Läxa: miljöbeskrivning

En klass jag undervisar har följande läxa till i morgon:
Gör en miljöbeskrivning utifrån dina fem sinnen! Beskriv ett rum hemma eller gå till ett ställe utomhus. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Vad luktar det? Hur smakar det?

Dagens utmaning för egen del blir att göra en beskrivning över en del av min hemresa:

När jag går av bussen snöar det ymnigt. Jag sneglar på mobiltelefonen, bara några minuter kvar till tåget ska gå. Fingrar på inlämningskvittot i fickan och tänker på armbandsklockan som ligger i en påse på Ur&Penn. Sista chansen att hämta den nu på flera dagar, småspringer genom nordstan, sicksackar mellan människor på väg någonstans. Brödbullarna från sista lektionen skumpar runt i väskan, och små pustar från det penslade ägget når mina näsborrar då och då. Pulsen ökar för varje steg. Tvärstopp, fram med lappen till kassörskan som ler frågande - du ser ut att ha bråttom? Kortautomaten är fruktansvärt långsam, ett nytt försök och jag får en torr smak i munnen, gör en signatur, vänder helt om med klockan halvt om handleden. När jag cirklar runt människorna som står i små grupper här och var eller skyndar fram på väg hem knäpper jag till, kastar en blick och inser att jag är ännu senare än vad jag trodde. Det rör sig om sekunder nu. Utanför nordstan faller snön, skorna är hala i backen, springer genom centralstationen, snabbt upp på tåget. Upp med tågkortet, ner på ett säte, handen i väskan. Fukten från bröden har spridit sig ända in till den lilla blå. Grabbar tag, startar, bekräftar och gör mitt första blogginlägg någonsin som är på resande fot.

Ja, jag måste ju hinna före Peter som tar med sig lilla blå till Järvsö imorgon för att blogga om vinterträningen.

Och med en målande beskrivning behövs inga foton eller?

Skrivarglädje

Varje tisdag har vi glädjen att inmundiga en fantastisk middag hos svärföräldrarna som dessutom passar våra barn under några timmar, när Peter ägnar sig åt vintersport och jag jobbar. Därför har jag mätt och belåten suttit och filat lite på en aningen ilsken insändare angående egna rum på BB till alla förstföderskor.
- Du har blivit så engagerad, säger Peter när han läser min spretiga kladd.

Jag vet inte det, om jag har blivit så mycket mer engagerad eller om det helt enkelt är så att jag använder skrivandet som ett verktyg i mycket större utsträckning nu än tidigare. Det är ytterligare en positiv sak som bloggandet har fört med sig.

Flera gånger senaste dagarna har jag kommit i kontakt med en negativ inställning till bloggande. Kanske är det så att det finns människor som har förutfattade meningar om bloggandet, kanske är jag en mycket ytlig person som har en blogg. Men ingen trodde väl att jag ville bli en blondinbella? Eller en Schulman heller för den delen?

Nej, jag ska tala om vilka positiva sidor bloggen och bloggandet gett och ger mig och andra:
- jag får skriva som är det roligaste jag vet

- jag har kommit på att skrivandet är det roligaste jag vet

- jag har ett antal andra skrivprojekt som jag aldrig skulle haft om jag inte bloggat, därför att andra personer har inspirerat mig

- det jag skriver blir något andra läser

- en del jag känner blir glada av att läsa det jag skrivit, till och med

- en del blir glada över att få se bilder jag lägger ut

- andra kan lära känna mig på ett sätt som mer och mer känns som mitt rätta jag, det skrivande jaget

- faktiskt, vilket kanske är det allra roligaste, är att jag inte bara inspirerat en utan en handfull människor i min omgivning

Listan kan göras lång, exempelvis kunde kanske han den nya blå varit med på ett hörn, men det viktigaste är sagt. Kort och gott, i mitt liv, just nu, ger bloggandet mig stor glädje. Så det så. I framtiden kanske jag inte bloggar. Då gör jag kanske något annat. För det är ju sådana vi är vi människor, vi provar nya saker, skaffar oss projekt. Ja, mot nya mål helt enkelt.

Astrid Lindgren-fenomenet

När jag pratade med mamma tidigare idag ville hon prata om en liten sekvens i filmen med Pippi Långstrump som vi har. I lördags hade de någonstans mellan prusseluskan och kakkalaset hört frasen "Aldrig i livet", kanske säger Pippi så eller kanske någon annan. En sak är i alla fall säker: Tjorven utropar det allt som oftast i Saltkråkan, det hörde jag så sent som för en timme sen. Så var det med det.

Man kan inte låta bli att fundera över om Astrid Lindgren-berättelserna någonsin kommer att bli omoderna. Hur gammal än den där Saltkråke- eller Pippifilmen än är så finns det ingenting av mer modernt slag som mäter sig med de glada barnen, eller de uppfinningsrika barnen, eller de underfundiga barnen som figurerar framför de färgglada kulisserna. Vilken skatt i litteraturen! Till generation efter generation.

Aldrig i livet

Peter och barnen gav mig en sovmorgon idag. Till slut vaknade jag ändå framåt halvtio av att två halvstora och gällröstade människor ropar "aldrig i livet", "aaaldrig i liiiivet", "ALDRIG i livet" i munnen på varandra. Min pappa tycktes i dra sig till minnes när vi talades vid i telefon att han eventuellt kunde sagt det någon gång igår, när de var barnvakter. Ordförrådet utökas hela tiden och barnen tycks vara som små svampar när det gäller ord. En får passa säk för va en säjer.

Aldrig i livet trodde jag att en konstsnöanläggning kunde vara så trevlig som den i Landvetter. Jag har naturligtvis bett Peter att blogga om skidåkandet idag igen, men han finner det här med inlägg mer som ett tvång än ett nöje. Annat blir det när han åker till Järvsö på torsdag. Då ska jag tvinga på honom min nya kärlek - ni vet den där blå. Ett inlägg om dagen kräver vi, eller hur? En resa måste skildras på nätet, när möjligheten finns. Aldrig i liiivet något att diskutera.

När Peter körde varv efter varv på konstsnön provade vi pulkorna och konstaterade att det nog är dags att byta till snowracer. Hilda tog några stapplande steg på sina små skidor under Einars avundsjuka tillrop, men när han fick prova hann jag inte sätta fast andra skon förrän han var mer än nöjd. "Inte åka!" Aldrig i livet hade förmodligen varit en ännu mer passande fras, eftersom hans ögon utstrålade ett visst mått av panik när han satt fast, men kanske kan han tänka sig att försöka igen snart. Mest nöjda var barnen förmodligen när de mumsade plättar i klubbstugan. Det är inte mycket som krävs. Kanske är det oftast plättar som krävs...

På eftermiddagen kom Carola och bokstavligen överöste oss med presenter. För oss hade det räckt med enbart hennes besök som väl handlade om minst 18 mil fram och tillbaka. Två böcker, Hemliga Pappan och Den som inte tar bort luddet ska dö, en biblioteksnalle till Einar och fingerfärg till Hilda gjorde oss i alla fall rikare på både skratt och upplevelser - upplevelserna mest när Hilda använde sin present.

Böcker och presenter till barn finns det ingen som slår Carola på och dessutom har hon ett antal andra goda sidor. Barnen älskar henne men att vinka hejdå till Carola - aldrig i liiiivet!

Biokväll

Vi har varit och sett Maria Larssons eviga ögonblick idag. Även om dagen började grinigt så blev den riktigt, riktigt bra med tåg in till stan på tu man hand, middag på Caleo och föreställning 18:30 med biobiljetter som väntat i ett år på att bli förbrukade.

Bäst i filmen gillade jag fotot och huvudpersonen Marias fotograferande, skådespelarna och den historiska skildringen. Att den hade en hel del trådar utslängda som inte ledde någon speciell stans berodde förmodligen på sanningshalten; den är baserad på verkliga minnen. Det känns säkert svårt att utelämna saker som har hänt på riktigt - kill your darlings blir omöjligt.

Och hela tiden tänker jag att jag blir så inspireeerad! De små projekten växer tyvärr inte lika stort och fylligt som drömmarna...

Ett nytt liv

Vi såg ett litet livets mirakel igår. När man ser en nyfödd bebis stannar tiden ett slag och man ser det sköra, sårbara men nya och vidunderligt vackra på samma gång. Världen omkring ställs på ända och inget ska någonsin bli sig likt igen. Fråga vilken förälder som helst. Barn är förändring. Ett nytt liv har verkligen börjat - för alla inblandade! Välkommen till världen lille grannpojke!

Mormor frågar Hilda idag:
- Hur stor var han då, bebisen? mormor måttar med armarna. Så här?
- Nä.
- Så här då? mormor måttar igen.
- Nä! Hilda trycker ihop tummen och pekfingret så att det inte ens blir något mellanrum. Han var så här pytte pytte pytteliten!

Premiär

Då har det skett. Världspremiär för bloggande från min sida. Premiär var det även idag att hälsa på grannens nyfödda lilla pojk och att använda Maries lilla nya bärbara dator. Dessutom kom säsongens första snökontakt med skidor idag. Jag fick ta mig till Landvetter för att stava iväg på konstsnöbanan de har anlagt. Ca 2 km tror jag att det var och efter fyra varv hade det gått nästan en timme. Då var det dags att sätta sig i bilen med en slak kropp men nöjd knopp. Spåren var förvånansvärt bra även om det var lite strösockerkänsla på vissa ställen, främst uppförsbackarna där många hade saxat. Det får bli fler turer till Landvetter om inte snön börjar falla ordentligt. Men nu ser jag mest fram emot en långweekend i Järvsö nästa veckoslut.

Ser någon

vad jag gör nu? Jaaaaaaaaa! Yes! High five! Vi är glada kan jag säga. För ingen har väl missat att det varit en del strul med det lilla knyttet? Nu sitter jag här i soffan och skriver inlägg på mini-pc:n. En fredagkväll blir inte mycket bättre än så här.

Lägg till en bild och så klick klick ut på bloggen. Japp. Det var det.

Gamla tider, gamla elever

Tänk! En elev snidade faktiskt den här till mig i slöjden en gång i tiden, för att smööööra. Det var faktiskt inte så att varenda lärare fick en. Han hade valt ut mig. Delvis för att han hade mig i just hemkunskap där man använder sig av smörknivar ibland, förstås. Delvis för att han gillade ämnet och låg bra till i betyg. Det kallar jag hyfs och god vilja. Om jag inte missminner mig fick han MVG.

Osmörad

Det har hänt för mycket jobbiga saker på jobbet idag för att ens nämna något. Ändå känner jag mig inte helt under isen, fast jag kanske för en gångs skull borde. Det kan bero på:
- att det är fredag och vatten-tant-gympa imorgon
- att jag satt med datorn på tåget både på vägen dit och hem idag och skrev a whoooole lotta wööörds(obs, den gamla bärbara datorn alltså, den nya är fortfarande under upptuktning)
- att jag fått rå om barnen ensam ikväll och de inte har ropat "pappa, pappa" hela tiden
- att jag är för trött för att känna efter

Tänk på den gamla goda tiden, när eleverna SMÖRADE för en... Jag fick till och med en gigantisk smörkniv en gång av en elev, för att han ville, som han sa, SMÖRA. Får nog ta kort på den till en annan dag och minnas.

Den nye familjemedlemmen

från igår har redan gett oss huvudbry. Med tanke på följderna skulle man kunna tro att det verkligen är en riktig människa. Detta har han orsakat:
-sen gårdagskväll med en del ögongnugg och neeej-utrop
-mer eller mindre sömnlös natt med mycket drömmar
-flera timmars omvårdnad utan resultat
-en promenad till grannen på fika och genomgång, också utan resultat även om det var trevligt
-flera timmars letande efter ett borttappat nummer som fortfarande gömmer sig
-ändå visst hopp om en lösning inom en snar framtid, hoppet är väl det sista som överger både vanliga människor och föräldrar till barn och datorer?

I klartext får vi inte det mobila bredbandet att funka ihop med Linux operativsystem. Visst, det borde inte uppta hela ens tillvaro...men jag vill ju så gärna och Peter har gett sig sjutton på att han ska fixa det. Han gillar idén med Linux, nämligen.

Idag kom vi för sent

till svärföräldrarnas trerättersmiddag. Jag träffade nämligen en kärlek på vägen. Han får komma med hem och bo hos oss nu. Vi ska göra många resor tillsammans!

-Jag vet inte om jag vill ha den imorgon på tåget, Peter.

-Varför inte?

-Den är FÖR FIN och FÖR NY!!!

-Den blir snart sunkig ska du se. Då har du inga betänkligheter.

Flickpyssel

från helgens födelsedagar. Hildas delaktighet var total.

Bondkärlek och måndags(o)tur

Såg precis Magnus och Emma gifta sig inför svenska folket på 4:an. Strax därefter kom vinjetten "Vill du vara med i bonde söker fru?". Undrar just hur många bönder som torkar tårarna och fattar pennan...? Det var i sötsliskigaste laget, hela programmet idag. Ändå - eller kanske just därför - var jag först att bänka mig klockan 20. För att snylta lite bonde-löööve. En måndag som denna kunde det behövas. Har nämligen haft:

TUR som precis hann med bussen som skulle ansluta kvartövertre-tåget

OTUR när just det tåget var inställt på grund av vagnfel och jag ändå fick vänta en halvtimme på perrongen

TUR som haft ganska roliga lektioner inplanerade idag

OTUR som haft elever med annat än lektionen i sikte

TUR som har så många år i yrket att jag nu kan spänna ögonen i, inge respekt, konkret peka på saker och leda

OTUR med elever som kan slingra sig ur alla grepp, vill skriva noveller på tema porr eller bara flamsa

Imorgon är det halv friluftsdag. Då ska de få se på andra bullar. Till is frusna med skrillorna på.

Åh vad jag vill ha

en sån här!

Långhelg

-Alla på jobbet säger att helgen gått så fort, säger jag till Peter idag på morgonen. Men jag tycker att helgen känns ganska lång.

-Tycker du det, är det för att du tycker att det är jobbigt...? Tiden går långsamt? Han tittar på mig med något ledset i blicken.

-Nej, nej, det är inte så.

Nu måste jag förklara mig. Jag tänker efter. Det har varit en guldhelg, är en guldhelg. Vi är hemma, fixar och grejar. Får till och med gjort mer än vi tänkt. Har till och med slängt ut granen, packat julsakerna, pysslat med kort. Hinner umgås. Helgen började i fredags klockan 15.10 när jag körde in på uppfarten. Redan igår funderade Peter på om det var lördag eller söndag. Vad kan jag säga? Vi har det bra. Visserligen tidiga morgnar, visserligen två barn i sängen och en rastlös katt, visserligen blodpudding en fredag eftermiddag, visserligen en del tandagnisslan från barn som tröttnat. Men däremellan... riktigt bra.

Säga vad man vill om granen

men när det börjar växa spindelväv i den, så åker den ut! Vi tar fram den snart igen, som Hilda sa. Hejdå med dig.

Fysikerbarn emellan

ja, helt enkelt litegrann som igår. Fast på andra premisser. Ett fysikerbarn har emellertid vissa gränser - men vi kan inte se dem. Ett slags gränslös fysik.

Firarsidan

skulle jag nästan kunna öppna här på bloggen. Just nu är det nämligen någon varje dag. Får jag därför lov att presentera Dagens födelsedagsbarn, prinsessan af Must.

Grattis Stina, 3 år!

Grannungar emellan

Gjorde just en fotomapp med bilder av födelsedagsbarnet. Där finns åtskilliga exempel på hur roligt man kan ha sådär grannungar emellan. Som sagt, fantasin har inga gränser.

Grannungen

När Läkaren och Logopeden skred till verket kunde inte resultatet bli annat än det bästa. En liten, idag 4-årig ELLA. Hennes fantasi, språk och penna har nästan inga gränser - och det är just det som gör att man inte kan motstå henne. Grattis!

Besök på hemmet

När man kommer hem till det gråa huset uppe i backen blir de inneboende glada för besök. De får soppa och plättar enligt den ordinarie matsedeln på torsdagarna. Alla äter med god aptit när det serveras husmanskost. När de har tagit sin medicin är det dags för Hilda, 92 år, att komma ut på en tur. Det är den två år yngre Einar som brukar köra henne under eftermiddagspromenaden. Lite motion förnöjer och är bra för rörligheten.

Och nu vet jag

varför granen fortfarande i slutet av januari står mitt i vardagsrummet i all sin prakt. Den ger inspiration till ett litet skrivprojekt som jag har "vid sidan av". Förhoppningsvis kan det gå vägen någon gång, i mina drömmar, men schhhhhhhh - säg det inte till någon.


Ingredienser:
- mycket möda
- många ord
- ett par barn
- julstämning
- fantasier
- ett jäklaranamma
- uppmuntran från den inre kretsen
- stort besvär
- öppnade byrålådor
- och ett rågat mått av tur

Gissa

vad det här är. Det gäller inte dig, Sanna, eftersom det var du som gav den i present!

Stilla lugn och hemma

Sjukdagen låg utstakad framför mig, i ett stilla töcken, under en filt i soffan, med varmt pepparmintste, en ny Hus och Hem, Hilda på dagis och Peter och Einar på öppna förskolan. Vad gick snett? Kanske att Hilda kräktes flera gånger i natt och en gång idag på eftermiddagen. Ja, en ganska trolig orsak till att hela familjen var samlad i just den där soffan, just hela dagen idag. I morgon jobbar jag, rösten får bära eller brista, det blir i alla fall mer ordnade förhållanden än hemma i kräksfabriken. Fy ifrån'et.

Borttappat

Inte ens tio dagar tog det... att få mig off the track.

Jag letar visst efter något, vad är det nu igen? Ho ho? Vad är det? Var är den?

Rösten, ja! Kom tillbaka! Ta mig bort från tystnadens elände. Ta mig tillbaka till jobbet så att jag kan förklara kycklinghygien, riskokning och främmande matkulturer för eleverna. Låt mig få gå i genom ordens innebörd och hur man skriver noveller med en klar och myndig stämma.

Hallå! Hör du mig inte?

Ett annat alternativ

är förstås förkylningen i kroppen. Så typiskt att pepparmintsteet är slut.

- Tog du med mina tofflor ner från övervåningen Peter? Känn vad jag är kall! väser jag med den lilla röst som finns kvar.

- Men var det vantar du skulle ha? Vänta lite då!

Och vem är egentligen spöket utanför vardagsrumsfönstret?

Sömnigt läge

Har känt mig idag som Einar måste gjort häromdagen. Antingen är det för att jag av misstag vaknade två gånger i natt och trodde klockan hade ringt, när den i själva verket lyste 02:49 eller något annat okristligt. Eller så är det för att vi såg på National treasure till midnatt. Eller så är det helt enkelt för att jag kommit in i arbetslunken och börjar slappna av. För en gångs skull är det inte barnen.

Plättarna kom för sent för den lille och väldigt trötte. Kanske är det dags för kvällste nu för att inte gå i hans fotspår.

PANG

- Man kan inte hålla ballongen mot granen, Einar! Då går den sönder!
- Sönder...

Herregud, har de kvar granen än, tänker du. Det finns sprickor i fasaden. Kanske är det här en av dem. Men vår lilla gran, den är så fin... och inte ett barr. Jag vet varifrån jag fått det. Separationsångesten. Tycka synd om-känslan, den stackars granen som lever och växer i vårt vardagsrum. Mamma berättade nämligen idag:
- En gång hade vi granen hela februari.

Visste väl det. Jag vågar knappt tala om det för Peter.

Hilda - 18 januari

Namnet Hilda betyder strid. Vi trodde att hon kämpat och kämpat i magen för att komma ner med huvudet när hon var ett foster. Ja, hon var en riktig kämpe - det visste vi. Sedan lärde vi känna henne och konstaterade att det där med att ligga i säte bara var något som ytterligare förstärkte den aningen bekväma personligheten. Idag har hon i alla fall namnsdag och vi har enligt tradition - faktiskt för fjärde gången - firat med semla och en kattmugg till samlingen. Ett fantastiskt fint kort fick hon också på posten.

Einar åt med både förtjusning och dubbla skedar.