Till farmor på födelsedagen 8 oktober

Hur gammal man än blir
så blir man inte äldre
än den person man var
när livet var som bäst
Man kanske kan välja
vem man vill vara
Man kanske kan välja att inte bli gammal
utan behålla sin ungdom
sitt sinne för humor
och sin livsglädje
som du, farmor
När man träffar dig
känns det inte som du är 98
i sinnet är du 40 på sin höjd
Man bara anar vingslag
av svunna tider
i historierna du berättat
i de goda bröden du bakat
i minnena du har
av all glädje som var då
när ditt liv var som bäst
Eller är det nu det är som bäst?
på din ålders höst
Nu, när du får följa barnens liv
och barnbarnens
och barnbarnsbarnens
men är alldeles ensam av din årgång
Det kan kännas konstigt ibland
det har du sagt
att vara den enda kvar
av alla som fanns då
för längesen
och du kanske drabbas av svårmod ibland
men du har gjort valet
att ständigt vara den du är
och inte bli äldre än så

Vardagens val

Denna veckas uppgift på fotokursen är att skildra "min dag" eller "min vecka". Med andra ord har jag hela tiden kameran till hands i vardagen; när jag handlar, när Hilda går till dagis, på simskolan, vid frukostbordet... Igår frågade jag Peter om jag kanske skulle ha kameran inne i bilen i stället för i bagaget när vi körde från simskolan. Men det där med att ta kort på någon som kör, det är väl mer Saras grej!?

Nu har jag alltså över 200 vardagskort att välja bland och vi ska begränsa oss till 3-4. Tänk vad dokumenterad den senaste veckan är, vad härligt att veta i framtiden. Eller? Hur många kort med upplösningen FINE kan man egentligen lagra på datorn? Det blir kanske inte så roligt när man måste köpa ny hårddisk, i framtiden.

Jag måste inte välja riktigt än, kursen är först på torsdag. Mitt i vardagen står i stället valet mellan att städa hallen eller ta en härlig förmiddagskaffe. Valet är redan gjort, fatet är tomt, den lilla återstående kaffeskvätten ljummen och hallen - precis som på bilden.

Magkompisar

Till Viktor och Simon som fyller tre år idag och till deras mammor Linda och Karin: (med risk att låta alltför feministisk - visst är födelsedagen mammans dag också eller vad säger ni?)

På födelsedagen

Mitt lilla barn

jag vill sjunga en sång för dig

vagga dig i min famn

andas in doften av ditt hår
tänk att det hunnit gå tre år

är det inte ofattbart?

och alldeles underbart

att få se dig växa upp till en stor tjej eller kille

hur kunde det bli precis som vi ville?

Jag vill sjunga en sång för dig

vagga dig i min famn

få vara din mamma alla dagar

jag följer dig dit du går

tänk att du fyller tre år

Och så småningom släpper jag taget allt mer

åren blir fler, du ser

jag vill sjunga en sång för dig

höra ditt bubblande skratt

och känna dig, hålla dig, veta att

jag får vara din mamma

och du mitt barn

Glädjens ögonblick eller tre sidor av saken

I dagens GP har tidningens fotografer, i dessa tider av bankkris och klimathot, fått i uppdrag att visa glädjen i vardagen. Jag gjorde ett försök att hitta en länk men än så länge verkar reportaget bara finnas i pappersformat. Där finns bilder av sjukhusclowner, hummerfiskare och loppisbesökare. Som hängiven student i fotografering lät jag mig inspireras och började genast fundera på var mitt glädjens ögonblick finns i fotosamlingen. I tretal vill jag därför presentera:

Den sanna glädjen i att baka bröd och bullar

Den sanna glädjan i att pyssla och resa; här i gårdagens tågutflykt till Papperskraft

Den sanna glädjen i att vara två, porträtt av min man (läraren på fotokursen trodde på fullt allvar att han var tre olika personer)

Glädjens ögonblick finns nog lite varstans. Det är roligt att glädjas!

Datorvarning i höstrusket

Oj oj oj. Peter är ute och snickrar spaljéstaket och det enda jag gör när barnen sover är att sitta fastnaglad framför skärmen. Den senaste halvtimman har jag:

- pratat med Carola och Karin på Skype med mitt nya headset. Detta sätt att kommunicera kan varmt rekommenderas då det är helt kostnadsfritt, man har båda händerna fria och kan surfa samtidigt. Speciellt praktiskt känns det när Karin bor i Finland.

- bokat flygbiljett till Helsingfors för mig och barnen i november. Nu är det bara för Peter att bjuda hem alla grabbarna på datorkvällen som aldrig blivit av.

- blivit medlem på face-book. Där öppnade sig en helt ny värld av gamla klasskompisar.

Idag är det verkligen höst i luften. Häromdagen testade jag kamerans vitbalans ute i trädgården, på några höstliga företeelser i naturen.

In the mystery world

Till Carola som kallade mig Mary in the mystery world, här ska du få en inblick:





I den mystiska världen ställs allt på sin spets
man hjälper någon annan med det man kan



låt oss komma bort från stress och hets
och koka kaffe bredvid varann











I den mystiska världen får orden en ny innebörd
att dega är inte längre lugnt och stilla

och att bli förförd...nej

vi har sköldpaddstema i vår villa!

ska vi städa vår trädgårdsestrad

lägg då din arbetsklädda hand på min

och inne kör vi dammsugarna på rad
för världen är ju ändå upp och ner och ut och in

Om konsten att lämna ett bombnedslag för att sedan komma tillbaka med nyvunnen kraft. Att blogga är att leva:)

Lille prinsen

Det finns en liten ljuvlig prins också, sa min mamma när jag ringde henne efter den värsta dagislämningen sedan Hilda började på blåsippan. Och visst gör det det, har prinsessan en dålig dag så varför inte glädjas lite extra åt lille prinsen?

Han är verkligen en glädjekälla av stora mått. Tyvärr uppskattas inte hans försök till "bä bä vita lamm, har du någon ullerullerull?" klockan kvart över fem på morgonen av hans totalt slutkörda föräldrar. Desto roligare sällskap är han på ICA. Där ropar han, med basröst ärvd från sin pappa, alla substantiv jag stoppar ner i kundvagnen, men hejdar sig ibland och säger ett milt "hej" till en tant han tycker är extra fin eller trevlig. På sin namnsdag i fredags hurrade han tre gånger med långa aaaa-n:



Sedan, när prinsen kryper tätt, tätt intill mig, tar min hand och lägger den på sin kind eller panna, då smälter jag verkligen. Moderskärleken kan nog inte vara större än i de ögonblicken. Om han inte i nästa sekund spritter till, far upp och ropar "nypa" eller "bita" och sedan verkställer det. Och ju strängare den kärleksfulla modern ropar nej, desto högre skrattar prinsen. För sådan är han, omöjlig att tukta, omöjlig att inte charmas av och älska.

Är du nöjd nu, mormor?

Jag måste, jag vill

Jag måste göra:
1. Fotouppgiften till i morgon; porträtt med rätt vitbalans. Peter, kom hem innan mörkret faller!
2. Tvätta och stryka alla stora dukar som får tvättkorgen att välla över
3. Middagsmaten
4. Räkningarna
5. Hämta Hilda på dagis om fem minuter och innan dess väcka Einar

Jag måste inte, men vill gärna:
1. Lyssna vidare på "Livstid" av Liza Marklund, spänning från första sekund
2. Lägga mig på soffan och andas ut lite
3. Ta en kopp kaffe och en kaka

Tre år liten

Tiden går så fort, så fort. När man får barn, när de växer och när de ska ha kalas... då rusar tiden bara iväg. Man kan nästan känna lite svindel inför faktumet att tre år har gått sedan den lilla, lilla, ljuvliga prinsessan sakta blinkade mot oss för första gången, när de små händerna hastigt for över ansiktet och när hon skrek i högan sky på vågen på bb. Man kan också känna svindel när barnen, på dagen för kalaset vaknar lite för tidigt, är lite för trötta, när det är lite för mycket kvar att förbereda och när helt plötsligt en liter tårtgrädde blivit smör och när Einar gör ett glädjetjut över alla fint uppställda servetter och sviiiiissccchhh.

Tio barn på kalas på söndagen och dubbelt så många vuxna tyckte Hilda var roligare än själva födelsedagen. Och på sätt och vis kan jag förstå henne; våra presenter inpackade i skönsång och Einars ballååååååååånger kan väl inte riktigt mäta sig med släkt och vänner, presenter i långa rader, barnbord, tårta, skattjakt?

Kontrasten mellan de första varma handdukarna på bb och ballerinaklänningen på födelsedagen är väl egentligen inte så stor. Det är fortfarande samma innehåll: en liten och ljuvlig prinsessa.

Barnbestyr och fotografering

Som vanligt har jag en lång och gedigen att-göra-lista inför Hildas kalas på söndag. Men nu är det mörkt ute och fönstren kan inte putsas, maten är redan uttänkt men för tidig att inhandlas och Peter har som vanligt tårtan på sin lott, skönt.

Vi går på barn-rytmik inne i stan på onsdagar. Einar är riktigt skicklig med äggformade maracas, som han rytmiskt skakar i takt med musiken. Dessutom tror jag att han tycker om Annas röst som håller en helt annan klass än kyrkans sångstunder eller när någon av hans familjemedlemmar stämmer upp. Idag tyckte däremot jag att det kändes som lång väg ända in till stan och tillbaka. Jag köpte med sushi hem till altanen och lyssnade på "små citroner gula" av Kajsa Ingemarsson som ljudbok på Hildas cd-spelare uppställd på altanbordet. Tur är väl att grannarna som brukar vara hemma på dagarna är i Grekland för jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när huvudpersonens mamma dog. Det är det hittills mest välbeskrivna och litterära i boken.

När jag hämtat Hilda från dagis var det inte måtta på grinigheterna här hemma. Jag önskade mig inget hellre än att få komma från det en stund, lägga sig på soffan och bara blunda. Och som om jag blev bönhörd ringde C, studierektorn på jobbet och frågade hur allt är och om jag kommer tillbaka till våren. Hon lät så glad när jag sa ja att humöret genast lyfte flera snäpp. Hon försäkrade mig om att tempot var högt på jobbet men jag vet inte jag... kanske viss skillnad på tempo men här håller vi oss inte lågt i det avseendet i alla fall.

Imorgon är det fotokurs. Hur går det med uppgiften Sara? Själv har jag koncentrerat mig på egenodlad squash med gammal snittyta. Uppgiften är att fotografera mat, preciserat någon frukt eller grönsak. Peter var ute och tog på lite allt möjligt i trädgården, bland annat en rabarb nerifrån och uppåt. Han gör fotouppgifterna också för att det ska gagna familjen så mycket som möjligt. Och sedan är det ju bara att jämföra...

Tid till övers

Helt plötsligt hade vi hur mycket tid som helst att prata med varandra. I går kväll la vi nämligen två helt slutkörda barn klockan tio över sju på kvällen. Maten var hemköpt eftersom det var simskole-måndag. Nästan ingen disk med andra ord. Jag kan inte ens komma i håg när det senast hände, tio över sju? När Hilda var liten kanske. Vad gör vi då med all denna tid? Jo, sätter oss vid datorn och väljer ut kort som vi ska förstora. Alla som känner oss vet att när det kommer till inredning eller trädgård, då får det ta tid. Men det får ju faktiskt finnas gränser. Vi la hela kvällen på att välja ut förstoringar på barnen och det är ju inte precis gratis. Varför går jag den där fotokursen egentligen? Men så var de ju så fina på korten... Och Hilda hade ju fått ett litet album när hon var ett år med ett visst antal bilder och man måste ju göra lika...

En annan sak som skänker en mamma tid är när sopbilen kommer. Varannan tisdag får jag den välsignelsen. Två barn i fönstret; pekande, ropande, följande varenda rörelse den stora, gula monsterbilen gör. Nu tar den våra sopor! Alla våra bajsblöjor! När den inte syns så hörs den och då är det bara att vänta. Och så kommer den igen och tar grannens sopor på tillbakavägen. Är det inte fantastiskt?

Tid för sinnesro

Föreställ dig en sammankomst i två generationer. Att komma bort en helg. Höra havet brusa. Stressa av, slappna av, rensa kropp och själ. Känna varmt eller kallt saltvatten mot huden, hett trägolv mot fötterna i bastun eller varma ångor i en hammam.

Ögonblicken passerar förbi; gröna badrockar, förförisk tvål, tassande tofflor, leende receptionister. Inga barn, inga män.

Hur underbart är det att kliva in genom en flera hundra år gammal entré och se rakt in i en matsal med vita linnedukar, vackra blommor på borden och en dignande buffé längst där framme? En foajé med öppen spis och inbjudande, murriga fåtöljer. Kaffedoft och kanske en gnutta eterisk olja. Tittar man åt vänster en härligt lång korridor som ska ge oss upplevelser i form av masserade ryggar, skönare fötter, bad och träningspass. Ja, det är UNDERBART!

På kvällen rosa bubbel på rummet och sedan en fyra-rätters supé där den ena smaken överträffar den andra. På morgonen färgglad frukt i långa rader efter fil och smörgås. Sedan orientalisk morgon; Qi-gong inspirerade rörelser precis vid havet. Vi kan bara håva in energier och till och med lyfta upp himlen i våra händer.

Behandlingarna, händerna som masserar den stela ryggen, oljan, den lugna musiken. Vilstolen med härligt tjock dyna i ett gammalt rum som badar av ljus. Vidare till en genomgång av fötterna, tidigare fulla av torrsprickor - efteråt silkeslena.

Promenader längs havet i den gyllene höstsolen. Jag längtar tillbaka! Tusen, tusen TACK Ulla för en oförglömlig helg!

Grattis pappa!

Gomorron Hilda! Vet du vem som fyller år idag?

eeehhh????

Det är ju inte du, riktigt än.

Näää.

Vem är det då?
Eeeeh..... NISSE!

Så vi kör väl en favorit i repris:

Var sågar man mest

och var trivs man som bäst?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen

och var blir var dag till en strålande fest?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen

Jag känt denne man sen vi föddes som barn

Hans känsla för trä är det bästa hos karln

Var sprattlar man säkrast i kärlekens garn?

Hos Nisse

vilken Nisse?

Jo Nisse

vilken Nisse?

Hos Nisse Nisse Nisse Nisse på Sågen.

Grattis Nisse från familjen K! Vi ses klockan 17

Våtdräkt, hjälm och blöja

Peters bror med familj var här igår och fikade på eftermiddagen. Hilda visade dem dockan Ella som hon fått när mamma och pappa hade på sig våtdräkt, hjälm och blöja. Höjda ögonbryn. Ehh? Här följer historien om mammas och pappas äventyr med våtdräkt:

Tidigt under veckan på Korsika bokade vi oss på en canyoning-tur. Den hölls på torsdagen och först var vi reserver men ganska snabbt fick vi reda på att vi fått plats. Jag vet inte riktigt om jag blev glad när vi kom med. Allt eftersom torsdagen närmade sig sökte jag mer fakta, försökte hitta bilder och funderade på vad det egentligen var jag skulle utsätta mig för. Det högsta hoppet var åtta meter men man kunde gå vid sidan om, sa receptionisten. Jag fick min oro stillad men torsdag morgon var pirrig från första tuggan på smörgåsen.

Mormor, morfar, Hilda och Einar vinkade glatt av oss när vi åkte i väg i minibussen upp mot bergen. Det spelades härligt avkopplande musik och jag kunde känna mig lugn tills jag såg mig omkring bland alla muskulösa 25-åriga killar. Det skulle sökert bli en kick för dem och sannolikt också för Peter som inte har några tveksamheter kring höga höjder. Men för lilla mig? Hmm? Var det här verkligen något jag skulle uppskatta?

Vi stannade några minuter och sedan trampade chauffören Fredrik från Calvi verkligen gasen i botten. På höga höjder, smala vägar, tutan ekandes vid varje kurva, stackars kossor som nästan åkte ut för stupen när vi körde förbi och Queen vrålande i högtalarna "We are the champions" var jag inte längre rädd. För canyoningen. Jag insåg att det fanns andra sätt att dö på. Canyoning är ändå kontrollerat men hade verkligen någon kontrollerat Fredriks körförmåga? Och hur sjutton skulle vi ta oss ner för de här vägarna?

Väl uppe var det befriande att siga ur bilen. Uppe i bergen vid Asco-floden låg våtdräkterna, hjälmarna och gummiblöjorna färdiga. Det var en kraftansträngning att ta på dem men resultatet blev riktigt snyggt...

Sedan vandrade en grupp på 16 personer iklädda våtdräkter med de tillhörande attiraljerna samt tennisskor, plus guide iväg nerför floden. Vi rutschade lite och vid första klippan puttade guiden ut mig, kanske fyra meter. Tur var väl det annars hade jag bangat redan där. Jag blundade hela vägen tills jag träffade vattenytan och där slungades man runt i det kalla flodvattnet. Simmade framåt, vandrade en bit, rutschade lite, kom till nästa klippa. Hopp, fem meters magvändning och så plask igen. Genom grottor, över stenar, längs bergväggar med rep som hjälp. En rutsch med tre meters höjd som avslut, plask. Kanske deltog jag i tio av hindren, som jag ansåg att de var. Peter deltog i två fler än mig, men han tyckte snarare att man kunde se dem som events. Tjejen från hotellet gav mig tipset att titta nästa gång jag hoppade men jag lyckades aldrig förmå mig. Kom att tänka på en arbetskompis son som när han var fem åkte störtlopp i skidbackarna med ihopknipna ögon och kände mig ungefär lika dumdristig.

Jag överlevde, och bilfärden ner var rena semestern. Peter le Marc i högtalarna och broms inför alla kurvor och krön. Peter hann till och med ta kort ut genom fönstret.

När vi kom till hotellet satt barnen i poolbaren med mormor och morfar och mumsade baguetter och glass i långa rader. Min kropp var helt slut. Barnens energi tycks nästan outtömlig.

Semesterperspektiv

Nu är vi hemma igen efter en underbar vecka på Korsika. Hur summerar man? Man kan beskriva resan ur en mängd olika vinklar; föräldra-barnperspektivet (som kan innefatta eller utesluta koppla-av-perspektivet), gourmetperspektivet (som kan skildra ljuvliga trerättersmiddagar med passande vin, de korsikanska specialiteterna eller den crepes-dåliga magen en av dagarna), väderperspektivet, resa flyg-,buss- och tågperspektivet, äventyrsperspektivet (kanske ett aningen förvånande perspektiv men ja, faktiskt) eller ett stort och innerligt tack till några personer.

Vi vill tacka:

- mamma och pappa, tillika mormor och morfar som gav oss resan i julklapp och som på alla tänkbara sätt gjorde den till en verklig semester för oss i familjen K.

- världens bästa grannar som tog hand om Sune och hans rutiner och ritualer, och tog in posten

- Ulla och Sven som lånade ut sin resväska

- Linda med familj som lånade ut sin fina sulky

TACK!!! Observera att det är i stället för vykort...

Eller helt enkelt låta bilderna tala för sig själva. Dä ska va gött å ha hatt leditt.