Helt plötsligt hade vi hur mycket tid som helst att prata med varandra. I går kväll la vi nämligen två helt slutkörda barn klockan tio över sju på kvällen. Maten var hemköpt eftersom det var simskole-måndag. Nästan ingen disk med andra ord. Jag kan inte ens komma i håg när det senast hände, tio över sju? När Hilda var liten kanske. Vad gör vi då med all denna tid? Jo, sätter oss vid datorn och väljer ut kort som vi ska förstora. Alla som känner oss vet att när det kommer till inredning eller trädgård, då får det ta tid. Men det får ju faktiskt finnas gränser. Vi la hela kvällen på att välja ut förstoringar på barnen och det är ju inte precis gratis. Varför går jag den där fotokursen egentligen? Men så var de ju så fina på korten... Och Hilda hade ju fått ett litet album när hon var ett år med ett visst antal bilder och man måste ju göra lika...
En annan sak som skänker en mamma tid är när sopbilen kommer. Varannan tisdag får jag den välsignelsen. Två barn i fönstret; pekande, ropande, följande varenda rörelse den stora, gula monsterbilen gör. Nu tar den våra sopor! Alla våra bajsblöjor! När den inte syns så hörs den och då är det bara att vänta. Och så kommer den igen och tar grannens sopor på tillbakavägen. Är det inte fantastiskt?
1 kommentar:
Sopbilen, den var ny. Men jag gillar också när den kommer. Har alltid fullt i soporna trots sorteringen.
Skicka en kommentar