eller kalla den förvärksrapport om du vill.
Från 13-14-tiden igår ordentligt molande onda aningar om något större. På kvällen hade jag värkar så jag inte visste om jag skulle ligga, sitta, stå eller gå och kunde egentligen inte göra något av det. 23:30 blev jag till slut lite sövd av citodonet och sov sporadiska tvåtimmarspass hela natten, övertygad om att om jag reste mig skulle det dra igång kraftigare än någonsin. Försökte således "hålla mig" tills dagis skulle vara öppet. Peter fick inte lov att åka till jobbet.
Vad händer? Här sitter jag med molande värkar som inte tar i så mycket att jag ens tror att det ska bli något idag. Dessutom dras jag med riktigt rejäl frustration. Den delas av min äkta hälft. Och jag tror att delad frustration är dubbel frustration.
Vad är jobbigast? Ovissheten om jag ska hinna föda i god tid innan Einars födelsedag? Ovissheten om vi ska engagera barnvakt? Ovissheten om jag ska tvinga Peter att hålla sig hemma från allt? Ontet? Jag vet inte längre. Allt är skitjobbigt.
6 kommentarer:
Usch, stackars er! Jag är verkligen inte avundsjuk... ialla fall inte nu.
Tänk på att belöningen för allt det onda är värt det! Vet inte om du hann läsa boken jag tipsade om "att föda" men sätt fokus på målbilden!
Nog med peppning för denna kväll... Bäst att göra nytta här hemma!
Boka mamma
ät smàgodis
gà i trappor
Har nästan träningsvärk i magen av alla värkar. Barnvakten har åkt hem. Det ska bli skönt att sova nu. Bara inte födelsedagen, bara inte födelsedagen...
Tack för pepp!
Imorgon kommer han!
Han? Tror du på en pöjk?
Känns fjuttigt att säga i sammanhanget men: Snart är det jobbiga bara ett skirt bortfladdrande minne. Heja dig!
Skicka en kommentar