Trots glass i Slottskogen hann vi tillbaka till målgången. Både Hilda och mamman stod beredda med kamerorna - och så kom han där, som en gul solstråle i massan. Pappa.
Och på i stort sett exakt samma tid fast 30 minuter senare i enlighet med startschemat dök ytterligare två långa armar upp på samma sätt. Morfar.
Morfar vann faktiskt om de nu tävlade. 22 sekunder bättre än Peter. Båda på ganska exakt två timmar. Bättre än genomsnittet. Båda har sprungit bättre. Det här var en av de sämsta gångerna.
Jag hörde att de sa till varann att "när jag sprang med Marie, då hade jag sämre tid." Jojo. För jag var då aldrig under två timmar när tiden begav sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar