fredag 25 september 2009

Perukfallet

Efter att ha berättat om en liten olycka idag på jobbet och fått många medlidanden och medömkanden, lättade ändå kära vännen Annelie som jag tränade ihop med på eftermiddagen upp stämningen en del.

Jag tar det väl från början:
Som vanligt när jag har sovmorgon försöker jag fixa en mysig gemensam frukost. Idag övergick den i en liten katastrof.

Frukostmackorna är färdigbredda och ska just delas ut, när Einar är kissnödig. Säger han det vid bordet är det i sista sekunden och jag rusar upp och bär honom i famnen mot toaletten. I hallen ligger en peruk. Om du inte visste det (jag visste det till exempel inte) så är peruker väldigt halkiga.

TJONG så ligger jag där platt på golvet med värk i bakre delen av huvudet och ser stjärnor, Einar ovanpå gallskrikande efter pappa, Hilda som kommer och tittar med darrande underläpp. När det svartnar och tårarna väller fram ser man inte så mycket av världen. Då passade katten på.

Reser mig sakta upp, in och hjälper Einar på toa, tillbaka till köksbordet och frukosten. Sista skinkskivorna som vi så omsorgsfullt delat upp sinsemellan är spårlöst borta. Katten slickar sig om munnen. Usch och fy skäms. Peter har börjat kalla honom Glufs-glufs.

Kommer till jobbet, berättar, får medlidande, kollegor frågar hur det är, om jag kan jobba. Ingen ifrågasätter att vi har en peruk liggandes på hallgolvet.

Tränar powerstep på eftermiddagen och berättar samma historia. Annelie upprepar med skrattet bubblande långt nerifrån maggropen:
-En peruuuuuuk?
Med ens blir jag så full i skratt jag också. Varför undrade ingen över det på jobbet? Och eftersom vi tränat ett helt pass ihop förstår ju hon att jag mår bra nu, behöver inte ens fråga. Tar ut det riktigt roliga i historian som så många gånger förr.

På jobbet skrattade de inte alls utan gav mig det jag behövde för att orka med hela dagen efter en smärre chock. Vad Annelie skrattade åt har jag redan berättat. Peter skrattade högt åt katten som är så matfixerad. Och själv vet jag inte. Det förtjänar onekligen ett blogginlägg. Hoppas du också drog lite på munnen. Jag kan bju på't.

3 kommentarer:

Linda sa...

Ja, men svaret då??????????????? Varför ligger det en peruk på hallgolvet???? Man blir ju nyfiken=D KRAAAAAM

storskrutten sa...

hahaha! Jag skrattade hemskt mycket, Vera undrade varför det hundra gånger, när jag försökte förklara varför jag skrattade. Aron skrattade inte, han ramlar själv så ibland... drar sig upp på knä och faller sen handlöst bakåt om ingen är där och tar emot. han vet hur det känns. PUSS!!

Marie sa...

Ja, varför ligger det en peruk på hallgolvet tillsammans med 1000 andra saker? Varför städar ingen här hemma???? Kram