Klädpartytider

Det var klädprovning hela kvällen lång igår. Till slut inspirerade Hilda sin lillebror så mycket i provandet att han fått på sig en helt ny stass, från topp till tå.

Fast redan från början hade han vetat vilken tröja som var hans. Kanin bak och fram hette den och var härligt rosa. Som en dröm för pojkar.

Hilda valde efter många om och men denna utstyrsel. För min del hade tröjan gärna fått ha en annan färg, men jag hade lovat henne att hon fick välja själv.

Mammorna pratade på om nya vägval i livet och andra väsentligheter. När Peter kom hem från jobbet hade precis kläderna packats ner och beställningslapparna lämnats in. Kalla det tur eller otur. Ostbrickan var åtminstone fortfarande kvar.

Två månader

Det är 2 månader kvar till den 20 juni.

Två månader till Einars födelsedag och beräknad nedkomst för bebisen. Hilda undrar:

-När Einar har öppnat sina presenter, åker ni till sjukhuset då?

Tänk om man visste det.

Får jag fresta med blommor

såhär i slutet av april?

Bort med påskrisen och kycklingarna,

fram med lilla snapsglasvasen

... och så något fint för magen.

Voila! En doft av vår, for sure.

Dagens bedrift

Det har varit en ovanligt händelserik dag, med gamla parmiddagsgänget och en snabbtitt på fyra dagar gamla och underbart fina Alfred.

Händelsen som satte djupast spår var kanske trots det lektionen på och bredvid hästryggen.
Hjärtat som bultade så hårt när jag såg hur hög hästen var som jag skulle leda. Hilda som ramlade av, ner i min famn som tur var, mitt under lektionen. Einar som fick höra "sträck på dig", släppte tyglarna och sträckte upp armarna i luften. Alla foton jag aldrig kunde ta, för att jag höll krampaktigt i det enorma djuret. Och lyckan över att ha varit så fantastiskt duktiga allihop.

Tre nya - häng på!

Som vanligt hämtar jag inspiration från Amandas blogg. Tre nya om mig:

1. Klippte ur vacker poesi från en dödsannons i tidningen tidigare idag, för första gången på kanske tio år. Förr kunde jag spara fina dikter i fina askar. Den här var så vacker att den förtjänar att öva lite kalligrafi på. Kanske får du se ett foto här så småningom om jag väl gör det.

2. Eftersom vi har en pick-up till låns i två veckor tänkte vi hämta trädgårdsgödsel imorgon. För att slå två flugor i en smäll bokade jag "ledgrupp för de minsta, ponnyridning 30 minuter" på samma ställe som man hämtar hästskit. Dessvärre fanns det inte någon häst ledig i andra gruppen så jag bokade två stycken i samma grupp.

Det betyder att jag måste leda en (förhoppningsvis inte argsint) ponny imorgon när ett av barnen sitter på. Bekvämare hade det varit att sitta på läktaren och titta när Peter ledde dem i grupperna efter varann. Ska jag vara riktigt ärlig hoppas jag nästan att Einar tröttnar efter en stund.

Ska jag vara riktigt, riktigt ärlig är jag dessutom liite rädd för hästar. Men det vill jag inte att barnen ska veta om, eller att hästen ska märka. Dessutom är jag inte den smidigaste i kroppen nu. Vad gör jag om den börjar springa?

3. Jag tror faktiskt att jag så sakteliga börjar bli beredd. Här är första inköpet:

En alternativ lösning

-Kan du inte kasta din frisbee Einar? Jag vet vad vi gör då. Vi sätter oss på dem. På rumpan!
-Jaa!

Nya kepsarna sitter som gjutna, solen skiner och det är fredag. Vad gör det om man inte kan kasta frisbee, egentligen?

Jaha, ja...

Det blev ingen vinst i tävlingen, men jag lyckades i alla fall få med två bidrag.

Och för varje vackert foto jag ser tänker jag: måste lära mig photoshop.

Då skriver vi så fint vi kan

Efter en intensiv dag en bit söder om Göteborg landade man skönt på en handstilskurs. Det var roligt, roligt att lära sig grunderna i kalligrafi. Det viktigaste var att hela tiden hålla den 45-gradiga lutningen på pennan samt att alltid börja på de smalaste ställena på bokstäverna.

Förutom en förryckt 8:a och ett g som aldrig ville bli som någon av oss ville, så får man nog säga att kursen gick skapligt. Kursledaren var självaste författaren till boken med samma namn som den här sidan. Jag blev sittande med öppen mun när jag hörde hur hon kommit på idén till en bok, gjort den, arrangerat alla foton, hyrt en monter på bokmässan en vecka efter tryckningen och dessutom sålt bra.
"Vill man bara något tillräckligt mycket..." sa hon när jag blev imponerad.

Men då så... är det väl bara att sätta igång då. Frågan är bara vad man egentligen vill mest? Efter den här kursen kanske svaret är att skriva som en gud.

Den gladaste nyheten

som också skapar en viss insikt att det inte är så långt kvar för oss heller

var lille nyfödde grannpojken! När man tror att mamman ska skicka ett sms liknande "jag kör till vattengympan ikväll" kommer istället denna fantastiska bild.

Vårens första grillning innebar:

att låna kol från grannen
att äta så sent så att skuggan började falla över altanen
dynlösa stolar
viss vårstädning
ett fasligt spring efter fleecetröjor
två cirkulerande osaliga andar till huskatter

Ändå eller just därför var det njutbart för stora som små.

Ord, bild och framtiden

Efter fotomässan i helgen går både Peter och jag med diverse fotofunderingar. Medan Peter grunnar på olika objektiv, funderar jag mer åt det yrkesverksamma hållet. Hur man skulle kunna arbeta mer med foton, för det är så himla fascinerande. Jag grunnar på faktaböcker för barn och frilansreportage i tidningar, försöka göra hemsidor - som om det inte räcker och blir över att göra i ordning familjens fotoalbum eller beställa fotoböcker.

Jag tror att det är bloggen som har förstört mig. Den har fått en att intressera sig för samspel mellan text och bild och gjort mig biten av att förmedla något till andra och skriva av sig.

Fast det är väl inte att bli förstörd att man funderar över yrkesliv och vad man vill? Drömmen vore en kombination av allt som känns roligt och inspirerar en. En kombination av arbetet jag har med arbeten jag kan få - om det vill sig någon gång... läs om jag lär mig photoshop, kommer in på litterär gestaltning, börjar fixa till en hemsida åt företaget eller kollar upp luckorna inom facklitteratur för barn.

Kan inte människan koncentrera sig på att föda barn, bara? undrar du kanske. Jo, tanken slår mig också. Men eftersom jag inte syr gardiner den här gången är det väl det här jag gör istället. Säkrar familjens framtid i tanken. Eller dagdrömmer.

Och hickan

jag glömde ju hickan, som den här bebisen har mest hela tiden.

Hilda hade också det, men inte Einar. Annars känns det snarast som ett manligt drag, eller är det bara för att man sätter det i någon sorts samband med öl som jag får den känslan?

Idag funderar jag på

om det inte är en tös i magen i alla fall.

Små distinkta saker pekar på det. Likheter med den första graviditeten, olikheter med den andra. Grönsakssug istället för sötsug. Bättre blodsocker. Mer hormonsvängningar. Mycket lättare att somna om på natten. Eventuellt en något stillsammare bebis. Mer besvär att röra sig.

Men det skulle ju lika gärna kunna vara en pojk som är lik Hilda.

Vid besöket hos barnmorskan idag låg helt plötsligt den stora, stora magen under normalkurvan. Den gjorde aldrig det med Einar, men hela tiden med Hilda.

Precis som om könet har så stor betydelse. Ändå kan jag inte släppa det. Faktiskt är det nästan FÖR spännande att inte veta, om det är en son eller en dotter, en lillasyster eller en lillebror.

Vi är ganska rörande överens om att det vore läge för en tjej till i familjen, i denna mansdominans - katterna inräknat.

Dagens

mest morgonpigga:
en tur till Landvetter vid halvsex-snåret på morgonen

överraskning:
tårta levererad direkt till dörren av de bästa grannarna

flitigaste:

vårtecken:
förutom flocken ungdomar vid glassfrysen på ICA, måste det varit förmiddagsfikat eftersom det från och med nu är en söndagsvana på lekstugeterrassen

tråksamt:
att två av gästerna låg hemma i magsjuka

bästa aptit:

datornördar:

Släktligheter

Och så fick vi till slut ses alla systrar och bröder, svågrar, svägerskor, kusiner, föräldrar och svärföräldrar.

Sjunga "Ja må hon leva", äta god, god mat, fråga om upplevelsen av jordbävningen i Indonesien i veckan, prata om nya och gamla jobb och vasalopp och hjullastare och foton och annat.

Fast så många som det kanske låter är vi inte, men alla var där, utan sjukdomar. Och utan fel på rösten.

Rätta vägen... eller?

När vi klev ur hissen från parkeringshuset igår på väg mot mässan såg vi en kö som inte var av denna värld. Visst hade vi blivit något försenade hemifrån, åkt närmare tio än nio som vi först tänkt. Och det här med att anordna fotomässa samtidigt som babybarnmässa, var det verkligen så genomtänkt av arrangörerna? Å andra sidan hade vi förmodligen inte åkt om det inte varit något både för barnen och oss.

Vi stönade över köerna och bestämde oss för att runda Svenska Mässan på utsidan. När vi väl kom in i entrén mot Korsvägen var det bara att gå rätt fram till kassan och därinne var det ganska glest med folk till en början. Förvånande, med tanke på hur det sett ut därute. Hade alla andra valt fel väg och vi den rätta?

Efteråt, på väg till parkeringen igen, var det fortfarande en lång ringlande orm till kö. Musik spelades och skyltar satt uppe. Skyltar märkta "Idol". Aha, det var idoluttagning. Tänk om vi hamnat i den kön! Peter berättade muntert för släkten senare att då hade det väl bara varit att stämma upp i en "Och silla ho går i havet bland torsk och magriiill" för Laila Bagge och co.

Betänk hur dagen hade fått en HELT annan vändning. Själv hade jag nog dragit "Oh Carol" för idoljuryn.

En intensiv dag

är det idag, med babybarnmässa, fotomässa och snart kalas för svärmor.

Vi har varit på Pettson och Findus-teater, Bamsegympa,

kramat Lisebergskaniner och andra jättemjukisar, köpt ballonger, fått en påse bebisblöjor (för alla gravida) och varit med om ett godisregn.

När man vandrade in på fotomässan var det som om ett lugn la sig över lokalerna. Vuxet, mörkare och så...

något bekant.

Så här roligt och kreativt

hade jag det idag på jobbet.

Med färgpennor, tusch, linjal, tippex och ett antal ritningar att kalkylera kunde jag gå lös. Tyvärr hann jag aldrig till de gröna pilarna och den älskade lamineringsmaskinen. Å andra sidan är det en enorm fördel med det här arbetet, att blir jag inte färdig är det bara att fortsätta arbetsdagen efter. Ingen klandrar en och man sätter själv upp senast färdigt den. Så på tisdag eller onsdag får jag väl se till att bli klar med utrymningsplanerna, punkt.

Roligt och kreativt var det också i soffan här hemma när jag öppnade ytterdörren. Peter hade lyckats med bedriften att få hem jobbets enorma påskägg, visserligen tomt på sötsaker men vad gjorde det? Vill man inte sätta det på huvudet kan man alltid fylla det med förra helgens gamla godis som ligger och åldras i skafferiet, alternativt bära runt på det och bara känna hur det känns.

Leve kreativiteten!

Åh vad jag velat fantisera fram

en brutta som Lisbeth Salander. Det är så oerhört smart med Den Där Personen som bara GÖR hela storyn. Av många olika anledningar; hon är grymt duktig på datorer och lyckas med världens kupp som gör henne ekonomiskt oberoende resten av sitt liv, man sympatiserar med henne för det mörka förflutna, hon är cool och svår att förstå sig på på en och samma gång.

Man skrattar i mungipan när hon lyckas med det ingen annan vågar, eller när hon får sin upprättelse. Hon är liksom allt personifierad. En tänkt Pippi Långstrump som vuxen. Hur mycket jag än funderar på en extrem personlighet till en roman så kan jag aldrig komma på något lika bra. Ändå kan man förstå hur uträknat och genomtänkt... framvärkt det är på något sätt. Hur Stieg och hans sambo verkligen har tänkt till. Så länge det behövdes.

Att kalla Stieg Larsson för en bra dålig författare känns väl inte schysst? Förutom denna genomtänkta Salander, så har han språk och tajming som gör att man baxnar. Visst blir han ännu mer intressant för att han dog tidigt och för den komplexa arvstvisten, men nog hade Milleniumserien sålt extremt bra även om han levat och kunde skriva alla tio? Frågan är om inte hans sambo knappar där hemma för fullt på fortsättningen.

Frågan återstår hur man själv ska gå tillväga för att knappa ner den där bestsellern. Att ha något att berätta är en sak, men det där persongalleriet... Uppfinningsrikedomen är alltför begränsad fast man stundvis tänker så det knakar. Tänk att ha en hjärna full av alla de där Astrid Lindgren-gestalterna. Eller Harry Potter. Eller James Bond. Eller just Lisbeth Salander. Överdrivna personer, med överraskning, igenkänning och extremiteter för läsaren på en och samma gång.

Här finns inte ens utrymme för något slags antagande av hur en sådan personlighet skulle kunna se ut. För om jag kom på något skulle jag hålla det riktigt hemligt och fila på det intill det perfekta. Sen skulle jag starta ett eget förlag, håva in miljonerna och bli lika rik som Salander.

Hur är det med dina drömmar? Hur ska du tjäna miljonerna?

Svar på semlekluringen

Karin föreslog att felet med bilden var att det bara är en semla men att jag äter för två. Inte så dumt förslag. Inte dumt alls.

Men det är värre än så. Semlan var till Peter. Jag avstod. Fattar'u? Avstod. Var inte sugen. Har kanske förätit mig. Bittert.

Däremot tror jag inte att svärmor har förätit sig ännu, åtminstone hoppas jag inte det. Här kommer nämligen en avbildad semletårta som en födelsedagshälsning! Hoppas du inte riktigt ätit sista semlan för i år ännu. Grattis!

Skär dig en bit av tårtan du också, Karin! Ditt svar var ju nästan rätt.

Ett oanständigt förslag

Usch, nu känner jag sådan där vanmakt igen, trots att jag är tjänstledig. Vet inte ens om jag vill ge en eloge till Folkpartiet som inte är med på de här dumheterna, utan bara en nick över att någon tog förnuftet till fånga.

Längre arbetsplatsförlagd tid för högre lön? För det första är nästan alla lärare jag känner där många fler timmar än vad de ska, trots att de använder förtroendearbetstiden hemma. Ur den aspekten kanske det inte är mer än rätt om nu någon skulle inbilla sig att lärarna inte sliter som djur. För det andra är arbetsrummen lagom till en eller två, medan lärarna sitter 12 i samma rum. Med ständiga knackningar på dörren, omplåstringar och konflikter, omöjligt att sitta ostört och planera, rätta eller ha föräldrasamtal på telefon.

För det tredje, och det är väl det värsta, så lockar man med högre lön för de skolor som gör det här, och vips är det en mall som kommer att gälla alla, 40-timmarsvecka, ständig övertid, ständigt suga ut det sista lilla ur trasorna till pedagoger. Snart är det avglömt hur avtalet egentligen såg ut och det är bara att tillföra lite extra lektioner, lite extra dokumentation, fler föräldrakontakter eller andra ålägganden, precis som det har varit i alla andra avtal där man loooovat lärarna något som kanske kan se ut som bättre villkor. Bullshit är vad det är.

Fy för en sådan syn på ett av de viktigaste yrkena som finns.

Kvällens kluring

Något är fel med bilden. Vad?

Vinnaren får äran alternativt det som bilden föreställer. Eller det den inte föreställer.

Trassel och vänner

Peter har plockat isär datorn, försökt sätta ihop den med en gammal hårddisk och när han startar igen vill det sig inte, fast han tycker att han återställt allt. Han erkänner sitt misstag med ett nervöst leende på läpparna och aningen svettig panna. Jag får lätt panik över alla foton vi inte säkerhetskopierat. E-legitimationerna. Och allt möjligt annat.

Sedan ringer han vännen för datorsupport och problemen ordnar sig efter ett par samtal.

Hur mycket vuxenpoäng börjar man komma upp i när man har vänner till ganska många olika typer av frågor man behöver ha svar på, eller saker man behöver hjälp med? När man har samlat ihop ett datorsnille, en läkare, en bibliotekarie, en pianolärare, ett par socionomer och sjuksköterskor, en talpedagog, en som kan ge gästkort på Hagabadet, en snickare, en sjukgymnast och en revisor, och man dessutom har fri tillgång till ved att elda med, kan man börja åldras i trygghet då? Eller ska vi fortsätta samla? Vänner alltså, eftersom vi har ved.

Det hade varit toppen med en bilmekaniker förstås, en som bodde riktigt nära.

Vad kan vi själva bidra med förresten, för att få dessa privilegier? En middag då och då? Det goda sällskapet?

Vattengympa - fullt dugliga bilder

Jag hade lite funderingar på att fotografera vattengympan för gravida, som grannarna och jag besöker måndagar och torsdagar. En dag hade jag med mig kameran men det blev inga kort tagna. Levande ljus, frigolithantlar och total avslappning i 35-gradigt vatten är förstås svårt att förmedla på bild.

Och förresten ligger jag ju redan på nätet från dyra men suveräna Magplasket som jag gick på när Hilda låg i magen.

Projekt nyinköp

Jaha, där fick man för gårdagens inlägg. Peter kallar den för flickspaden.

Trädgårdssäsongens första projekt

Det såg så härligt ut ute. Soligt och varmt. Men oj vad det blåste. Nya uteplatsen gick bara att sitta på några sekunder.

Sen fick vi byta fikaplats. Barnen inne i lekstugan och föräldrarna på den lilla, lilla lekstugeverandan i lä från vinden.

Smörgåsar och kaffe i termos. Vi blundar i solen. Det är alldeles lugnt en stund innan barnen börjar klättra över benen, runt kaffekopparna, ner i jordhögen runt lekstugan. Med ögonen öppna och händerna i beredskap tar trädgårdsdrömmarna vid. Tankar på projekt. Måsten. Borden. Fast mest av allt visioner.

Första visionen är att få det fint runt lekstugan. Även om det lilla grå huset placerades på den svåraste platsen i hela trädgården rent flyttmässigt, så var det perfekt med tanke på att vi ändå inte hade ordning där. Det ska bli ändring på det nu. Hur?

Tja, jag ritar och Peter gräver.

Påskkväll

Barnen och vi har haft förmånen att fira påskafton hos mormor och morfar i det fina vädret på slätta.

Vad sägs om påskbuffé i slottsmiljö och räkfrossa i solnedgången? Med trevligt sällskap och finfina påskkärringar?

Och hörni! Det är två dagar till att njuta av, kanske i solen. Glad fortsättning!

Påskmorgon

Äggande färgglad påsk! Och äggstra nyttig:)

önskar vi från grönbetet. Mu.

Smaskigt rött en långfredag

Tänk att inga små mätta barnamagar satte stopp för den här efterrätten. Var inte det oväntat? Einar, som har blåsor på tungan efter alla sjukdomssviter, rörde inte en min över att det skulle göra ont.

Dåligt järnvärde borde gubbarna också kunna bota, om det nu är det som är felet med den här gravida kroppen. Nåt är det i alla fall och jag skulle gärna äta jordgubbar varje dag i fortsättningen för att slippa tröttheten och de vanliga järntabletterna. Hujedamej.

Påskkärringen, kvasten och uppiffningen

Det var inte utan att de andra påskkärringarna på förskolan var avundsjuka på påskkärringen som faktiskt flugit dit på sin kvast. Hur cool och nyanländ som helst.

Senare på dagen var det dags att häxa till det lite extra. Självlysande slingor och glitter inför det stora blåkullakalaset.

Fast det ligger en väldigt trött påskkärring och sover i soffan nu. Undrar när hon far egentligen?