Barnkalasande i det gröna

Hilda och Einar var på kalas hos kusin Edvin idag.

Det innebar både traktoråkning, fiskdamm, smaskig spagetti med köttfärssås och marängsviss - allt enligt födelsedagsbarnets önskemål.

och efteråt stannade vi kvar och red på Idun och umgicks lite extra.

Om bara båda barnen kunde somna i bilen på hemvägen kanske vi kan orka ta tag i vårt eget gröna uteliv, läs rensa lite i rabatterna hemmavid.

Glassdags

När vi stått i den extremlånga glasskön i Slottsskogen igår i runt 10-15 minuter var vi halvvägs framme.

Då tog Einar min hand, drog lite och sa:
-Kom här nu, mamma, så går vi och köper glass!

Hilda tyckte glasstunden var det bästa på hela dagen. Kanske inte så konstigt med tanke på det fina vädret och att man kunde dela med brorsan så man fick smaka båda de godaste glassarna.

Målgång

Trots glass i Slottskogen hann vi tillbaka till målgången. Både Hilda och mamman stod beredda med kamerorna - och så kom han där, som en gul solstråle i massan. Pappa.

Och på i stort sett exakt samma tid fast 30 minuter senare i enlighet med startschemat dök ytterligare två långa armar upp på samma sätt. Morfar.

Morfar vann faktiskt om de nu tävlade. 22 sekunder bättre än Peter. Båda på ganska exakt två timmar. Bättre än genomsnittet. Båda har sprungit bättre. Det här var en av de sämsta gångerna.

Jag hörde att de sa till varann att "när jag sprang med Marie, då hade jag sämre tid." Jojo. För jag var då aldrig under två timmar när tiden begav sig.

Göteborgsvarvet extra: En i väg och en på väg till start

Nu har vi hejat iväg Peter, som skippade volvotröjan för en gul, väl synlig sak.

Pappa Nisse startar en halvtimme senare och har vinkat hejdå till hejaklacken.

Då kör vi

i år igen då.

Vi och 50 000 till. Springer menar jag förstås, inte kör.

Kanske kan jag hänga på med bloggen under tiden, med lite hjälp från mormor med barnen. Sitta lär jag nämligen behöva och lilla blå bärbara är med och hejar.

Vi ses! Heja på nu, du med.

1,2,3 - virka!

Rånbägare till virkad glass

Jordgubbskula till Hilda

Blåbärskula till Einar

och det här sa bli ena rejäääler gräddkleck.

Allt enligt barnens önskemål. Einar vill vidare ha sylt ovanpå jordgubbarna på grädden. Hilda vill ha chokladsås, grönt strössel, blå och lila blåbär och en jordgubbe.

Fast det är faktiskt den som virkar som får bestämma.

En dag kvar till folkfesten

Peter har varit ute och ränt i skogarna var och varannan dag för det här.

Igår stod det i GP om den genomsnittlige löparen: 38 år gammal, sprungit 7 varv som bäst på 2:03, bor i villa, har tre barn, högskoleutbildad med en inkomst 300 000.

-Ha! sa den trimmade maken. Jag är äldre, springer fortare och tjänar mer.

Förra året såg det ut så här. Fast i år kan barnen vända skyltarna och heja på morfar också.

Födelsedag på Nordens Ark

Peter och barnen var på Nordens Ark idag och firade kusin Edvins 4-årsdag. En hel tårta hade slunkit med packningen in på djurparken och pojken blåste fyra ljus och fick uppvaktning.

Hilda och Einar ville spara sina paket till hans kalas på söndag och vägrade att ens ta med hans födelsedagskort i morse. Som tur var hade farmor och farfar ingen som hindrade dem från att komma med paket. Einar var dock aningen upprörd när han kom hem för att han inte fått någon födelsedagspresent. Tämligen konstigt det här med att fylla år på en djurpark!

Det var en varm dag, vilket gjorde djuren lite slöa. Många djur hade ungar, till exempel vargarna som bar omkring sina små i munnen. Människobarnen däremot var både starka och orkade gå det mesta själva - med vissa undantag.

Ååååkej, då kör jag igång

med de verkliga förberedelserna.

1 månad kvar idag. Nu är jag alltså en virkande kvinna i nionde månaden.

How does that sound?

Har det inte varit lite mycket familjeliv

på bloggen på sistone?

Fast det är väl det jag är bäst på. Att leva och visa familjelivet. Mest från den ljusa sidan. Jag drar mig inte för att utelämna det andra. Ingen vill veta för mycket om trots och elände. Eller?

På jobbet igår träffade jag en man som kallade varje motor, ja i varje maskin, för individ. Här snackar vi storfamilj i träfabriken.

Nu jobbar jag på ett positionssystem för motorerna, med nummer för varje individ. Kanske borde vi jobba med positionerna hemma också. Och individerna. Motorerna i familjen? Nu är jag där igen med familjesnacket. Förlåt.

Rabarber och annat i trädgården

Japp, rätt gissat, pojken åt rabarber - med någon sorts skräckblandad förtjusning. Surt, spännande och somrigt.

Och är det något som vi verkligen lyckas odla här så är det väl rabarberna. I ett par veckor har de varit stora som elefantöron. Och goda!

Igår var det trädgårdsdag på dagis. Jag gjorde inte ett handtag, mer än fotograferade och pratade med barnen, föräldrarna och fröknarna.

Lite energi sparade/samlade jag nog på det för idag gick Peter och jag ut och rensade här hemma efter nattningen, i den varma fuktiga kvällsluften, vi och myggorna. Hela trädgården känns eftersatt. Vi behöver rensa, gräva rabatt vid spaljéstaketet och göra något åt jordhögen bredvid lekstugan som smutsar ner hela altanen.

Gissa vårtecknet!

Vad gör pojken?

Världens keligaste 1-åring

Grattis på födelsedagen lille Morris!

Vi firar dig genom att göra det du gillar mest, klappa dig, klappa dig och klappa dig. Ha dig i knät och klappa lite till. Och ge dig ett riktigt skrovmål förstås.

Tänk att ha fått en bebis i huset såhär ett par veckor innan beräknat datum. Hilda och Einar kan fråga ALLT om hur lille Assar ska skötas, ammas och bäras. Så vet de, när det är dags för dem. Tur att föräldrarna svarar så glatt och har tålamod. Kanske en del översyn också.

Tur också att han har en så mysig storebror, lille Assar.

För övrigt blev vi klara med gästrummet såtillvida att:

- bokhyllan dammades av, om än inte avvecklades
- spjälsängen bars upp till övervåningen, som i takt med att gästrummet blir mer i ordning, i stället blir alltmer kaotisk
- en del garderobsinreding sattes upp
- symaskins/datorbordet ställdes ut i garaget
- skrivbordet städades rejält och förvandlades till provisoriskt skötbord för Assar

Muminkalas

Finnarna for till Sverige och vi blev bjudna på 3-årskalas i torsdags. Man kunde ana ett visst mumintema på snacket, tårtan och finalen då alla (barn som vuxna) ändade upp i soffan framför muminfilm.

Glada i hågen gick barnen från kalaset med fler presenter än vad de kommit dit med. Einar blev tvungen att vända om för att pussa födelsedagsbarnet av ren entusiasm. Eller kanske äkta kärlek.

Vi höll oss idag på ultraljudet

från att fråga efter sorten. Det känns faktiskt helt rätt. Förresten skulle jag inte talat om det på bloggen om vi hade fått veta. Men vi vet inte!

Hilda undrade efteråt om det var en flicka och såg lite sur ut när jag talade om att vi fortfarande inte vet.

Däremot vet vi en del andra saker om bebisen. Vi har till exempel sett kroppspulsådern, hjärtat och lungorna. När Peter var ute på toa med barnen blev jag visad att den hade en massa hår på huvudet. Så mycket att barnmorskan undrade särskilt om de andra barnen haft mycket hår när de fötts.

Vi fick också reda på att den är väldigt liten. Väger 2,1 kg och är nästan 15% avvikande från medel som ligger på 2,5 kg vid den här tidpunkten av graviditeten. Därför fick vi en ny tid om två veckor, för att se att den säkert ökar på sig.

Klockan 9 på morgonen

en röd torsdag ser det ut såhär hemma hos oss.

Resultat:
surdegsbullar tunga som gråstenar (fast eventuellt goda - de är inte provsmakade än)
1 timmas försening till dagens events på grund av bak, intervallträning, kortmakeri, paketinslagning och treårstrots

Projekt fortgår

Mycket mer än så finns inte att säga.

Skynda, skynda. Snart kommer gästerna.

Mitt dilemma

På mödravårdscentralen idag hade jag minskat i vikt och planat ut på kurvan där man mäter livmodern i centimeter tvärs över magen. Därför fick vi tid för ultraljud på fredag, för att kolla att allt står rätt till med bebisen.

Hilda sin första dag hemma

Vi är inte oroliga eftersom det har varit ungefär samma sak med båda de andra barnen, men jag kan inte släppa tanken på att vi kanske kan se vad det är för sort, och tanken på om vi vill det eller inte.

Einar sin första timme

Å ena sidan är jag så fruktansvärt nyfiken, å andra sidan har vi varit i ovisshet så länge att vi faktiskt kan vara det lite till. Å ena sidan kommer jag att vara besviken om vi går ut från ultraljudet utan att veta, å andra sidan blir det så mycket mer speciellt vid förlossningen. Eller?

Och vad vill Peter? Han säger att vi hade ju bestämt att vi inte skulle ta reda på det. Ja, visserligen, men mest för att jag ville ha det så.

Nu har förutsättningarna ändrats och en möjlighet öppnats. Jag KAN som sagt inte släppa tanken.

Stök, delmål och upprensning

Det är till det här rummet vi ska beställa en skjutdörrsgarderob (som jag skrivit om tidigare). Först ska vi bara rensa ur bokhyllan för den ska bort, städa och flytta skrivbordet, förändra syhörnan, flytta upp spjälsängen och göra en snygg lösning som är inbjudande för gäster, förvaring och kanske filmredigering och andra arbetssätt med laptop.

Vi fick lite av ett delmål när helsingborgsfamiljen ville komma till oss i helgen i två nätter. Det bestämdes för flera månader sen och passade ypperligt eftersom vi funkar bäst med lite tidspress.

På fredag kommer familjen om fyra stycken. Tisdag, onsdag och torsdag kväll kvar.

Om Einar vaknar kvart över fem även kommande morgnar finns det inte mycket till energi till tre stackars kvällar. Men det gör han väl inte. Kanske klarar vi det då. Någon som vill sätta något emot för att trigga oss extra?

Räkna med bildbevis torsdag kväll. Eller inte.

Om min morfar

hade levat, skulle han ha blivit 100 år idag. Han gick dessvärre bort i malignt melanom när jag var åtta år.

Min lilla farmor Ella däremot, född samma år, fyller 100 i oktober.

Einar såg en tant igår, i affärscentrat nära oss, långt ifrån farmor Ellas bostad. En gammal människa i beige kappa som satt på sin rolator och samlade krafter för att orka vandra hemåt.
-Titta! ropade han i förbifarten. En farmor Ella!

Minuten senare skakade han hand med skyltdockan i klädaffärens skyltfönster och sa högt:
-Goddag, goddag frun!

Jag lovar att du hade skrattat högt, morfar, om du levat och träffat barnbarnsbarnen. Du skulle lärt ut vanlig casino och krypcasino, lekt kurragömma, haft med plastpåsar fulla med mynt till deras spargrisar och låtsasgråtit när ni skulle åka hem. Sedan skulle du och mormor kört iväg i den gamla röda amazonen med bokstäverna Eje i bilnumret precis som om de var ett smeknamn för Einar.

Det känns lite som om jag står här och vinkar nu, i ett litet barns kropp, för jag minns det så tydligt. Hoppas ni fick god tårta i himlen idag. Med likör i vackra glas och ett rejält parti casino. Hilda sparkade boll till din ära, förresten - hördu du fotbollslegenden.

Startskottet i bollkarriären?

Förmodligen inte. Peter tyckte att fotbollslekis var riktigt dåligt för Hilda. Hon såg visserligen lite ledsen ut när han sa det och på bilderna tycker jag hon ser ut som om hon är på G.
Men 50 barn, tre tonåriga ledare och en Hilda som hamnar sist i kön hela tiden - så kanske vi inte vill tillbringa söndagsförmiddagarna. Man kan inte låta bli att tänka på hur skolperioden kommer att bli, vilka klasskompisar och vilka lärare hon kommer att få. Tryggheten. Välbefinnandet. Eller frånvaron av densamma.

Fast det är ju faktiskt ingen idé att deppa ihop över tanken. Möjligen över 350 kr till 6 tillfällen fotbollslekis.

Oväntat

under dagen:

att Peters bror inte alls fyllde 41 när hans födelsedagskort var klart, utan ytterligare ett år som kommit bort någonstans på vägen

att tårtkalaset blev med mormor och morfar för tre av oss istället för hos tidigare nämnde bror
att just nämnde morfar fick igång bilen som inte startat på en vecka

att Einar var så rolig i affärscentrat tidigare idag att det faktiskt kräver ett eget inlägg senare

att Amanda skrivit ett så smickrande inlägg så att jag nästan fick svårt att skriva det här inlägget, för att jag istället scrollade egna graviditetsbilder kombinerat med hennes snälla ord

Dagens/veckans/månadens onödigaste

köp gjordes under pistolhot idag.

Jag var helt enkelt tvungen. Kunde absolut inte hjälpa det, vågade inte avstå. Darrade när jag tog upp betalkortet. Svettades i takt med att de nitbeklädda fransarna gjorde lagom böljande vågrörelser.

Nu j-ar ska det bli party. Om det så ska ske under hot, det med.

Den finaste nallen

jag sett berättar Karin om här. En pappas present till sin tös. Egengjord, med en kärleksförklaring på lapp.

Jag bara smälter.

Att ge uttryck för sin längtan

utan att ta till ord

måla ögon

möta blicken

måla näsa

känna lukten av hud

måla mun

pussa försiktigt

måla armar och händer

klappa lite

måla ben och hela kroppen

krama länge

Som om kärleken är självklar

innan man mötts

naturligast i världen

innan du fötts

Längtan utan ord

kärlek med begränsningar

så nära men ändå inte

så många lager kroppsskikt emellan

och ganska många dagar också

vet ju inte hur du ser ut

fast kanske ändå, lite nu?

May I proudly present

våra nya barn, Emil och Ida?

Tyvärr har Emil feber och får ha utflykten hemmavid idag. Men Ida kunde stolt visa upp sitt nytillskott i garderoben för kompisarna.

-När jag kommer hem, då kan Sune vara Alfred och Morris vara Krösamaja då? konstaterade hon.

Morris som Krösamaja tycker mamma Alma är hysteriskt roligt, för övrigt.

Mysiga måndag

Undrar vad som egentligen är det bästa med en heldag med barnen, sett ur barnens synvinkel alternativt förälderns.

Peter skulle jobba länge idag så vi andra tre hittade på en uppsjö av saker. Efter öppna förskolan blev det happy meal med till Nolhagaparken, med mycket djurupplevelser, lekplats och sol.

Sedan in till city för att shoppa bebiskläder och glass. En ny Emil och Ida-kollektion på Lindex var oemotståndlig och samtidigt fullständig storleksmässigt, för alla inblandade barn. Det blev såklart inte bara bebiskläder.

Det bästa med dagen enligt Hilda var: ... ALLT!
Det bästa med dagen enligt Einar var: Djuren! Nä, allt!
Det bästa med dagen enligt mamman var: En heldag utan så mycket värk i fogarna, en del sol och väldigt nöjda och glada barn. Glädje över barnens euforiska lycka över nya kläder. Tacksamhet över att ingen tagit bilen, som stått på torget 1,5 timmar med dörren till baksätet vidöppen.

Helggymping

Var och en på sitt sätt.

Klappa under benen.

Armarna uppåt sträck.

Det är härligt att vara smidig i kroppen.

Dagens projekt

slutfört.

En trappa till lekstugan. Helt fantastiskt att den inte ens var påbörjad när vi vaknade. Visst är han en handy man?

Nu saknas bara räcke, målat staket och två etapper små uteplatser i sten som ska grävas. Samt lite rödfärg på dörren.