En julhälsning

Granen är klädd. Peter och barnen är ute och köper sscchhinka och jag har lovat städa så mycket jag hinner, ja som vanligt "det sista lilla". Men det vore väl attans om jag inte hann blogga lite, som en liten julhälsning till eventuella läsare dan före dan.

Med de här bilderna vill vi önska en riktigt god jul. Ta hand om varandra och släpp barnen fritt vid granen!

Hur snälla vi har varit i år kanske vi får svar på när vi öppnar denna stora, stora låda, som kom med den stora, stora postbilen från det stora, stora landet i väster. Tycker det verkar båda gott hittills.

Den finaste presenten

Jag måste hylla Amandas vackra inlägg för drygt en månad sen.

Den näst finaste presenten vi gett varandra är förmodligen vår NikonD80, julaftonsmorgonen 2007. Som jag älskar vår kamera! Faktiskt har jag svårt att tänka mig ett liv utan den, eller kanske dess produkter; bilderna; konsten. Varje dag kan man känna sig lite som en konstnär med den i bagaget. Vårt redskap.

Den finaste presenten är barnen.
Och att vi har varandra.

Nu är det snart, snart, snart jul. Dagen före dopparedagen är minutiöst fylld med "det sista lilla" vi har kvar innan julafton. Sista städningen, sista matlagningen, första och sista knäckkokningen, granklädningen, sista dammningen, sista tvättmaskinerna, packningen, batteriladdningen av den näst finaste presenten och så julklappsinpackningen till de små - finaste presenterna. Mitt i alltihop har man ju varandra. Efter jul har man kanske dessutom tid för varandra. Vem sa något om att inte stressa? I stället skrev man om att spänna av, liksom.

Mamma, lilla mamma

Vem är väl som du?

som bryr sig om,

som inbjuder så till att berätta,

som uppmuntrar, varnar, ger råd,

som sätter ord på det jag inte alltid förstår,

som ömmar för små och svaga,

och är så kärleksfull

och samtidigt är en drivkraft av enorma mått

med ett jäklaranamma

INGEN i hela världen!

Grattis på födelsedagen!

Hoppas att du, litegrann i alla fall, kan känna att det är din dag trots att det är sista stressiga arbetsdagen före jul. Vi ringer i alla fall och gör oss hörda på morgonen, så håll luren en bit från örat.

Så nära men ändå så långt borta

Synd bara att pinnlivet var så fjärran när han med den lilla varma handen vaknade 05.30 i morse.

Livet på en pinne

Det är verkligen något extra med första dagen på julledigheten. Det kan nästan inte bli bättre än en kombination av måsten och umgänge med nära och kära. För plikter lite till mans har man väl så där fyra dagar före jul, som storstädning av hela huset gång på gång. Vi tog undervåningen igår men frågan är om vi inte får ta den i morgon igen.

Sedan får man lön för mödan när det bär av i bilen mot - nya mål? Nja, nygamla kanske. Att få se min farmors 98-åriga strålande ögon, rosenrosa kinder och få en kort pratstund, låta Einar säga goddag, goddag till henne med sin väldigt lilla hand i hennes väldigt gamla, eller låta Hilda möta henne med mössan av blyghet neddragen till hakan, det är ett av de där ögonblicken att samla på.

Nästa ögonblick är att mötas av julbelysning med glittrande lampor, köra in på den så välbekanta uppfarten, ställa en snäll granbock vid trappan, krama om sin kusin för att sedan knacka på porten - som tomten nästan, men i stället sjunga "ja må hon leva" för sin lilla mamma. Glöggen är serverad där inne, bordet dukat med godsaker, barnen är snälla och ögonblicken - rakt in i hjärtat! Vad är det om inte livet på en pinne?

För exakt tre år sedan...

...togs de här bilderna på Maui, Hawaii. Hilda var nästan tre månader, solen strålade från en knallblå himmel och man kunde hoppa i poolen eller havet närhelst man hade lust. Konstigt att man ändå till viss del saknar snön i juletid, trots att den nästan aldrig infinner sig på hemmaplan heller. Fast egentligen kan jag nog inte säga att vi saknade något den julen.

Och folk man mötte i rulltrappan, på trottoarerna eller vid havet kunde säga: "Oh guys, you´ve been reeeeaaaaally blessed this year" med menande blickar på den lilla, lilla Hilda.

Ibland när båda barnen skriker högre, högre och högre så att man helst bara vill öppna en lucka och försvinna från deras tillvaro, tänker jag på den där meningen, fast inte förrän efteråt, när de tystnat. Vi är välsignade, det är vi sannerligen.

Från slutkörd till... trött?

Nu har det hänt. Nu har det verkligen hänt. Einar har sovit en hel natt i sin egen säng utan att vakna en enda gång, för första gången i hela sitt liv! Hela hans liv är ett och ett halvt års - i det här fallet - för oss sömnlösa nätter. Han kanske också har växt upp?

Nu tar jag bort "slutkörd" från min profil.

Även om man fortfarande kan ha rätt till en paus ibland - ivrigt påhejad av barnen.

Billigt värre

Det var verkligen skönt att någon kunde sätta ord på det som jag aldrig kunde uttryckt bättre utan bara gick och muttrade över, alla som gnäller över årets julkalender. Vi älskar årets julkalender! I helgen sa Peter och jag i en mun vid frukostbordet: "Tänk att de rövade bort tomtefar" efter att ha sett dagens avsnitt. Om vi är själsfränder eller bara håller en allmänt billig nivå på konversationerna är jag nog inte rätt person att avgöra. Eller är jag det? I så fall säger jag det förstnämnda.

Idag köpte vi varsin ängel till dagisfröknarna - eller förskolepedagogerna om man så vill. 9 kr och 50 öre styck, det är ju så billigt att man skäms. Det känns som på tiden när 10-öringarna skramlade runt i den cerisa, klistermärksprydda flickplånboken.

Och med sidenband, handstämplat kort och lite cellofan runt ska väl varenda fröken smälta?

Lucia och uppväxt

Efter väntan som kändes som en evighet som förväntansfull förälder bland 100 andra förväntansfulla föräldrar tågade de in, dessa små ljuvliga uppenbarelser. Ingen blev besviken, även om alla andra borde ha blivit det eftersom Hilda var sötast. Vilken tur att just vi är hennes föräldrar!

Efteråt konstaterade hon:

-Nu har jag växt upp, mamma!

Och det är verkligen roligt om firande i dagarna tre har fått henne att känna sig större, såvida lucia inte berövat henne barndomen. Det där med "växt upp" kanske man får ta med en nypa salt när det är en treåring som står för uttrycket.

Själv växte jag upp som mest när musikläraren och ledaren för kören i mellanstadiet pekade på mig med hela armen och sa:

-Det är DU som sjunger falskt! Kan du sjunga tyst i början och starkare och starkare först i refrängen vore det bra.

Men jag är inte bitter. Jag sjöng väl helt enkelt inget vidare.

Två som undrar

Min man vardagshjälten undrade varför jag inte skrev på bloggen vem som släppte ut Sune. Själv undrar jag om det verkligen spelar någon roll i sammanhanget med tanke på vem det var som stängde in honom.

Men som sagt, nu skämmer vi bort honom. Förmodligen sov han hela tiden i garderoben men det ska väl till en del för att få det dåliga samvetet stillat.

Stackaren

Här är han. Utsläppt. Vi fjäskar för honom lite extra idag.

Trapped

Det har varit något med dörrar det senaste dygnet. Igår fick vi väldigt bråttom iväg till en väldigt trevlig sammankomst som ägde rum väldigt mycket tidigare än vad vi trodde. Strax innan hade vi tagit ut alla jullådor och satt in några tomma adventskartonger i korridoren innanför klädkammaren och övervåningen var ett totalkaos. Jag sprang upp för att hämta sockar och upptäckte att dörren till korridorsförvaringen i klädkammaren var öppen så jag stängde den och låste ordentligt. Fem minuter senare sprang Peter upp för att byta byxor och stängde ordentligt dörren till själva klädkammaren. Så, klart att åka. Åtskilliga timmar senare nattar vi var sitt barn och hör ljudliga jamanden någonstans ifrån... och utanför ytterdörren är han inte. Gissa var?

Idag hade vi roligt med dörröppningsknappen på bvc, ända tills Hilda fastnade mellan dörren och väggen när den öppnades, blev ledsen, tröstad och innan jag vet ordet av har dörren åkt igen...på Einar som flyger sin kos. Dumma, dumma dörren.

Kanske skulle man googla snygga draperier idag?

Svunna tiders rosa moln

Och om de svunna tiderna kan man alltid drömma när man ser denna hyllning till luciadagen i gårdagens gp:

Det vackraste

Luciamorgon, levande ljus, lussekatter på sängen, ja - i svunna tider! Den här morgonen vaknar jag med två barn i sängen men ingen man. Einar krånglar runt och vi går upp, eller snarare ner och byter till tomtedräkt, på honom alltså. Snabbt bestämmer jag mig för att göra en kupp, lussa för den sovande Peter fast vi kommit överens om att han och barnen skulle lussa för mig. Då ljuder dock en liten röst uppifrån:

- Mamma, vad gör ni?, en vaken Hilda och alldeles strax en vaken Peter som kommer upp, eller ner, och så... ja, jag går upp och lägger mig igen och låtsas sova.

Väntar. Hör bråk om tomteluvan. Skönjer steg i trappan.

- Pappa, varför sjunger vi inte jag må hon leva?

Anar viskningar som svar.
- Men pappa, varför sjunger vi inte Santa Lucia NU DÅ?

Och så ramlar de in. Först den lille tomten, sedan den store stjärngossen och sist, eller först inte alls, den mest bedårande lilla lucia som blir kvar utanför dörren. Jag torkar en tår som faller ner för kinden. Det må vara långt ifrån svunna tider och är väl närmast försvunna tider men det är ändå det vackraste i hela världen.

Man vet att det lider mot jul när

man avnjuter sju sorters kakor under en adventsfika,

det första julkortet dimper ned i brevlådan,

man får en reflex på alla ställen man vistas,

man smakat av pepparkaksdegen,

man får en för tidig julklapp inför Det Stora Baket,

man bakar pepparkakor av hjärtans lust...

...och äter dem nygräddade,

man håller på att frysa rumpan av sig på Liseberg men ändå stannar en liten stund till...

...så att barnen får träffa kanintomten...

...och överlämna önskelistor,

man gör smällkarameller i goda vänners lag...

...och kommer hem till en snöklädd tomt.

Faktiskt så finns det ett säkert tecken på att lucia är i antågande också. Det torde vara att mannen kommer hem från jobbet med den vita särken i väskan, nöjd och nysjungen.

Hänt extra

Tidigt morgonen till den 11 december vaknade tvåbarnsmodern med kraftig ryggvärk och påföljden andningssvårigheter.
Trots upprepade doser av läkemedlet panodil skedde ingen märkbar förändring, varför ryggläge var enda tänkbara position. Efter telefonsamtal med Ryggakutens flexible naprapat D Hollander blev en behandling samma eftermiddag möjlig. Kvinnan, vars man tvingades till frånvaro från arbete, hyllar nu naprapaten som en av Göteborgs största hjältar och förkunnar att hon är näst intill fri från besvär samt att hon imorgon åter igen kan ta hand om barnen.
- Hade jag fått bestämma hade naprapatin varit ansluten till svensk sjukvård, menar dock den nu något fattigare kvinnan.

Värkt poesi

Ryggen värker men de poetiska stråken tycks intakta. Lucia närmar sig - träd i stämning!


Ta min hand och led mig
ut ur mörkrets tysta hus
ledsaga mig, för mig, bär mig
du underbara skira ljus


fladdra till luciasång
brinn för liv ännu en gång
sjung för mig, jag är dig nära
och min skrud helt lätt att bära


Jag vill inte våndas mer
inte tänka, grubbla, sörja
när lucialjusen brunnit ner
låt det sanna livet börja





Tärnan Hilda 2007

En kompis skrev i ett mail häromdagen att en av anledningarna att få barn är att få se dem i luciatåg. Jag kan bara instämma! Måtte vattkopporna hålla sig från de små kropparna några dagar till.

Carolas aviga morgon

Hade funderingar på att lägga ut ett gammalt klassfoto i mitt tidigare inlägg men eftersom vi inte har någon scanner här hemma så blir det en bildlös dag.

Desto fler bilder har Carola, som äntligen fick tummen ur att göra ett inlägg på bloggen. Ta gärna en titt på vår Finlandsresa ur hennes perspektiv: här

Knyta och återknyta kontakter

Det är helt fantastiskt hur många kontakter jag knutit via datorn på senaste tiden. Bloggandet kan ge människor chansen att lära känna varandra bättre och då har man dragit en högvinst tycker jag - om man bloggar eller läser bloggar. När face-book öppnade sig för mig fick jag kontakt med människor jag en gång tappat bort men nu kunde knyta elektronisk kontakt med. Bättre eller sämre kan diskuteras men är alternativet att inte ha någon kontakt alls så får man nog tillstå att computern är fantastisk.

Som grädde på moset damp det igår ner ett brev hemma hos mina föräldrar från en gammal, gammal brevvän som jag inte skrivit till på kanske 17 år - OJ!! utan att på något sätt få åldersnoja. Vi var en gång och hälsade på henne och hennes familj i en väldigt varm del av USA.

Och jag som hela tiden tänker på vers när jag är sysslolös, funderade igår när jag nattade Einar:

Kontakter som knyts
vänskap som bryts
kommer kanske aldrig åter
eller i en annan del av livet

men nej, den är inte färdig - lägges i samma hög som alla andra halvfärdiga. Eller finns det någon därute i cyber som vill fortsätta? Säg vad man inte kan göra via nätet.

En smålänning...

...har flyttat in hemma hos oss. Från att ha gått i genom alla sätt att forma ett R är hon nu på någon blandning mellan småländskt och skånskt. Kan hon möjligen hämtat inspiration från en viss familj af Must som vi känner? Kaxig är hon också i sina nya kläder.

Häxan som på beställning

I dag ska vi göra pepparkaksdeg om vi har alla ingredienser hemma. Häxan från gårdagens bild ska röra i sin kittel. He he he. Receptet har Svenska smör hämtat från "Med doft av jul". Jag googlade lite på kokböcker men hittade ingen med detta vackra namn, kanske är det bara ett alldeles privat namn på något? Nästa år ska vi nog hämta alla advents- och julsaker från "med doft av jul". En garanterat lyckad källa. Julstämning som på beställning.

Peter berättade i morse vad han sagt till sina arbetskamrater, som beklagat sig över julklappsinköpen. "Själv skickade man ju iväg frun till Ullared, så vi har allt klart". Jo man tackar. Skickade iväg. Kanske skickar han iväg mig fler gånger då? Kanske åker shoppinghäxan en sväng till Gekås innan påsk som på beställning?

Det här julkortet...

...från 2006 skickade vi aldrig. Någonstans får man ju dra gränsen.

Lilla låtsasvärlden

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land", sjöng vi på musiken i mellanstadiet. De små lintottarna här hemma skulle kunna få mig att stämma upp igen, och förstå vad jag sjunger om den här gången.

När vi rullade upp Hildas rullgardin i morse sa Einar nämligen följande: blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, anka där, ja! Anka där, ha ha! Ja!

Det är väl egentligen ingenting konstigt med de utsagorna, förutom möjligtvis hur dekorationerna i fönstret egentligen såg ut. I den riktiga världen - om nu den är riktig, utan att bli alltför filosofisk. För vad är egentligen rätt och fel? Kanske är det vi som är på besök i barnens värld och inte tvärtom.

Spänn av!

Vad synd att vi så sällan knådar brödet, utan låter assistenten göra jobbet. Kanske är det ändå frekvensen av tillfällen som avgör, för åtminstone de yngre medlemmarna i vår familj tycks ganska avspända.


Säg HA HA till kameran Einar!



Förra året skickade vi det här kortet som julkort, med en önskan om en lugn och stressfri jul. Kanske något att fundera på i år också, att ha det lugnt och stressfritt? Bara känna stämningen, sippa glögg och låta sig omges av en kravlös tillvaro. Vi gör så gott vi kan åt den saken. Gör du?

Det är bara en sak som irriterar mig. Vi har en adventsskiva med stämningsfull musik som jag inte kan hitta. Förmodligen är den nedpackad i jullådan istället för adventslådan. Förödande!

Vänskapens andra sida

När vi kom hem från Finland skrev jag om vänskap och nu har jag anledning att göra det igen. Igår fick jag nämligen en fantastisk present. En liten bok om vänskap, som fick ögonen att tåras när vännen satt mitt emot, men som jag senare i ensamhet kunde öppna för att läsa, begrunda och förundras. Naturligtvis funderade jag över min egen definition av vänskap men citaten i boken sätter finare ord på saken än jag någonsin skulle kunna. De här till exempel:


En vän är bron till en större värld.
Vi ser med deras ögon likaväl som med våra egna.
Vi lyssnar mer uppmärksamt, är mera eftertänksamma och kan utforska ett okänt land.
Vi behöver deras omtanke och vänlighet - och blir glada när vi upptäcker att de också behöver oss. (Charlotte Gray, f 1937)


Vad är motsatsen till två?
Ett ensamt jag, ett ensamt du. (Richard Wilbur, f 1921)


Och så ytterligare en av Gray, speciellt till dig Linda, som ett innerligt tack! Den här är mitt i prick även om vår vänskap är betydligt mycket mer än bara shopping.


Vänner är människor som går och shoppar tillsammans, som dyker in och ur affärer, och slutar utflykten med att äta smaskiga gräddbakelser med just precis tillräckligt med pengar kvar för att ta sig hem. (Charlotte Gray, f 1937)

Tres fotogenique

Har man fotointresserade föräldrar är det lätt att veta hur man ska posera framför kameran. Man kan öva varje dag.

Mamma säger: "men, vilka goa barn!" Hilda svarar: "hämta kameran mamma!" eller "ta kort på oss!" och så ställer barnen upp sig och säger "Ha Ha" mot det svarta objektivet. Det måste väl vara den bokstavliga innebörden av fotogenique?

Eller?

Jag tror att...

...jag har något att lägga till på önskelistan. Hur perfekt låter det inte att vakna utvilad och energisk varje morgon? Det skulle jag vilja. Tar den bort barnskrik också?

Vitt och frostigt...

...var min tanke när advent skulle in i huset, eller kanske snarare en dröm hämtad ur ett glossy inredningsmagasin. Men vad ska man göra när Peter hittar en så fin barkbit i skogen? Jag säger som Sanna på ICA igår: vi har bara tema jul, liksom!