Varför blir det alltid så? Klockan nio hade jag hur mycket tid som helst.
Klockan tio ringer jag veterinären. "Jag har tid klockan tio och ska bara parkera!"
Får svaret: "Ta det luuugnt!"
Skyndar ändå över Vasaplatsen, Einar sover mot min axel, Hilda hjälper mig bära buren, spårvagnar forsar förbi, en ambulans tutar så högt att hon måste sätta händerna för öronen, "släpp inte buren, här är en stor väg", en portkod som inte verkar fungera, men så... en dörr som går upp, en flicka som känner igen sig och springer uppför trapporna, en trevlig veterinär som tycks ha all tid i världen, två vilsna kissar letar sig ut, överlämnas i goda händer och därute väntar stan på oss.
Vi handlar orange snöre att göra öglor av till Einars nya väggskydd bredvid hans stora nya sovplats, röda ramar med hjärtformad plats för barnkort och nalle vid sidan, kattmatskålar och en brevlåda till lekstugan som Hilda måste glömma innan födelsedagen om en vecka. Sedan går vi till det mysigaste fik två barn och en mamma kan tänka sig, "Café Villekulla", äter paj och pannkakor, lyssnar på Pippimusik och tittar på inredningsattiraljerna.
När vi hämtar katterna är de spaka. Besöket är dyrt, nästan 2000 kronor. Barnen somnar i bilen och ljudboken i öronen är sanslöst spännande. Sune kräks på Morris i buren.
Det är upp och ner i en mammas, två barns och två katters vardag. Just nu sover fyra små liv och en femte knappar på tangentbordet. Lediga måndagar är bland det bästa som finns. Speciellt när det värsta är över. Och när det bästa är över och man är glad att det gick rättså bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar