Klipp och färg, ja eller nej?

Efter att ha sovit i tre timmar trodde jag i min enfald att Einar möjligen var mogen för ett besök hos frissan. Vi hade pratat om det länge och han hade höga förväntningar, men ganska snart kom underläppen ut och han snörvlade:
-Jag VILL INTE klippa mig!
Fem minuter innan hade han sagt att han inte ville ha färg i håret men gärna klippa sig. Men visst, han behövde egentligen inte klippas heller, för han har inte speciellt långt hår. Hilda fick desto mer av allt, färg och klippning och var exemplarisk precis som det bara kan anstå en storasyster.

Så var det med den saken. När vi ändå var i närheten gick vi till biblioteket och lånade "Prinsessan" och "Pettson och Findus" och Hilda till och med fick en bok som hette "Jonne kan inte simma", för att hon fyllt fyra år.

Själv fick jag också klippt mig, dock utan en lugn stund. Däremot fick jag inte lånat någon bok, trots att pappan kommit till undsättning. Vem hinner läsa annat än ljudböcker i det här livet?

VAB del 3

Hur kan man ha en så sagolik tur att det på den tredje dagen dyker upp en grävskopa här hemma? Frågan är om han någonsin kommer att vilja gå till dagis igen.

-De gräver väl inte bort vår lekstuga, mamma? undrar han oroligt.
-Nej, Einar, det ska de inte göra.
Men bäst att du kollar hela tiden, tänker jag tyst för mig själv medan köksbänken blir skinande ren.

VAB del 2

-Snälla Einar! Du måste väl vilja ha NÅGONTING att äta?
-Näää.
-Rostat bröd?
-Näää.
-Smörgåsrån?
-Näää.
-Välling?
-Näää.
-Glass?
-Näää.

Herregud, pojken är verkligen sjuk.
-Vad vill du ha då?
-BULLE.

Ingenting att diskutera, bara att sätta igång.

V em ska äta
A lla
B ullar?

Håll tummarna för att han äter nu så han blir frisk.

Skelettmötet - en befriande saknad

Telefonen ringde när jag vred om nyckeln i låset till den ena av skolans utgångar. Hann inte svara, ringde upp och sa att jag var på hemväg, konstaterade att jag behövde handla lite och gick längs den mörka skolbyggnaden, vek av mot centrum. Det var skönt att ha två utvecklingssamtal avklarade, imorgon vab och huvudet fullt av tankar när plötsligt... Väninnan tillika kollegan uppenbarar sig framför mig med någon i handen. Ett skelett på rullställning. Oj oj oj. Blodet blir flera grader kallare. Huttrar till.

Ett gott skratt senare - ja, ett skratt men ett sådant som sätter sig i halsen - får jag äran att vakta skelettet medan väninnan springer och hämtar bilen, parkerar på handikapp-parkering (för det måste man väl få med en sån passagerare) och hämtar benranglet. Det skulle bli Halloweenparty där hemma med eventuell godisservering i kraniet. Yummie!

Det känns ovanligt skönt att komma hem. Om det beror på samtalen, skelettmötet, vår nya fina utebelysning eller soffan med de underbara barnen vet jag inte riktigt. Det känns så befriande bara. Pojlken är bättre, tösen skrattar och skojar och katten är på hugget. Peter tycker det är skönt att äntligen ha mig där och kvällen tycks rulla in som en stor och mjuk våg. Be(n)friande, hudlöst... kan inte släppa det. Verkligen skönt är det, att inte benranglet sitter hemma i soffan, med eller utan godis i kraniet, handikappat eller inte. Verkligen verkligen skönt. Befriande.

VAB

Denna företeelse som vi knappt varit i kontakt med. Peter var hemma några dagar när jag var för magsjuk för att ta hand om Hilda när hon var runt ett halvår, det är det enda i VAB-väg vi har erfarenhet av. Sedan kom Einar tätt efter Hilda, var hon för sjuk för att gå till dagis var det bara för henne att stanna hemma eftersom vi ändå var hemma.

Men nu. Nu frågar vi oss:
V em
A r
B etar imorgon?

Vem mäter febern på pojken, vem bär, vem lagar mat, vem trycker i alvedon?

Jag har ont i halsen och kroppen idag jag med. Kanske borde jag ta hand om'et här hemma. Men jag har å andra sidan omdömen som måste in, betygsvarningar, en femma som ligger efter i hemkunskapen och ett antal andra lektioner, samt två utvecklingssamtal. Ingen gör det åt mig om jag är borta.

V em
A r
B etar på onsdag?

Jag, tveklöst. Här hemma.

Pysselglöd... fast inte ikväll

Energin är faktiskt slut trots en härligt låååång shoppingrunda, på Stämpel- och scrapmässan (ja, shopping brukar ge mig energi i vanliga fall). Det är rena drömmen och fördärvet på samma gång.

Samtidigt som man vill köpa precis allt, ha all fritid i hela världen så att man kan pyssla pyssla pyssla, inte vet om en stämpel passar bäst mot röd bakgrund eller mot brun och just har bestämt sig för hur årets julkort ska se ut så börjar man bli trött i benen, har sett sig mätt på papper i tusentals olika färger och mönster, kommer inte ihåg vart det var man såg de där käcka pennorna, och funderar över hur man ska få tag på den för oss nya produkten "fluffy" som är perfekt till tomteskägg, snötäckta granar eller konstlad grädde.

Magen ropar Ge mig mat, plånboken ekar men man hör inte för pysselsinnet brinner, kreativiteten glöder och man rafsar febrilt i en sista låda mönsterpapper.

Till slut landade vi på en indisk restaurang, pratade katter och jobb och kommenterade kyparen. Så skönt att få sitta... Hemma igen låter jag barnen plocka upp, visar, räknar, redo att börja men har läggningsproceduren att fullfärdiga först. Så händer det igen, samma sak som på mässan, man vill testa allt man köpt, fast det brinnande pysselsinnet har tagit kväll och ögonlocken åker igen, papperen och stämplarna lockar och ropar från bordet, men benen vill inte resa sig ur soffan.

Det tär att köpa pyssel. Fast oj vad roligt det var.

Siste man i solen

Peter var inbjuden att delta i ett 8 km-lopp idag, med bastu och korvgrillning efteråt. Som vanligt var vi sena och han hade inte betalt startavgiften, skyndade sig ur bilen och sprang bort medan jag plockade ur, klädde på och kissade barn.

Vi går längsmed cykelvägen upp mot vallen där starten ska gå. En bra stund står vi där och väntar och ser de startande i en stor klunga långt borta. Hilda vågar inte hålla sin "Heja pappa"-skylt just då. Einar sover.

Starten går, alla löpare springer ett 400-metersvarv runt. Då ringer telefonen. Irriterande när man försöker göra allt för att få syn på Peter, hinner egentligen inte svara men tittar på displayen och ser att det ÄR Peter.

-Var är du?

Var jag är, jag som står och hejar som planerat, fast han vet förstås inte var. Frågan är var han själv är. Vi hittar varann, jack-, plånboks- och mobilöverlämning sker på en halv sekund och när ALLA andra löpare tar sig ut genom de öppna grindarna, på cykelvägarna i det fina vädret går Peter in på sitt 400-metersvarv.

Således ligger han sist och är lätt att hålla ordning på och hejaklacken har fått en riktigt stor spridning över folk att följa längs banan. Underhållning på hög nivå i höstsolen.

Så småningom tar faktiskt Peter in alltmer på sina medlöpare. Tyvärr förblir han sist i sitt eget grabbgäng och de flesta var efteråt väldigt nöjda med det. Han själv tyckte också att det fanns fördelar:

-Alla kände igen mig längs banan, funktionärer och så. De ropade hur mycket jag tagit in och hejade lite extra!

När alla gått i mål och vi försöker få en skymt av medaljörerna (det vill säga alla vi känner som sprungit) frågar barnen efter pappa gång på gång på gång. Jag svarar att han tar dricka, att han får ta en banan eller att han pratar med de andra. Till slut övertalar Einar mig att lyfta upp honom, så att han kan se. Jag som trott att det är pappa han ville se, pekar och förklarar vart han står. Men Einar gör alltid det oväntade och ropar glatt:

-NU ser jag bananerna!

Felet

Han har fram tills det här ögonblicket trott att han kan allt. Gett sig hän åt allsköns främmande gäster, kastat sig upp mot vattensprutan på köksbänken för femtioelfte gången i rad, kaxigt legat kvar under bilar som startat - ja listan tar egentligen aldrig slut.

Men häruppe är han riktigt rädd och ångerfull över vad han gjort. Det var så lätt att komma upp men inte att komma ner. Till slut fick Peter klättra upp och ta ner den jamande, darrande katten som klamrade sig fast runt den tvärliggande brädan.

-Kanske kan vi vara med i årets bild nästa år, Hilda!?

-Jaaaaa!

Frågan är temat, bara.

Ett möte? Knappast nästa år igen. Oväntat besök? Kanske, men den passar inte riktigt.

Kan man få önska tema? Då önskar jag Katt på vift, Katt i balans, Uppe - nere eller Ensam gungande flicka som inte är ensam... Vi har nog en chans.

Finn ett fel

Luften är hög och kall, Peter puttar på Einar i lilla gungan och Hilda försöker komma upp på en av de stora.
Men något står inte rätt till. Kan du se vad?
Svar kommer imorgon. Kanske kan etiketten till inlägget ge en ledtråd.

Drömstugan

Vi gick raka vägen till lekstugan idag när vi kom hem. Där klistrade vi väggarna fulla av underbara sagomöss, kaniner och grodor som åker runt i allt från skor till kaffekoppar med hjul på. Över dem flyger luftballonger med andra passagerare, färgerna är bedårande och jag känner att jag skulle kunna bo därute om jag hade fått plats i en av docksängarna. Lycka!

Familjen Kämpe

Namnet Hilda betyder strid eller stridsmö. Vi trodde att hon kämpat och kämpat i magen för att vända sig men inte lyckats och så verkade hon så envist arg när hon kom ut. Det var ett passande namn. Fortfarande lever hon väl egentligen inte upp till det här med att kämpa om något går henne emot. Ändå är det världens finaste namn.

Einar fick sitt namn efter en månad. Vi hade provat med Alfred men det tycktes inte passa. En eftermiddag satt jag med honom i knät, ansikte mot ansikte och så plötsligt slog det mig: "han är ju en Einar". Peter provade i flera dagar, började kalla honom Einar och sedan var det bara självklart. Einar betyder också strid, som av ett sammanträffande. Det enda våra barn kämpar för är väl att vi ska göra så mycket som möjligt åt dem, typ bära, hjälpa med kläder och springa och hämta saker åt dem.

Ett namn till betyder strid och i ärlighetens namn hoppas jag att vi får en flicka igen någon gång med just det namnet. Anledningen till att jag skriver det idag är att hon har namnsdag den 15 oktober. Vågar du dig på en gissning?

Egolista

Har dragit mig en del för alla dessa listor i olika bloggar. För vems skull, liksom? Men så såg jag den här, tänkte att jag faktiskt kan svara ärligt på alla 59 frågorna, så varsågoda:

1. Hur gammal är du om fem år? 38
2. Vem var den sista du träffade? Mina arbetskamrater, om man inte räknar barnen innan de gick och la sig.
3. Hur lång är du? 176 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Emil och griseknoen. Det är omöjligt att komma på någon annan.
5. Vem ringde du senast? Mamma.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Annelie igår: Hej! Vilken dag var det vi sagt att vi skulle gå på föreläsning? Vi börjar utvckl-samtal nu på jobbet, vet inte om jag är så sugen... Vore kanske roligare att hitta på nåt annat. KRAM
7. Vad är dagens planer? Eh, dagens planer? Dagen är så gott som över, men kanske försöka få fört över pengar till Peters bror och lite andra räkningsärenden.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skicka sms, det går snabbast. Fast det beror förstås till vem.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta sedan 1969.
10. När såg du senast din mamma? I helgen.
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Klockan 05:50 väckte lille katten mig, klockan 06:00 ropade Einar. Sedan gick vi ner och la oss i varsin soffa en stund.
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, på vår yttertrapp eller i Einars säng eller vid matskålarna hittar jag katter varje dag. Men nej, ingen hittekatt.
14. Vilken är din favoritplats? Soffan, skidbacken, på altanen när det är varmare.
15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen. Tveklöst.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Vi bor kvar, kanske har jag ett deltidsjobb i familjeföretaget och skriver på deltid. I min dröm har något förlag tagit sig an mig.
17. Vad skrämde dig som barn? Mardrömmar, elaka barn, godistjuvar.
18. Vem fick dig att skratta senast? Bönderna i Bonde söker fru, tillsammans med Peter. Alltså, han skrattade också.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag minns särskilt någon med Freestyle, Madonna och Glen Medeiros. (Nothings gonna change my love for you- jag har faktiskt träffat honom i verkligheten)
20. Har du stationär eller bärbar dator? Både och. Just nu skriver jag på bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med nattlinne eller pyjamas och ett tjockt duntäcke, med en mellantemperatur i sovrummet som en kompromiss. Peter tycker det är för varmt, jag tycker för kallt.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två på min sida.
23. Hur många landskap har du bott i? Det är nog bara Västergötland det.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, jag mår nästan alltid illa när jag dricker mer än två glas vin.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor är skönt, fast jag säger sockar.
26. Är du social? Japp.
27. Vilken är din favoritglass? Mjukglass med karamellströssel.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Anlita någon att göra färdigt lite saker här hemma. Åka till Alperna i några omgångar, sätta in pengar till barnen och lösa en del av lånet.
29. Tycker du om kinamat? Sådär.
30. Tycker du om kaffe? Ja.
31. Vad dricker du till frukost? En mugg filmjölk för att hålla mig till jobbet där jag äter en smörgås om jag hinner. På helgen äter vi grape, mannagrynsgröt och ibland nybakt bröd, både te oc kaffe. Mums.
32. Sover du på någon särskild sida? Helst på rygg.
33. Kan du spela poker? Nja, det finns nog där någonstans om jag försöker.
34. Tycker du om att mysa? Ja?
35. Är du en beroendemänniska? Ja, beroende av min familj, mitt hem och till viss del av datorn.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja. Flera.
37. Vill du ha fler barn? Ja!
38. Kan du några andra språk än svenska? Ja, engelska, tyska och franska, men bara behjälpligt.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet. Det finns få saker som slår en solvarm klippa om våren.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Kläder till barnen, mig själv och Peter. Huset. Kortmakarsaker.
42. Äger du dyra smycken? Min vigselring är det dyraste smycket jag äger, fem hyfsat stora diamanter.
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En kopp pepparmintste och mer än en halv kartong Toffifee.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Kanske Christine? Jag skrattar mest när jag träffar Mathias eller Annelie.
46. Välj ett ärr på din kropp? Tatueringen? Eller kejsarsnittsärret där Hilda kom ut.
47. Vad har du för ringsignal? Nu har jag en förprogrammerad med stegrande effekt. En gång i tiden hade jag Lyckliga gatan och den har svärfar kvar eftersom han har min gamla telefon.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, vi har fått hit en hel del sedan barnen kom.
49. Flirtar du mycket? Nej.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? I Varberg sommaren 2008.
51. Kan du byta olja på bilen? Ja... eller nej?
52. Har du fått fortkörningsböter? Ja. Körde 110 på 90-väg fast jag redan sett från andra sidan motorvägen att det var kontroll. Dumt, 1200 kr fattigare runt 2002.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Tre sekunder av Roslund och Hellström. Blev så berörd och tyckte att den var så bra att jag fortfarande inte kunnat börja på någon annan.
54. Läser du dagstidningen? Ja
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nja, månadstidning: Hus och hem.
56. Dansar du i bilen? Nej, jag älskar att dansa men i bilen känns det väldigt svårt. Sjunger med på sin höjd.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3 eller P4, kommer inte ihåg.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Inköpslista till hemkunskapen.
59. När var du i kyrkan senast? I söndags faktiskt, när Hilda fick Barnens bibel.

Svartvitt heter det

-De har släckt där!
Einar pekar på det svartvita syskonkortet.
-Ja.
Hilda studerar eftertänksamt fotot hon också, fortsätter:
-Och så är det inga färger på min boll.

Peter försöker:
-Det kallas svartvitt när det inte är några färger på kortet.

Det är lönlöst med abstrakta uttryck av det slaget.
-Det är släckt sa jag, pappa.
Einar har sagt sista ordet. Igen. Hilda fortsätter att studera bilden, mest bollen.

Det där med svartvitt får vi nog ta om något år.

Garageröjning vid 21-tiden

Att det skulle ske idag var egentligen helt oväntat. Vi har pratat om att tömma garaget tillräckligt mycket för att kunna köra in båda bilarna länge, men inte kommit oss för.

Ikväll stod vi ute och frös och tittade på elektrikernas jobb med utebelysningen. Peter konstaterade att han skulle få skrapa bilen imorgon bitti.
-Jamen, vi rensar ur då!
Jag blev ivrig. Sånt går väl fort. Och i jämförelse med att skrapa bilen varje morgon...

Sen tog jag de lätta sakerna. Är väl mer den igångsättande typen än den som fullföljer. Gick in och letade kamera och passade på att föreviga ögonblicket, för bloggens skull såklart. Nu är sakerna längs väggarna och båda bilarna inne, så för min del är uppdraget slutfört.

För Peter var det bara "det första lilla steget mot ett heeeelt nytt garage". Han har faktiskt något drömmande i blicken när han säger det.

Av godhet

Vad det än är som har hänt har Einar samma kommentar.

Han har råkat spilla något, tagit stövlarna på fel fot, varit för hårdhänt mot katten och så vidare, och så vidare - det hinner hända en hel del på en dag - och jag säger till honom något i stil med "du får inte göra så" eller "det var ju dumt" eller "det var ju synd" och så skiner han upp i ett leende och svarar:
-Det gjorde jag för min godhet!

Precis som när katthultspojken kysste skolfröken, det är där Einar har fått uttrycket ifrån, möjligtvis något om bakfoten.

Peter försöker kontra med:
-Du gjorde det av din tokighet.
Utan resultat förstås. Uttrycket sitter som berget.

Hilda däremot tycker att det passar bättre med "av hemlighet" och försöker förgäves få honom att ändra det där med godhet.

När han fyllde två fick han en traktor av mormor och morfar. Han har envist låtit bli att köra den, inte tyckt att han kan, inte kommit underfund med tramporna, ratten, flaket. Idag var grannpojkarna här på fika och när vi var ensamma igen satte han sig faktiskt och körde ett par varv med viss assistans. Han hade förstås blivit inspirerad och det kändes väldigt roligt, äntligen!

Kanske har du redan räknat ut fortsättningen.
Ja, han klev av traktorn, tittade nöjt på den och tömde (förbjudna) lasten på nappen och stenen (inga nappar under leken, inga stenar inomhus).
-Var det roligt att köra traktorn, Einar?
Jag kunde inte låta bli att ställa frågan. Svaret givet:
-Det gjorde jag för min godhet!

Om det gällde lasten eller turen förtäljer inte historien.

En Morrisk dag

-Hörru kompis där, vilken snygg svart färg du har på pälsen! Funderar du också på det här med eltandborste? Har hört att man kan slippa tandsten vettu, och det är tydligen inte så dumt. Fast egentligen har jag nog inte ens tappat mjölktänderna. Vart var du igår förresten när jag behövde din hjälp? Fick ligga inne hela dagen i klädkammaren, fattar inte vad det var jag gjort.

Man är ju rätt snabb på att äta Sunes mat eller att hoppa upp på köksbänken och ragga hem något gott, men det var ändå taskigt det där med att släcka och stänga. Vad skulle jag hitta på hela dagen? Hade knappt plats att sträcka ut benen.

Som tur var släppte matte ut mig senare på kvällen. Jag älskar henne faktiskt för det, hoppas hon förstår det. Försöker göra mitt bästa för att visa och går runt hennes ben hela tiden. Följer varje steg, typ. Gick till och med in i klädkammaren igen idag, när hon skulle hänga in kläder. Hon undrade vad jag skulle in där och göra idag igen, och då förstod jag att hon vet mitt bästa. Det känns tryggt.

-Hörru, svartmåns, varför svarar du inte? Jaså, du borstar mjölktänderna? Jaha ja.

Tid, kära återseenden och svår längtan

Äntligen fick vi så träffa 99-åringen igår. Det var verkligen riktigt längesen jag sist såg farmor, kanske mer än ett halvår. Tiden går så fort i livet jag lever, kanske går det inte lika fort för henne eller så går det ännu fortare när man närmar sig hundra med en sådan rasande fart. Det var ett kärt återseende!

Vi tillbringade hela dagen hos mamma och pappa och väl hemma igen var något så tomt. En Sune kom utsvassande ur huset men han var också den ende fyrbente i omgivningen. Den lille katten? Var var han? Vi hade ju varit borta så länge, tolv timmar eller mer. En tanke slog mig, klädkammaren. Och där låg han mycket riktigt ihopkrupen till en svart boll men strax skuttande runt, runt i raketfart, sträckte bakbenen ungefär var tionde sekund närmsta timmen därefter och verkade tycka mer om mig än någonsin. Kärt återseende, ja, längesen sist, ja!

Och idag hamnade vinnarkameran äntligen hos sin rätta ägare. En mycket nöjd fotograf som satte igång med att testa finesser omgående innan barnen drog med henne på det som ingen är lika bra på, nämligen att förmedla den litterära världen till små ögon och öron och huvuden som lutar sig, fingrar som pekar, historier som får liv. Det var längesen vi sågs och ett kärt återseende för alla.
Så kan man konstatera att livet är fullt av kära återseenden och att en gång i halvåret kanske inte är så sällan med tanke på allt man behöver få in, där någonstans mellan morgon och kväll, mellan sommar och höst eller vinter och vår. Kanske är det hur svårt man längtar som avgör, efter en kamera som ska hamna i ens ägo, efter en farmor eller ett barnbarnsbarn eller en vän man inte sett på länge eller bara på att få komma ut ur garderoben?

Gymnastiserande barn

Barngymnastiken börjar 9:15 på lördag morgon. Barnen har väntat och väntat och någonstans runt 8:00 irrar familjen runt och packar och förbereder sig, letar gymnastikbyxor, lägger skorna i ryggsäck, fortsätter med frukosten när barnen enda dagen i veckan ivrigt klär sig helt utan tjat. Varvar avdukningen med att göra i ordning sig själv. Snabbt iväg.

Är man där för tidigt hinner man leka lite med de roliga bollarna. Strax börjar uppropet där Leif vinkar på alla barn som hört sitt namn. Sedan uppvärmning med koordinationsövningar till musik. Alla står i ring. Hilda har varit med på noterna länge och nu sitter rörelserna även för lillebror. Sträcka händerna mot taket och gå framåt, backa, smyga framåt lätt hopkrupen, backa, steg åt sidan, klappa händer, sidosteg och armlyft. Alla barn är inte lika gymnastiserande som sina föräldrar, faktiskt tar få barn ut rörelserna lika stort och snabbt som sin mamma eller pappa.

Hilda och Einar med grannbarnen och sysslingen
Dags att plocka fram redskapen. Barnen lutar sig mot tjockmattan när föräldrarna får instruktioner. Sedan visar Leif hur man ska göra. Balansgång med en stång att hålla armarna i när man aktar sig för repen. Hänga i ringar och ta sig från en pall till en annan. Gå balansgång i uppförsbacke för att falla ner i tjockmattan genom en ring. Klättra i ribbstolarna, mera balansgång eller klänga fast i rep - olika banor varje gång.

Så långt brukar våra barn lyckas fantastiskt bra. Varenda övning är lika rolig.

Sedan kommer sammanbrotten, ett efter ett. I slutet ska nämligen alla barn samlas vid tjockmattan och springa över salen som olika djur. "Alla barn är elefanter" eller "Alla barn är tigrar" eller "Alla barn är hundar". Alla utom Hilda och Einar. Någon liten liten sak händer som får dem att falla ihop i varsin pöl.

Det är okej. Alla tycker att det är värt det för allt det roliga som hänt strax innan. Men den där stingsligheten, när något inte blir riktigt som tänkt, hur gamla ska de bli innan det går över?

Någon mer än jag

som kan sätta något på att den där Zlatan-kopian Rabih i Idol sjunger "Heal the world" nästa vecka när det är Michael Jacksson-tema? Hade inte den låten varit som gjord för just den rösten?

Gillar honom faktiskt litegrann, för sin originalitet. Men någon vinnare är han inte. Erik och Tove i final i Globen, det är mitt tips.

Avslöjanden

Bakom mina slutna ögon, bortom soffans och fredagkvällens djup avslöjas snart vem som åker ur Idol den här veckan. Ememllanåt vaknar jag till av att Peter ropar "nej" till katten som är uppe på soffbordet eller gör något annat hyss.

Tack och lov att helgen har infunnit sig så att vi får den där avslappnade känslan snabbt, speciellt efter en jobbvecka utav en annan värld.

Avslöjandena om eleverna haglar på arbetstid, hyssen de gjort på rasterna, svårigheter och problematik och allt vad vi inte hinner med för att vi redan har så fullt upp i neddragningarna, med det sämsta schemat på tio år.

Tänk på nobelpriserna istället! Ett avslöjande dagligen känns spännande, inte sant? Vet man inte vem det ena är, så nog är den andra mer än bekant. En enkel poet, en president - spektakulärt!

Och nu tänker jag göra ett avslöjande, nämligen en liten förhandsglimt av årets julklappar, we proudly present:

Skräckens ögonblick

Min favoritbloggare är med i "Skräckministeriet" på tvåan ikväll. Det handlar om hur kusligt det blir när barn är inblandade i skräck och om spöken och övernaturligheter och annat som verkligen skrämmer. Jag förundras över kvinnan vars blogg jag läser dagligen, att se hur hon ser ut, höra henne tala om Styggelsen, illustrera spöken och faktiskt prata precis likadant som en av mina kusiner.

Hastigt slänger jag en blick ut genom fönstret. Är vi också hemsökta?

Det har väl aldrig varit lägligare

att sjunga "Uti hundrade år", säger Peter när vi talar om farmor.

Nej, det har aldrig varit lägligare. Idag fyller hon nämligen 99. Det är en helt fantastisk siffra, eller hur?

Hon har varit så glad och uppåt idag, och så fin ryktas det. Hon är en mamma till sju och även om hon hör och ser lite dåligt, så är hon helt med på vad som händer med barnbarnen och barnbarnsbarnen. Hon har bakat de godaste bröd i sin dag, haft de mest välväxande grönsaksland, sprungit upp och ner för trapporna med tvätt och mättat familjens nio magar. Nu sitter hon och låter sig tas omhand, njuter av tillvaron denna den festligaste av dagar och är liksom den enande länken för alla och envar.

-När man är liten och när man är väldigt gammal, då är varje födelsedag så viktig, säger min pappa.

Och nog har det firats idag, med nära och kära och till och med prästen.

-Du ser väl till att hålla dig frisk så att du får fylla hundra, föreställer jag mig pappa säga in i örat på farmor.
Hon brukar svara "Ja, jag vet inte vad jag vill". Det är inte så lätt att vara ensam kvar av sin tid, när inte ens de som är tjugo år yngre orkar med längre, jag kan förstå det.

Men nästa år sjunger vi farmor! Då betonar vi "hundrade" och kramar om dig och finns där. För vi finns där då, eller hur?

Bonde söker... katt?

Det är ett program på den där spännande fyrkantigt lysande saken som de kallar "Bonde söker fru". Det där livet på vischan är så bekant på något vis, det känns som jag varit där helt nyligen, men jag vet inte.
-Hörru, bonden! Lattja lite med mig då, du... vad har du där för kul?

Alltså, jag gillar verkligen det här programmet, förstår inte varför husse snackar om "Ingenjörer söker fru".

Hilda däremot är väl aningen för liten för kärleksscenerna?
-Jag har en lapp för ögat, skriker hon. Konstigt! Som om hon är på den där omtalade fyraårskontrollen igen. Ja(m), jag vet inte. Kanske är det jag som kallas lapp? De kallar mig så mycket konstigt i den här familjen.

"Bonde söker fru". Hmm, är fru också ett namn på mig? Hörru, bonden?

Grattis alla killar som fyller 4

På väg mot ett år

Flera små killar Hilda känner fyller fyra år idag. Bland dem finns Viktor, som varit en oskiljaktig vän till och med i magen - eller åtminstone runt ett ovalt träbord på mödravårdscentralen när mammorna och papporna diskuterade förlossning och amning och tiden begav sig. De låg under samma gym när de var bebisar och sedan rullade det på.

På väg mot två år

Nu är de stora och Hilda leker med dockor medan Viktor leker med bilar, könsroller som vi inte tror att vi har skapat men som ändå blir så tydliga. Det fungerar ändå. Hilda leker inte med dockor hela tiden. Viktor leker med bilar med Einar ibland. Hilda busar med Viktors lillasyster Olivia som gillar väskor ungefär lika mycket som Hilda. Sedan springer de och jagar varandra och då spelar inga preferenser någon roll.

På väg mot tre år
Hilda och Viktor har sanslöst roligt. De förstår varandra. De gör saker tillsammans! Naturligtvis har de himla rara mammor också. Ja, pappor också för den delen. Grattis Viktor och ni andra som fyller fyra idag!

På väg mot fyra år

Hur har du det med tassarna?

Mmmmm, tänk att du också kan vara så himla go, hörru! Särskilt när du sover och jag vet att du inte kommer att lyfta mig eller ropa något skojigt i mitt öra.

Mysigt det här med att snarka ihop liksom. Tror att jag också ska drömma mig bort lite när jag är renare. Har det lite slitsamt med tassen nu bara, sen så.

Hörru! Hur har du det med tassarna då? Du behöver också tvätta dem rätt ofta, va? Hörru?

Äh, dig går ju inte att prata med... men go är du! Tror jag älskar dig.

Idag, förstår du Einar

hände det något förskrrrrräckligt!

De skånska rrrr:en rullar vid frukostbordet när Hilda läser tidningen högt för lillebror. Det handlar om någon som bor i Katthult, som har ett par föräldrar som åkt på semester för att de tycker att det är hääääärligt och plötsligt är en Mamma Mu också där och blir omplåstrad av bonden och förstådd av Kråkan.

Det kallar jag nyheter!

Uppskattat och festligt

Barnen träffade en alldeles riktig sjörövare idag, alldeles här i grannorten! De gick på skattjakt som slutade med fina mynt till alla barn, som Einar inte släppte på hela kalaset. I bilen hem hörde vi till slut skramlet som innebar att sömnen kom och leksakspengarna ramlade ner i bilmattan.

Tänk att man kan vara 4 respektive 2 år och faktiskt vara på kalas varenda dag en helg och inte ens tycka att något är konstigt med det. Äta prinsesspasta och glasståg som om det är vardagsmat, eller nej... de tycker nog verkligen att det är festligt.

Det gör inget om det är festligt ofta, så länge det är uppskattat tycker jag. Alla har vi väl en gräns för när vi tycker att ett barn blir bortskämt och kanske är den gränsen en slags suddig ram med oregelbundna kanter, om någon förstår hur jag menar. Hur som helst går ett av hörnen i ramen vid tacksamhet och uppskattning för min del. Om barnen uppskattar det vi gör, om de är tacksamma och glada för överraskningar, fester och roligheter, då är det väl ingen fara för att det skulle bli för mycket?

Peter tyckte att det var sådär festligt när jag slant med trimmern i hans nacke förut i kväll och jag fick ett våldsamt skrattanfall, fast jag nästan ville gråta när jag tittade på hur det såg ut. Det gick att putsa till ett något bättre resultat och eftersom det är så fantastiskt kort växer det kanske ut redan imorgon.

Och när katten bet tag i lösnäsan med tillhörande glasögon så att det såg ut som om han skulle gå på maskerad på riktigt blev det också uppskattat och rentav festligt. Vilken söndag! Ja, vilken helg. Kalasen är över, festen blir vardag och skratten blir en avmätt suck. Eller? Är det såhär hela tiden? Jag vet knappt.

Efter festen

Ett barnkalas senare, ett förfärligt rörigt hus och två slutkörda föräldrar i soffan. Ett tag var det enda jag kunde tänka på att vi aldrig varit så många i köket förut. Nu funderar vi mer över hur många diskmaskiner vi ska köra innan köket är sig likt igen.

Dagens recept:
prinsesspasta, vilket innebär rosa spagetti med prinskorvar klippta och stekta till små kronor
sallad skuren på liknande sätt
prinsesstallrikar
prinsessmuggar
prinsessservetter
15 små gäster
20 stora gäster
en ganska stor portion lugn
en mycket stor portion bus
tre godistårtor, varav en dekorerad av födelsedagsbarnet självt
en rolig paketlek

Nästa år gör vi kanske på ett annat sätt. Nästa år kanske vi inte bjuder alla på en gång. Men resultatet från 4-årskalaset är förutom all disk och stök en mycket nöjd 4-åring, en nästan lika nöjd 2-åring, en hel massa fantastiskt fina presenter och framför allt att så många vänner och bekanta kom, förgyllde vår regninga eftermiddag och firade vår dotter. DET kallar jag kvalitet.

Avstånd i stort och smått

Två små kalla barn som tar sig en första titt på lekstugan/snickarboa och mäter avståndet till spången respektive en räddande arm för att rädda sig in i värmen.

Barnen har kommit in i ett avståndstänkande. I morse frågade Einar:
-Mamma, hur långt är det till pappas jobb?
Det var svårt att hitta svar som jag trodde att han skulle förstå, men jämförde med att det är ungefär lika långt som hem till farmor och farfar.
Senare på dagen berättade Hilda för Peter om 4-årskontrollen:
-Jag vägde en hel kilometer, pappa!

Det enda avståndet som präglar en fredagskväll halvelva är hur långt det är mellan soffan och sängen, eller avståndet mellan trötthet och pigghet som skiljer kvällen från morgondagen och de tre tårtorna som ska bli fyllda så tidigt som möjligt, helst idag av två som inte orkar. Avståndet till barnkalaset blir allt mindre.

Avståndet till skärmen funkar, tangenternas mellanrum - ja, helt okej. I bakhuvudet finns den halvfärdiga lilla stugan eller avståndet mellan ett jobb och ett annat.

En kilometer? Nej, det är närmre än så att gå upp och lägga sig. 15 kg vägde du, gumman, och skötte dig alldeles ypperligt på kontrollen. Nu så... suddar vi bort alla avstånd, sjunker in i nattdrömmen. Kalaset en kilometer bort. Minst.

Frågor, svar och en hög med räkningar

Fråga: Vad får man om man skjuter upp det tråkigaste till dagen efter? Svar: en hel hög obetalda räkningar att betala en dag försent.

Fråga: Vad får man om man mailar till chefen angående sitt missnöje? Svar: inget svar, eller ens tendens till svar. Från chefen alltså.

Fråga: Varför sitter jag här och ställer mig själv frågor? Svar: för att jag inte vill betala räkningar.

Fråga: Var håller egentligen katten hus? Svar: