Bland bönstjälkar och getter

Det var teater på dagis igår och vi var inbjudna trots att vi har hemmadag på måndagar, en sagofe i svart och guld-utstyrsel som berättade sagan om "Jack och bönstjälken".

Den handlar om en fattig pojke som dessutom är så lat att han inte orkar gå till marknaden med mammans sista ko, utan säljer den för en påse färgglada bönor på vägen. Mamman blir förstås arg på Jack och kastar ut bönorna på åkern utanför deras hus.

Dagen efter sträcker sig bönstjälkar ända upp till himlen från åkern och Jack klättrar upp. Däruppe bor en jätte som äter människobarn. Jättens fru är dock snäll, släpper in Jack, ger honom en massa mat att äta och gömmer honom när jätten kommer hem. Varje gång lyckas Jack få med sig något hem igen, som en höna som värper guldägg och får familjen på fötter igen. Tredje gången blir han dock tvungen att hugga av bönstjälkarna för att inte jätten ska hinna ifatt honom och sedan är sagan slut.

-Kontentan då, undrar Peter när jag berättar för honom under tiden vi lagar mat.

-Ehhh, jag vet inte.

Jag blir förvånad över att jag inte själv funderat på det - eftersom det är ett av mina största intressen att grubbla över varför saker är skrivna som de är, mening och innebörd och så vidare.

-Varför skulle han bli belönad när han var lat, det fattar jag inte.

Han har förstås rätt och jag är svarslös. Sagor brukar inte vara uppbyggda på det sättet. Godhet går först. Fast han var ju fattig och blir rik igen, förstås. Hm, jag vet inte.

Vid middagsbordet får barnen berätta om sagan. Einar berättar att sagofen var läskig. Hilda berättar om bönorna och om hur Jack klättrade och klättrade. Båda berättar i kör om hur Jack bankade hårdare och hårdare på dörren däruppe.

- Och sedan kommer geten! säger Hilda och Peter och jag börjar skratta så tårarna rinner.

- Och geten säger "här luktar människa", tillägger Einar.

Vi kan inte sluta skratta. Barnen tittar förvånat på oss.

Vitsen med teatern var att barnen skulle göra sina egna sagobilder i huvudet. Det kan förstås bli ännu mer spännande på det viset än när man visar bilder och bläddrar i böcker, att få skapa i sin fantasi, en enorm värld utan begränsningar.

Problemet är väl bara att ingen har talat om för Hilda och Einar vad en jätte är.