Vaknar 3:45 av kraftiga värkar, så kraftiga att jag måste ta tag i något och hålla i mig fast jag ligger i sängen. Går upp på toa, får hålla mig i dörrfordret. Adrenalinet sätter in. Aha, det blir den 8 juni! Så måste det vara.
Går och lägger mig igen 4:00 med mer molande värkar. Kan inte sova, utan går upp en trekvart senare. Kör igång en tvättmaskin, viker tvätt, städar och plockar undan lite. Äter frukost med Peter 5:45. Värkarna avtar.
Plockar ur diskmaskinen. Sätter på datorn. Känner ett tryck neråt hela tiden, men är ganska säker på att det inte blir idag heller. Svär lite för mig själv. Det är jobbigt att vänta. Det är jobbigt att ha ont. Det är allra jobbigast att hela tiden få falska förhoppningar.
Antingen skriver man en hel del eller inget. Jag har bestämt mig för att skriva en hel del om de här hemska förvärkarna. Efteråt vet jag att jag glömmer alltihop på studs.
5 kommentarer:
Jag följer det med spänning och tackar för uppdateringarna. Tycker dessutom jättesynd om dig, bara så du vet!
Tack för sympatin... Kul att det kan vara nån "nytta" med det, som ökad spänning på bloggen:-) Kram
oh.. så spännande! Men tufft för er kan jag tänka.
Tur att jag Vabbar så jag har tid att titta in i bloggen 7000 gånger om dagen! Men hur ska det gå när jag jobbar. Det enda sättet jag kommer på är att du klämmer ut den där bebisen idag....och gärna så snabbt så du hinner blogga om det :-D
Åh, vännen - jobbigt!!!! Hoppas lille bebben kommer ut snart! Kram
Sicken tur du, Sanna! Fast tyvärr blir det nog inte idag:-(
Och Linda! Du vet att vi ringer om det mot all förmodan skulle gå snabbt. Ha, vilket dåligt skämt...
Skicka en kommentar