Det
här är en av de största anledningarna till att jag är tjänstledig. När jag arbetade drog jag mig nästan för att läsa Skolvärlden och få se sina känslor på pränt och visst, det gör mig upprörd nu också att se en hel yrkeskår så drabbad. På viss distans den här terminen.
Det räckte att hälsa på i skolan förra fredagen. Där träffade jag underbara kollegorna och en stor portion saknad fyllde hjärtat. Tills jag såg hur de kämpade med sina omdömen. Kom dit två timmar innan arbetstiden började för att göra en liten del av den övermäktiga uppgiften, som man bara gör utöver sin vanliga tid för att den måste göras. När man inte rättar nationella prov som också är utöver. Gratis. Ge sin egen tid. När man inte ringer föräldrar till samma elever varje eftermiddag, som är utöver tiden. Föräldrar som är tacksamma dag efter dag men vanmäktiga. För vanmakt är vad man själv också känner, när man måste berätta om det som hände på skolgården, i omklädningsrummet, med läxorna, med vikarien. På sin egen tid. Gratis. I väntan på loven.
När man är hemma precis innan ens egna barns ögonlock ramlar ner, för att man ringt fyra samtal som inte kunde vänta, skrivit sisådär 20 genomtänkta omdömen men har 120 kvar. Då orkar man inte läsa Skolvärlden. Då orkar man inte tänka på att det är samma sak dagen efter igen. Då orkar man nästan inte fundera över om loven gör det värt besväret, för svaret blir att det är inte värt det. Det är inte värdigt.
Det är inte värdigt att drabbas av omorganisationer, flyttar och merarbete. Kanske var det ändå omorganisationen som gjorde att jag inte trivdes längre. Det hade ju gått innan. Jag hade hållit mig över ytan. Inte gått in i väggen som tio andra på jobbet. Men jag ville aldrig flytta. Byta skrivbord för andra gången på sex månader. Byta arbetslag igen. Arbeta med yngre åldrar men inte ges förutsättningar då större delen av undervisningen fortfarande låg bland de äldre.
Jag älskar att planera lektioner. Jag älskar att genomföra lektioner, möta elever, se elever utvecklas, samarbeta över ämnena, ha viss kontakt med hemmet. Det är kreativt så det skriker om det och jag skulle gärna arbeta så, i de goda, goda kollegornas sällskap. Med de fantastiska eleverna, som många av dem verkligen är.
Men det blev inte så. Skolan är inte vad den borde vara. Lärarjobbet är inte värdigt. Det gör mig faktiskt lite ledsen för det känns inte som jag har valt att det skulle bli så här. Det var enda utvägen för att inte gå under.
Det handlar inte om att jag inte trivs där jag är nu, för det gör jag. Det handlar om hur lärarens vardag ser ut. Och besvikelsen över att det ser ut just så. Kanske också om att det bara blir allt sämre.
