Man skrattar i mungipan när hon lyckas med det ingen annan vågar, eller när hon får sin upprättelse. Hon är liksom allt personifierad. En tänkt Pippi Långstrump som vuxen. Hur mycket jag än funderar på en extrem personlighet till en roman så kan jag aldrig komma på något lika bra. Ändå kan man förstå hur uträknat och genomtänkt... framvärkt det är på något sätt. Hur Stieg och hans sambo verkligen har tänkt till. Så länge det behövdes.
Att kalla Stieg Larsson för en bra dålig författare känns väl inte schysst? Förutom denna genomtänkta Salander, så har han språk och tajming som gör att man baxnar. Visst blir han ännu mer intressant för att han dog tidigt och för den komplexa arvstvisten, men nog hade Milleniumserien sålt extremt bra även om han levat och kunde skriva alla tio? Frågan är om inte hans sambo knappar där hemma för fullt på fortsättningen.
Frågan återstår hur man själv ska gå tillväga för att knappa ner den där bestsellern. Att ha något att berätta är en sak, men det där persongalleriet... Uppfinningsrikedomen är alltför begränsad fast man stundvis tänker så det knakar. Tänk att ha en hjärna full av alla de där Astrid Lindgren-gestalterna. Eller Harry Potter. Eller James Bond. Eller just Lisbeth Salander. Överdrivna personer, med överraskning, igenkänning och extremiteter för läsaren på en och samma gång.
Här finns inte ens utrymme för något slags antagande av hur en sådan personlighet skulle kunna se ut. För om jag kom på något skulle jag hålla det riktigt hemligt och fila på det intill det perfekta. Sen skulle jag starta ett eget förlag, håva in miljonerna och bli lika rik som Salander.
Hur är det med dina drömmar? Hur ska du tjäna miljonerna?
7 kommentarer:
Ja inte blir det på bokskrivning ialla fall. Har fullt upp med att hinna blogga :-D
Måste säga att jag givetvis älskar salander-karaktären men har även en förkärlek för lite otippade huvudpersoner. har nu läst några böcker i rad med medelålders eller äldre tanter i huvudrollen och älskat dom med. Dom har varit så enkla och lätta att känna igen sig i. Den typen av huvudperson gör ju även att man på riktigt kan tänka sig in i dennes värld. Salanders värld har man ju liksom inte tillgång till även om man kan drömma om att vara lika cool.
Men är det inte att Salander och andra anspelar så mycket på folks drömmar som är hemligheten då?
Annars kanske man skulle satsa på tanter - varför känner du igen dig i dem då, undrar man ju? Är det här något som har med lapptäcket att göra?
Och Sanna, fniss! Skrivandet får ju inte bli en övermäktigt... om du bara har idén till en ny Pippi eller Harry eller James eller Lisbeth kan jag skriva den;) Har du det?
Intressant inlägg. Jag tror att alla framgångsrika romankaraktärer har det gemensamt att författaren älskar dem på något vis. Och att de i sin person kombinerar något välbekant med något oväntat (Mary Poppins, eller en rörmokare - som jobbar på rymdskepp! Det exemplet ger jag som exempel på ett gräv-där-du-står-scenario: Du har varit rörmokare och du älskar rymden = hepp! Där har du en jättespännande figur).
Fast det finns förstås massor av mer lågmälda exempel.
Man ska leta efter "sin" karaktär noga tror jag, för som författare spenderar man en ohygglig massa tid ensam med dom. Att låna in skärvor från människor i sin omgivning är ett måste. Och från sig själv förstås.
Skriver man spänning är det förstås också ett berättartekniskt grundgrepp att kasta svårigheter, skit och elände på sin hjälte med jämna mellanrum. Det skapar sympati och lojalitet hos läsaren.
Tack för det, Amanda! Men om man nu vill skriva en sån där riktig kioskvältare, (vilket jag absolut inte menar måste vara ett mål) räcker det verkligen att låna egenskaper från personer i omgivningen och sig själv då?
Det här med Salander känns så jäkla genomtänkt bara. Hon har liksom allt, på nåt sätt. Och hur mycket jag än tänker så får jag liksom inget i liknande banor som jag dessutom ska gå bra ihop med - vilket jag ju förstår är hur viktigt som helst.
Läste förresten ut Rymmaren av Thomas Bodström idag. Den var fenomenal i sin story på många sätt med många olika människo- och medieöden kring ett och samma brott och karaktärerna var bra, men inte sååå bra. Kanske var det det där riktigt oväntade som saknades hos någon av dem.
Nu har jag ju inte läst Stieg, men det är ju uppenbart att hans hjältinna "bär" läsarens intresse framåt. Karaktärsstyrd litteratur alltså. Och jo, det är klart det inte "bara" räcker med att låna in, men man kan ju tänka lite brett, typ såhär kanske, att "min gamal morfar, han är ju egentligen jäkligt häftig och rak och står alltid på sig mot sånt han tycker är fel". Du vet typ hur han talar, vilka speciella vanor han har (skorporna ska vara si och så, han klär sig så, handlar alltid på konsum, snattar alltid en druva, men bara en, för man måste ju se till att dom är färska?). Det ger bakgrundsfärgen, trovärdigheten och vår kärlek till 'Hugo Ström' som den här karaktären helt plötsligt bestämt att han vill heta. Men det finns mer. Vi skruvar till honom. Han var nämligen dubbelagent i sin ungdom, och de mörka krafterna i Hugo Ströms förflutna är inte färdiga med honom. Hugo hade dessutom en kort passionerad affär med självaste Marilyn Monroe ... Ja, och så spinner man vidare i fantasin. Öva på detta i tanken, tanten på bageriet, vad är hennes hemliga liv liskom? Om hon var något av en superhjälte, vad skulle hon i så fall vurma för? Där har du ju nästan mer en barnboksidé... Ja, sådär får man hålla på. Men jag lovar att du förr eller senare "hittar" en hjälte som du absoluuuut vill "jobba med"!
Karaktärsstyrd litteratur är ett nygammalt begrepp för mig, men som en aha-upplevelse. Jag har hört det förut men inte tänkt på det på samma sätt som nu. Är det vad som är hemligheten bakom en riktig storsäljare, tro?
Tack för handfasta tips. Nu ska jag jobba på ett persongalleri att laborera med. Jag gillar den där om morfar som hade en passionerad kärlekshistoria med Marilyn Monroe:) och så vidare!
Skicka en kommentar