Barnen och pappans födelsedag

När jag går ur duschen ålar Einar runt och buffar på Peter. Jag väser:
-Einar, väck inte pappa, vi ska ju sjunga för honom!
Han sätter sig upp snabbt och börjar ta sig ur sängen, i samma ögonblick som Hilda går ner på golvet med ögonen fortfarande slutna. De vill verkligen sjunga för sin pappa.

Ändå gör de det inte. Det är bara jag som sjunger. Märkligt. Sedan fortsätter hela dagen i samma stil.

När vi ska hem från dagis verkar de först få bråttom. Sedan drar de ut på tiden mer än någonsin.

När gästerna kommer lär Hilda Einar att de ska springa och gömma sig.

Mitt i middagen är de plötsligt för trötta för att sitta med. Hilda somnar i soffan fem minuter senare. Einar frågar efter glasstårta, sätter sig och äter i sin stol. Det blir lugnt och skönt, inget gnäll, inget sittande i knät. Vi kan koncentrera oss på att fira födelsedagsbarnet. Äntligen!

Barnen hamnar oundvikligen i centrum. Fast förhoppningsvis kände sig Peter ändå som en huvudperson idag. Det var han ju, 39-åringen. Grattis älskling!