Välkommen till Helsingfors

Idag bloggar jag från Helsingfors! Är inte tekniken förunderlig? Och flygresan gick faktiskt bara bra, varför skulle den inte gjort det? Vi bor i ett stort gammalt kråkslott, precis vid havet, 20 minuter från Stockman som motsvarar svenska NK.

Barnen har uppfört sig bättre än bra även om inte personalen på Rosso tyckte det efter två timmars pizza- och kycklingätande, glassätande, blöjbytande och sångspringande. "Nu har alla förstått att vi är svenska här" sa Carola när barnen vrålat Bä bä vita lamm och gjort ullerullerullen extra snabb.

Nu ringer klockan - nu städar vi

-Men... jag städade ju här igår mamma. Vad har Einar gjort?

Precis vad jag också undrar över.

Gräsänklingar

Vet inte vad som tagit åt vår katt, som hulkar och ligger inne. Kanske har Sune en alltför stor kärlek till alla sorkar och möss? Nåja, nu får han och Peter vara gräsänklingar för i morgon vid den här tiden är vi andra här:

För en vecka sedan när jag kom hem ifrån the shopping of my life såg det ut så här, på tal om gräsänklingar.

Och när jag ändå är inne på ämnet hörde jag på språkprogram på radion en dag för några veckor sedan. Någon hade skrivit in för att få reda på varför det heter änkestöt när man slår sig och det gör så ont i armbågen. Jodå, det hade panelen svar på; förr sa man nämligen att armbågsstöt och änkemanssorg går snabbt över, därav uppkom ordet änkestöt. Värre var det väl för änkorna, eller?

Julväntan och lycka för tre

Vi kommer att kunna njuta av tiden före jul det här året, det är jag säker på så här en och en halv månad innan. Julklapparna är i stort sett helt klara och kassan i stort sett helt tömd.

I morse sa Hilda: Titta! Pippi har fräknar i håret!

- Flätor menar du? svarade jag

- Jaa! Och prickar!

Lycka är att leta efter saker man önskar sig i en tidning, och hitta en hel sida full av pippi-prylar. Lycka är att luta sig över storasysters axel och få ta del av entusiasmen. Lycka är att ha fyndat pippi-leksaker billigt på Ullared.

Att behaga barn

Han har segrat. Igen. Nu steker jag pannkakor eller plättar varje dag för att behaga honom. Jag vägrar nämligen steka blodpudding, annars hade det också fungerat på samma vis. Det känns ändå som om segern är min när han somnar klockan elva på förmiddagen, mätt och go', med en djup suck och leende mun under nappen, och jag kan dricka rykande hett kaffe med mjölk, äta tutti-frutti-plopp och surfa.

Idag kom vi för sent till dagis. Det var nämligen sopbilsshow utanför vårt köksfönster. Den stora, gula bilen stannar, en man går ur, kör fram tunnan, trycker på en knapp och hissar upp, hissar ner igen, ställer tillbaka, sätter sig i den stora gula, kör fram några meter och gör om samma procedur. Barnen är som klistrade vid rutan. Inte kan vi gå till dagis mitt i den fantastiska underhållningen. Leve sopbilen!

Tankesvada

Tankarna flyger fram och tillbaka, inte som pigga svalor utan snarare som höstslöa flugor. Är det för sent för en kopp kaffe? Vad är det på TV? Ska jag göra ett kort till Simon, 8 år, ikväll eller en annan kväll i veckan?

Peter ger rullskidorna en andra chans. Han, som alltid brukar vara entusiasmen själv över nya saker, kom hem förra gången med orden "det var inte min grej". Kanske borde man hoppas på riktig snö istället, bara inte på fredag när vi ska flyga. Jag är lite, lite orolig över själva flygningen, att det ska hända något och att jag inte ska kunna rädda barnen. Bara var mors skräck antar jag och slår bort tanken så fort den kommer, men den kommer tillbaka då och då. När jag bokade resan trodde jag aldrig att jag skulle oroa mig över just det och att flyga är ju ingen direkt nyhet för mig. Jag har väl aldrig tyckt om det riktigt, när jag tänker efter. Att lyfta, att flyga och att landa, det är ju faktiskt helt onaturligt för oss mänskliga.

Smörj kråset dot com

Idag är en speciell dag. För fem år sedan friade Peter till mig. Tomten (med betoning på första stavelsen, till skillnad från häromdagen) bestod då av ett röse enorma stenbumlingar. Vädret var riktigt dåligt, precis som idag, och när Peter stod på en av bumlingarna och väntade och väntade, så satt jag i passagerarsätet och tyckte att allt var allmänt pestigt. Till slut fick han vackert komma in och sätta sig i bilen för att få komma i samspråk med mig... och de där ORDEN... fastetsade i hjärtat, levande varje dag - i praktiken; familjen, hemmet, äktenskapet, kärleken. Nu vilar huset och gräsmattan tryggt högt ovanpå stenbumlingarna. Det gjorde dessvärre ont att sälja den där bilen - min lilla svarta.

Flera tjejer i vår omgivning fyller år idag. Cissi, Olivia, Maria - grattis på friardagen! Friardagen.COM, fundera på den en stund.

Vi var många i ett litet hus vid ett stormigt Vänern i helgen. Släktsammankomst, gås med krås, Klings glasstårta, "gäss te dej" och andra sånger. Konstigt nog lyckades vi inte få själva gåsen på bild, men kanske är känslan fångad? Gåsamedda' and long time ago in a small town of... we play a bunch of instruments you see.

Och när man...

... har handlat färdigt alla sina julklappar på Gekås... och beställt alla sina julkort på Extrafilm... och det är fredag kväll med hela helgen kvar... vad ska man göra då? Ja vad ska man göra då??

Tjohooo eller konsten att FYLLA en kundvagn på fyra timmar

Oj oj oj! Det var en upplevelse som hette duga...som gav mersmak...som tömde plånboken...som fyllde sinnet med energi till ett helt kompani. Det finns inget som är så UNDERBART som att SHOPPA LOSS. Dessutom till halva priset. Nu ska jag sova med ett leende på läpparna i en vecka. Godnatt!

Det ordnar sig

Mina etiketter i högerspalten måste ordnas upp. Jag menar flikar som "pappor", "siffror" och "sopbilen" kan faktiskt gå in under en gemensam nämnare tillsammans med 20 andra. Jag förstod nog inte syftet med att sätta etikett först.

Lite varstans borde man bli lite mer ordnad. Det blir skönt när tid för julstädning är inne så att man får lite reda i kaoset här hemma. Inte ens min förkylning är det någon ordning på. Den sitter på ena sidan bara, täppa i ena näsborren men inte i andra, ena ögat tårar sig medan det andra är piggt och vaket. Det är väl ungefär som man känner sig varje dag som hemmamamma. Halvt småsjuk, halvhjärtat pigg på saker.

Hur kan det komma sig att jag tänker på att ordna upp saker en dag som denna, när jag för första gången på minst 15 år ska få uppleva fenomenet Ullared? Klockan 14 bär det av mot mer struktur. Eller har jag missuppfattat hela grejen?

Jag gillar inte tomtar

Hilda säger allt fler saker att höja på ögonbrynen åt. HETHE GUD (hon kan inte säga r utan inspireras av engelskan) VAD HÄTH ÄTH STÖÖÖKIGT! HEETHEE GUUUD! Vem kan hon hört säga det? Häromdagen sa hon: mamma, jag gillar inte tomtar. Nähä, svarade jag och började fundera över vad hon menade. Det måste förstås ha varit för att tandsköterskan sa till henne att slå in alla sina nappar och ge till tomten. Klart att inte han verkar som någon vidare bra person.

Och på tal om tomtar, så här i annalkande juletider lägger man in helt andra tolkningar när man läser tidningen:

Ju större tomte, desto fler nappar får han - Herregud.

Läsupplevelse utöver det vanliga

Nu gör jag en chansning och skriver ett inlägg med 1-åringen i knät. Det får bära eller brista, det måste berättas:


Jag har haft en läsupplevelse utöver det vanliga. Det började nog för flera månader sedan när jag först kikade in på Amandas blogg. Något fick mig att vilja läsa mer, och mer. Jag klickade på bloggen varje dag, började kommentera inläggen och fick svar och beställde hennes bok "Styggelsen". Boken klamrade sig fast vid mig precis som handlingens övernaturliga Singa gjorde vid livet, ville inte släppa taget. Det här var verkligen litteratur av det otäcka slaget, som tränger sig på, som jag inte vågade läsa ut igår kväll utan sparade till frukosten för att samla mod. Vilket språk! Det ville inte heller släppa taget, magiskt! Miljöerna beskrivs så att man känner sig närvarande, mitt i det otäcka, ondskefulla hela tiden. Målande beskrivningar som lämnar tillräckligt mycket över åt läsaren för att tillverka egna bilder - hemska sådana om ondskan som kan bo i en människa. "Full av färg och karaktär" har någon beskrivit den, vilket jag kan instämma med även om jag personligen ser färgspektrumet i miljoner gråbeige toner i sjukhusets källare på den västgötska slätten.





Bloggen heter "Alla har en bok inom sig" men jag hoppas att Amanda har fler. Nu kallar barnen.

Det var inte Peter

Ojsan, hoppsan. Jag har bjudit in Peter att skriva inlägg på min blogg, men jag lyckades just beröva honom sitt första inlägg. Det var inte han, det var jag som skrev. Men okej, nu verkar det fungera. Det kanske är lättare att skriva när man väl börjat, vad vet jag? Eller jo, det vet ju jag.

Stöpt i mänsklig värme

Igår stöpte Peter och barnen ljus enligt gammal tradition i ett väldigt gammalt hus tillsammans med närmsta släkten. Man kan riktigt känna värmen när man ser bilderna, både den mänskliga och den som ligger i rummet av det varma stearinet.

Hemma försöker vi stöpa barnen varje dag. Vi formar dem så att de ska passa in i vår värld, och den stora, hårda världen som väntar dem. Vid matbordet, när de ligger som två ormar på varsin barnstol och slingrar sig bort från tallrikarna. Vid handfatet, när de kastar sig handlöst bakåt mot stengolvet och vägrar tvätta sig och borsta tänderna. När skorna ska på och Einar hellre springer iväg med en vinterkänga för att bli jagad och få hela proceduren mycket roligare. När det är läggdags och Hilda är övertrött och bara skriker och sparkar. Hela tiden försöker vi ha tålamod, leka fram ritualerna och hur lätt är det när man själv bara vill sparka och skrika som ett barn i deras egen ålder?

Vi bor i ett av de länder i världen där levnadsstandarden är högst. Visserligen går vi in i en lågkonjunktur men i vår lilla avkrok av det lilla samhället i det trygga landet märks det mest på att vi inte kan resa utomlands eller byta bil lika ofta. Barnens lilla, lilla värld består av huset, dagis, öppna förskolan, simskolan, familj, släkt och vänner. Så fort något är lite nytt och obekant blir det otäckt, hälsar någon för snabbt blir man så blyg att gråten tjocknar i halsen, om något går som man inte tänkte sig i den lilla världen blir man så frustrerad, arg och ledsen. Små ljuvliga barn - hur ska vi kunna hjälpa er att klara er i den stora världen? Hur ska det gå för er i framtiden? Hur kan vi bäst forma, fostra, stötta? Och hur ska ni kunna ta emot? I all mänsklig värme, i tid som lackar mot jul, bland ljus och mys, finns ändå allvaret där, oron och förhoppningen.

Pysselsjuk

Ja, pyssla orkade jag förstås. Liggandes i soffan med saxen i högsta hugg. Kattkort till papporna.

Heder åt far

Och så skulle Peter få sova en hel natt, vakna med sång, ljus och paket, få en härlig söndagsfrukost och så småningom skulle vi stöpa ljus och äta middag med släkten. Vad händer? Vi står på lördag kväll och slår in paket till våra pappor. Jag blir plötsligt våldsamt illamående och tömmer lite senare hela maginnehållet, får frossa, vrider mig av illamående halva natten och kommer till slut till ro framåt morgonen. Vaknar med 38 graders feber.

Förlåt Peter! Jag ville verkligen inte förstöra din fars dag på något sätt. Och nu får du ju möjligheten att verkligen känna dig som en far hela tiden när du tar hand om barnen hela natten, dagen och kvällen. Förlåt! Jag ville verkligen inte tillbringa dagen framför repriserna, Stjärnor på is och fem avsnitt i rad av Vem vet mest? Jag vill hellre ha en repris av fars dag, ställa allt till rätta.

Grattis alla våra pappor! Det minsta, och det enda just nu som jag kan göra, är att hedra er i bild.

En tidskrävande vän

För varje dag tar blogg-proceduren längre tid. Inte att skriva själva inlägget, utan att surfa runt och spana på alla andra(s) bloggar, öppna face-book, läsa mailen, kolla nyhetssidor...you name it, alltihop innan jag kan börja skriva. Kanske är det för att bli lugn, och kanske är det beroendeframkallande - det surrande ljudet är som bakgrundsmusik, skärmen fyller ögonen med ljus, texterna höjer humöret och nyfikenheten stillas. Jag kan känna mig nöjd några timmar när jag stänger av datorn, tills det var för längesen sist. Bloggen blir som en gammal vän. Någon på ett reseprogram för några veckor sedan liknade Korsika vid en gammal klasskamrat, en stabil en - att hålla i handen och som inte ändrar sig så mycket. Jag skulle gärna åka tillbaka till Korsika igen för att hålla handen, men så länge kan datorn vara ett substitut. Fast det där var inte sant, den är allt annat än ett substitut för något. Datorn har sin bestämda plats i mitt liv och jag skäms absolut inte för det.

Spindelmännen på hjul

Peter har lånat med sig rullskidor hem från sitt jobb som han kan nyttja under de kommande två veckorna och igår var det dags för ett första test. Vad spelar snön för roll när det finns hjul? Vasaloppet blir en enkel match, åtminstone om någon frågar frugan.

Idag har vi passat Viktor en stund när lillasyster Olivia var hos tandläkaren. Först såg jag inte sambandet när jag lyfte ur den lille spindelmannenklädde treåringen ur bilen. Bröst- och magmusklerna var enorma för att inte tala om hur breda axlar han hade.

Sedan gick det upp ett ljus. Ytterligare en spindelman! Och om du inte förstår nu kan du klicka här och scrolla ner. Om du förstår kan du ändå klicka för att få en rälig återupplevelse som vår skånekompis uttryckte det.

Bloggvila och sömnvara

Så har Marcus Birro bestämt sig för att öppna sin blogg igen trots trakasserierna, tack för det! Den har legat i vila i två veckor och jag har verkligen saknat alla formuleringar som inbjuder till eftertänksamhet och skrivarlust. "Nu tänder vi upp i litteraturfabriken" skriver han, är det inte underbart? Fler saker som gör en glad är valresultatet i USA igår, Peters födelsedag till ära och att vi ska få träffa en liten liten bebis idag, till och med så liten att hon inte har något namn.

Apropå sömn som jag nämnde i gårdagens inlägg, det är inte alltid en vara som brister.

Nu sjunger vi för pappa!

Nu har vi sjungit, firat, ätit och diskat. Peter fyller nämligen 38 år idag!! Jag har aldrig haft en 38-årig man förut, det känns som att gå in i en ny tid. När jag presenterar mig kan jag säga - liksom i förbigående - "min man är 38" och så får jag genast mer tyngd och pondus i det jag säger...eller? Själv har jag käkar som knäpper när jag tuggar från och med den senaste veckan, vilket också skulle kunna verka ålders- och pondus(?)-höjande.

I morse när barnen började röra på sig tog jag med dem till pakethögen och frågade: ska vi sjunga Ja må han leva nu? Einar tog genast sats, 1 år och 4 månader gammal som han är, med hela strofen JA MÅAN LEVA och så ett trefaldigt hurra efteråt. Hilda halkade efter i vårt lilla tåg, blev förläget stående i dörröppningen och visste inte om hon skulle våga lämna fram paketet hon hade i handen. Det är ju så spännande det här med födelsedagar, och bra! Sedan tittade hon extra noga på nallarna på hans pyjamas när hon kröp upp i sängen och visade hur hon målat på insidan av kortet.

För han fick ett riktigt klipp- och klistrakort med katt, hus och staket i linje med sina intressen. Och firandet hade uppehåll på jobbet för att sedan fortsätta på kvällen med familjemiddag. Att jag avslutar hans födelsedag med att lägga ut händelseförloppet på bloggen ser han inte precis som något jag gör för hans skull. Jag vet inte för vems skull det är egentligen, bloggandet. Familjens bästa? Inte den goda kvällssömnens i alla fall.

Sinnesfröjd med anor från Kungälvsträdgården

Idag verkar höstdimman hänga över trädgården hela dagen. Luften är fuktig, vintern är i antågande. Vinterdäcken är på bilen, spindlarna i garaget, nej ur garaget. I söndags gjorde vi trädgården färdig för vintern. Jag måste visa hur det såg ut, under skörden eller strax innan, SINNESFRÖJD!

Minutiös måndag hemifrån till simskolan

Måndag betyder öppna förskolan, försöka få barnen att sova en stund och sedan simskolan. Så här såg tidsschemat ut idag, under den stressigaste stunden av eftermiddagen:

14:30 Hilda sover i bilen, Einar i sängen, jag klistrar på detaljer på födelsedagskort till Peter

14:32 konstaterar att det är lim på duken, skrapar med en kartongbit bort det värsta, lägger korten i press under Hemmets kokbok

14:34 packar badväskan, lägger ner matsäck till Hilda, kollar att simkorten är med i skötväskan

14:37 lyfter upp Einar ur sängen, krånglar på honom jackan, sätter honom i bilen, packar in väskorna, växlar några ord med Hilda

14:40 backar ut från garageuppfarten, sätter på Pippi Långstrump-skivan

14:45 ringer Peter och påminner om tiden

14:55 går ur bilen, ut med barnen, ut med väskorna, fram med simkorten, tar nyckeln i receptionen, in i omklädningsrummet

15:10 har fortfarande inte helt lyckats få av barnen och mig själv kläderna och på badkläderna

15:15 bär allting från omklädningsrummet till skåpet (dumt system), går på toaletten med Hilda, duschar

15:20 sätter Hilda på en stol vid kanten med sin matsäck, tar av Einar badrocken, lektionen ska börja...upptäcker att Einar är ensam elev, jag ensam mamma och att två simlärare väntar på oss

15:25 sjunger Nippertippan, simmar några längder och tar emot instruktionen om vad vi ska öva på idag: självständighet! Ypperligt tillfälle...

När vi senare står i kassan på ICA ligger kvittot från Kock&Vin runt mitt ICA-kort. Varm om hjärtat minns jag lördagen, stoppar ner kvittot i plånboken igen och föser iväg det ur tankarna.

Livskvalitet

Man omvärderar saker när man får barn, det är jag väl inte den första att konstatera. Begreppet livskvalitet till exempel, har förändrats. Vi älskar barnen men den här helgen har LIVSKVALITET varit:

• att susa ner för backarna till tåget tillsammans, för att sedan se ut över guldglödande landskap i perfekt höstväder med en perfekt kväll framför sig - utan att veta säkert om den kommer att bli perfekt


• att sitta i varsin vilstol på hagabadet med varsin tidning utan att behöva fundera på vad klockan är, om någon är hungrig eller om någon håller på att ramla i, för att när som helst kunna glida ner i ägget eller in i bastun


• att klä upp sig lite extra, svepa in sig i vinterjackan och promenera mot casinot, för att sedan göra entré bland kristallkronor och neonblinkande ting


• att gå ut från casinot med mer pengar än man kom in med


• att avnjuta fyra superba rätter med perfekt vin till och sedan ta ett tåg hem tidigare än man hoppats på


• att sova nio timmar utan avbrott, vakna upp, kramas, prata, gå ner och göra frukost när man vill utan att tänka på bajsblöjor och pulvergröt


• att tillsammans städa undervåningen på en halvtimma med "Oh Laura" på så hög volym att de överröstar centraldammsugaren och sedan gå ut och höststäda trädgården, gräva ner stockros, gräva upp dahlior, skörda jordärtskockor, klippa ner och rensa bort


• att göra badrummet dubbelt så stort genom att flytta ut garderoben som man så länge velat, lägga en fin röd matta framför den röda pottan och hänga upp rena handdukar
• att göra soppa på de egna jordärtskockorna och vänta in barnen

"Det här kan du ju blogga om idag", sa Peter

"Jag hade tänkt skriva om livskvalitet"
"Men det här är väl livskvalitet, en riktig naturupplevelse?"