på fredagmorgonen före jobbet. Underbart! Att det var vår bröllopsdag gjorde ingenting, för småbarnsföräldern är kanske den egna tiden största lyxen.

Efter sushin, efter föreställningen händer det. Plötsligt lyser temperaturlampan på bilen, i kombination med motorlampan och mätaren går långt över 90 grader. In på en parkering, ringa Peter, starta igen för att upptäcka att servon inte heller går. Ett par samtal senare svänger hjälpen in på parkeringen, Bildoktorn och hans kompis. Bogsering till närmsta verkstad. Ut med bilbarnsstolarna. Skjuts hem. Knackar på hos grannen och får nyckeln till deras bil som de lovat mig. Tittar på klockan, 22.30.

En halvt om halvt sömnlös natt senare traskar jag i den nyfallna snön över garageuppfarterna och bär in barnstolarna, en efter en, i grannens bil. Jag sätter spår med skosulorna, fram och tillbaka, fram och tillbaka i snön. Det är nästan så att man kan ana tragiken om man skulle vara en annan granne på förbipasserande - sådär efteråt, när bildäcken också satt spår i snön. Iväg på vattengympan som jag antagligen behövde mer än någonsin. Sedan, bort till verkstaden för kostnadsbesked, montera barnstolarna i grannens bil, åka till jobbet en trekvart senare i snöslasket med ett "tur-att-jag-hann-köpa-lilla-blå-innan-det-här-hände" i tankarna.

Tur i oturen att barnen var där de var. Peter tyckte också att det var tur att han var där han var.

Och till råga på allt var det bröllopsdag.