Barn på nytt i Astrid värld

Om någon saknat mina inlägg beror det på att hittills (eller ja, fram tills i lördags) trogna lilla blå har varit alldeles svart hela helgen, men nu är vi hemma igen och jag kan avlägga en rapport från den fasta datorn.

Det där med att sitta med en svart datorskärm och utan kartbok får Peter direkt att utbrista "man ska ALDRIG förlita sig på teknikaliteter". Jag för min del saknar också kartboken, men tar glatt till nästa tekniska pryl mobiltelefonen och till slut har vi hamnat där vi skulle, nämligen i Vimmerby.

Helgen på Astrid Lindgrens värld har varit en upplevelse, både för små och stora. Det måste ha varit första gången vi vigde en helg åt bara barnen och efteråt inser man att de kanske är lite för små för att uppskatta det så mycket - så det var tur att vi också var roade.

Pippi Långstrump var den stora attraktionen innan resan men när vi väl kom dit vågade Hilda bara titta på henne när hon vände ryggen mot Hilda. Med båda händerna för ögonen tillbringade blygheten själv således större delen av tiden så fort Pippi var i närheten. Emil, däremot, kunde hon väl tänkas skänka ett och annat ögonkast.

Däremellan blev det en hel del lek och bus! Stina från familjen af Must stod för de flesta idéer till alla glada upptåg och det togs tacksamt emot av våra små. Ibland stod faktiskt även mamma Must för en del aktiviteter hon med. När jag tråkigt ropade till Hilda att hon får åka rutschbana själv kastade nämligen sig mustmamman ut tillsammans med barnen.

Och som sagt, vi var roade på Astrid Lindgrens värld, lite till mans. Väckte barnen inom oss, liksom. Ha... som om de inte skulle vaknat tidigare efter dessa småbarnsår? Nja, men ändå - på ett annat vis. Ett barnsligare, på ett distanserat sätt? Nä jag vet inte - klockan är för mycket och svadan tar över. Bom sicka bom sicka bom.

Nu är jag ute i blåsväder

Eller hur ska man annars tolka mitt telefonsamtal till chefen förut idag, när jag frågade om det var för sent att söka tjänstledigt inför hösten?

Det krävs visst mod, ska väl erkännas. Mod, självbevarelsedrift och jävlar anamma. Jag vet inte precis om det är jag som har alla de egenskaperna, men nu är det gjort. Frågan är utslängd.

Nu väntar jag på svaret.

Och mina planer? Tänker jag väl inte avslöja i det här skedet...

Att välja rätt paket - en grävdjup skillnad

Lyckan över att få paket kan hårfint glida ur händerna när innehållet är något mjukt och luddigt, redan hos en tre-åring. Det är faktiskt tio gånger... nä hundra gånger så roligt att få en grävskopa.

Vem minns inte att man gjort samma sak? Obemärkt la man de hemstickade tröjorna åt sidan för att kasta sig över nästa paket. Om det också visade sig vara mjukt, la man det uppe på det förra och fortsatte sin jakt efter paketen med leksakerna, det man VERKLIGEN önskat sig.
För Edvins del hade paketen temat grävskopor, till hans stora förtjusning - förutom när de där mjuka sakerna kom, de som han ratade, de där han bara rev av en flik av pappret för att upptäcka det hemstickade eller det mönstrade och föste undan snett bakåt med armen.
En och annan besvikelse är väl inga problem när man badar i paket ett helt kalas? Och ens egna mjuka paket är sedan länge använda, utslitna och glömda. Frågan är om inte de hårda är det också.

Du har väl också någon sak som står dig extra varmt om hjärtat? Den där julen när man fick den där alldeles speciella sminkdockan? Eller fyraårsdagen när man hade rosa hängslebyxor och kände sig stor och mormor och morfar kom med en hel låda med bara hårda paket. Små händelser, men ändå stora, för små människor på väg mot något större.

Edvin kommer aldrig att glömma sina grävskopor. Han kommer att leka med dem varje dag, slita dem, glädjas åt dem. Gräva litet, gräva allt större. Vara liten, bli större. Förmodligen i en och annan hemstickad tröja.

Pokerface

I Stockholm för en vecka sedan stod jag förundrad över det här fenomenet:

Tyvärr åkte ingen ur spelet under tiden vi tittade, för vad hade hänt då? Innebar det en tur baklänges eller en hisnande tur rakt ner? Bältena och skyddslinorna var fastspända runt det nästan fullsatta bordet men vi var tvungna att skynda vidare inför uppvaktningen av den 30-årige prinsen och ja, jag har inte glömt dem än... hans systers SKOR.

Och det är inte för inte man tänker på poker just idag, när barnens mest jämnårige kusin fyller år. På den här bilden är han liten men redan intresserad - vart ska det barka hän? I pappas kortspår?

Nu ska mosterI göra ett grattiskort till dig, Edvin! - på tal om kort.

Kärlek vid sjunde... ögonkastet?

Idag är det sju år sedan Peter och jag såg varandra första gången. Det är inte precis några sju svåra år och jag hoppas inte att de kommer härnäst heller.

Det började med champagnefrukost vid 10-tiden och fortsatte i en lång rad saker som kubb, krogar, ytterligare frukost, grillparty. Jag minns att jag inte orkade med hans tempo i aktiviteter. Jag minns att jag inte trodde att jag mött Mannen. Ganska snabbt insåg jag både det ena och det andra och sen var det bara att... hänga med.

Nuförtiden drar ingen av oss så mycket i aktiviteterna. Senast för tio minuter sedan pratade vi om att det hade varit roligt att inspirera varandra mer, till exempel i trädgården.

Nä, nuförtiden är det väl mer så att jag sitter vid datorn och han vid sporten. Det låter tråkigt men vi dricker i alla fall te tillsammans. Och då trivs vi.

En tänkt och en verklig bullbild

Förra gången det bakades bullar var det dramatik. Föreställ dig Einar som klättrar upp på köksbänken, tappar balansen, får tag på gallret med 50 nybakade bullar på och ramlar ner med alltihop över sig. Peter hade inte hjärta att gå och hämta kameran då, när pojken dessutom landade med huvudet i en korg - det är därför jag skriver föreställ, precis som jag själv fått göra.

Den här gången gick det bättre. Ja, förutom att han nös strax efter att bilden är tagen. Som tur är vet inte de som vi kommer att bjuda bullarna på om det än.

Målade vaser, blommor och hippi

Barnen målade varsin vas på öppna förskolan i fredags, så ett av helgens måsten har varit att ge sig ut och plocka blommor.

Vem trivs inte i skogen vid den här tiden på året? Är det något man borde göra oftare är det väl att ta sig för en och annan skogspromenad. Dessutom fick man som vanligt underhållning på vägen dit och hem. Einar satt bakom mig på cykeln och sjöng delar av sin repertoar. Efter två verser av Ja må hon leva utbringade han ett fyrfaldigt "hippi" och drämde i med fyra hurra efter varandra. Sedan igår kan han dessutom säga riktiga r så mina tramptag kändes extra lätta och rentav stolta.

Hilda övar sig på r då och då men det går inte riktigt. Det närmaste är ett dovt morrande utan skorr och hon ger upp efter ett par tre stycken. Hon kan däremot plocka enormt vackra vitsippsbuketter. Jag plockade av några humleblomster som jag tycker är så fina och gjorde i ordning dem i Einars vas.
-Gillar du humleblommor Einar? Hilda lägger huvudet på sned och tittar från vaserna till lillebror.
-Nääää.

Det hjälpte inte med tröjan

men han hade faktiskt bättre tid än någonsin, det vill säga de senaste sju åren, och det vill också säga 24 minuter bättre än när vi sprang tillsammans 2004. Men visst, har man siktat på några minuter snabbare så är man kanske besviken - även om jag aldrig skulle vara det med en tid under 1:50.

-Nä, jag är inte så besviken.
-Vad är du då?
-Äh, jag är rättså nöjd.

Ja men då så! Grattis, till det med - förutom den finaste hejaklacken.

Men vad gör du egentligen med armarna, Peter? Var det där fördröjningen låg? Eller skulle du bara hjula ett varv?

- Med den här tröjan

springer jag säkert en minut snabbare imorgon!

Peter är helnöjd med sin nya volvo-outfit. Möjligtvis stränar den i mesta laget vid armhålorna - men jag kan tala om varför. Är man så bredaxlad som han så... borde man ha valt storlek large.

Varvet i sikte

Nu har jag hämtat ut nummerlapp till Peter inför Göteborgsvarvet imorgon och där var redan rena folkfesten. Nu börjar uppladdningen! Vi har klippt hans hår för minsta möjliga luftmotstånd - visst verkar det lovande? Och om inte det skulle hjälpa så har han ju Vasaloppet i spirorna.

Sång och dans

för förskolebarnen var det på en närliggande äng i förmiddags. Undrar om inte sådana saker var det bästa med att vara föräldraledig, att få följa de där aktiviteterna som satte extra guldkant.

Nu är det Peters tur. Någon hade frågat honom vem han var, med den stora, snygga kameran i högsta hugg. Pressen?

Om han inte var ute och gödlsade gräsmattan nu skulle jag fråga honom om det kändes som en komplimang eller om han dämpade ivern och minskade på klickandet.

Bra och dåligt med klassresan

På vägen hem överröstar ungdomarna varandra gång på gång och när tåget stannar mitt i skogen utan ström önskar jag mig bara bort. Som tur är blir det ett kort uppehåll och hemresan kan fortsätta.

Det har trots små incidenter varit en lyckad resa, med allt vad Stockholm hade att erbjuda på bara en dag.

Innan min kollega sluter ögonen bredvid mig på tåget säger hon:
-Den största behållningen var nog ändå silverskorna.
Och jag får vara beredd att hålla med. Vickans silverskor!

Vi fick se genom fingrarna när eleverna retade en av högvakterna intill bristningsgränsen, eller när en annan kastade slimeboll på NK:s skyltfönster. Vi lät inte sådana saker förstöra vår dag.

Men silverskorna... de gick rakt in i hjärtat.

Och som av en händelse

fyller prinsen 30 år idag. En ceremoni hålls vid slottet klockan 13:00 och flexibla som vi är ändrar vi om i hela programmet. Spännande!

Studieresa

Efter en tidig morgon och i vissa avseenden svår natt sitter jag nu på tåg till Stockholm med 20 elever och två kollegor. Vi har ett gediget program framför oss, med diverse muséebesök och utflykter. Bara ungdomarna är lika anonyma som när jag skulle fotografera dem vid avgången ska nog det här gå bra, men det är faktiskt inte utan att man är lite nervös.

Att dra en parallell

Mellan 15 och 18 idag genomled jag en föreläsning som handlade om hur vi ska undervisa mer målrelaterat och göra eleverna mer medvetna om målen.

Bilden är passande på två sätt; dels illustrerar den hur jag kände under en del av föreläsningen, dels illustrerar den hur totalt omedveten Einar är om sitt mål.

Under de inledande minuterna, det vill säga strax efter 15 satte föreläsaren likhetstecken mellan

kvaliteter av kunnande

och

nivåer av förståelse

Det här med ord... jag kan fortfarande inte släppa det. Är det verkligen samma sak? Någon?

Var finns haken?

I helgen befann jag mig i ett fantastiskt hus, som tycktes ha allt. Det är i sådana lägen man börjar fundera på var haken finns, ställa sig själv frågor, söka bisarra svar eller ännu värre leta fel. Var finns tiden? Var får de idéer ifrån? Vad har de fått försaka eller har de lyckats med det också; att inte behöva försaka något?

Huset låg på en halvö med utsikt mot sjön från vilket rum man än befann sig i. Det var finurligt inrett, och ända tills jag frågade trodde jag att det var arkitektritat. Närå, de hade ritat själva och var helnöjda, speciellt med att de använde precis alla delar av huset trots att det var så stort. Det var en sagolik blandning mellan gammalt och nytt och kreativiteten flödade.

Det känns inte riktigt som om jag kan släppa det där med hur en del lyckas, vare sig det är tack vare känsla, hårt arbete eller en schysst bakgrund. Fastän jag vet det där, och fastän det inte är så lätt som det ser ut för en del, så funderar jag över haken.

Många gånger sliter vi häcken av oss för att få färdigt ett projekt och då lyckas vi med det, men har hundra andra saker kvar. Många gånger fallerar alltihop i några månader och så tar vi nya tag. Visioner har vi så det räcker och blir över, men... Det är väl just det: men.

Man frågar sig igen: var finns tiden? Har vi några idéer? Var gör vi av alla gamla saker som vi förmodligen inte vill plocka fram någon mer gång? Vad gör vi egentligen med rummen vi inte riktigt använder? Och vad gör vi med vår trädgård?

Jag älskar vårt hus, även om det inte är originellt eller ligger på någon halvö, även om jag kommer hem med drömmar om nya funktioner för vardagsrummet efter helgvisiten. Jag älskar den delen av mitt liv som innebär samvaro eller kreativitet. Förverkliga idéer - smaka på det! Det låter som den ljuvaste av klyschor.

Bestämt är den något att leva efter. Inspiration, idé, iscensättande. Tre i att glädjas åt och sträva mot.

Så blev det ett sådär äckligt gott slut som jag gillar att formulera. Var är haken?

Tjorven och skrållan

kan vara så här läskig/avkopplande att titta på, beroende på vilken av medlemmarna i familjen man är.

Hilda tycker att det är så vansinnigt pinsamt när Melker ramlar i med kläderna på att hon sätter händerna för under hela sekvensen. Sune däremot tycker nog att det är härligt att inte behöva vara den som ramlar i.

Eller så tror han bara att Hilda höjde händerna för att klappa honom lite och passar på att kråma sig.

Tjejfest

Idag har vi möhippa för Lotta! Jag försöker ta kort och skapa en möhippeblogg samtidigt. Här får du ett smakprov.

Får det lov att vara

en bukett rabarber brorsan?

Kram och grattis Jörgen! Nu sitter vi i bilen på väg...

En skönhets första besök hos frissan

När Hilda fick syn på mig på dagis idag spred hon vida omkring sig att "nu ska jag till frissan". Hon sa det på ett så stolt och överlägset sätt att hon fick de andra barnen att gråta över att det inte var de som kunde skatta sig lika lyckliga. Sedan satt hon upp i sadeln bakom mig med hjälmen på ett högburet huvud och det bar av till salongen.

Hon var blyg men samtidigt så älskvärd - tala om att infria mammas förhoppningar! Hon satt stilla, böjde huvudet ner när hon skulle, såg sig i spegeln, sedan stolt på mig och var fascinerad över att för första gången kunna se sin egen nacke. "Och jag höll inte i spegeln" berättade hon för sin pappa efteråt.

Sedan snaskades det när det var min tur att klippas. Jag hörde hur det krasade karameller mot tänder men tittade stint in i spegeln. Mamma-avkoppling.

Miserabel orientering

Kameran tog jag aldrig med ut i skogen idag. Jag ångrade mig lite när jag såg världens största skogssnigel på en vacker gråsten. Datorn var en självklarhet att ta med, och DET höll på att gå åt skogen.

Vi har haft orienteeeeeringsdag i Ääääänggårdsbergen. Om inte dagen blivit flyttad från förra torsdagen hade vi suttit i shorts och värmebölja. Var det inte då det var 25 grader? Det hade varit härligt att vara lärare en sån dag.

Nu blev dagen flyttad och åtminstone jag satt med tredubbla lager byxor, fyrdubbla tröjor, regnställ, vintermössa och tjocka tumvantar. Lederna i tummen frös när jag försökte dricka kaffet. Regnet piskade och vinden var så förbannat kall. Konstigt nog frös jag nästan mest om armbågarna, förutom om tummen då. Vattnet gick rakt genom regnjacka och fyra tröjor.

Efter minst en halvtimme hörde jag någon vråla "Anton" i skogen. Jag ropade ut i slyn "Här är kontrollen" och mot mig kom två elever i åttan. De var klädda i shorts, med droppar från luggen ner i pannan, luvorna uppe och kartorna en halvmeter framför sig. Glasögonen på den ene var igenimmade. Det var så miserabelt att jag önskade att jag kunnat skicka hem dem efter bara en kontroll. Sedan fortsatte de rulla in, eleverna, med sina långa gängliga ben, vissa bara, vissa i mjukisbyxor med lerfläckar i nederkanterna, vissa i jeans och en decimeter synlig kant av kalsongerna, moderiktigt även i urskogen.

Själv höll jag på att inte hitta ut när jag skulle gå till bilen. Och hur i hela världen skulle jag kunnat använda datorn utan värre fuktskador än de som redan blev bara av att ha den i väskan? Det var visst inte riktigt genomtänkt.

Ja, herregud vilken dag.

Förändringar

Med tårar som bränner till någonstans ovanför näsan, diffust på väg upp till ögonen och små styng i hjärtat tänker jag på förändringarnas tid. Peter har varit på begravning idag för en alltför ung person och han nämner detaljer i etapper för annars svämmar det över, trots att jag inte alls kände henne, hennes man eller hennes barn.

Jobbets omorganiseringar som för min del blir rimliga och okej sker på bekostnad av människor. Det sårar och gör några riktigt ledsna och besvikna och jag blir vemodig över sårbarheten, över kämparglädjen som tar slut.

Någon vi känner blir arbetslös och livet ställs inför en förändring, mot hans vilja, hans frus, hans barns. Kanske blir det så småningom en positiv händelse, kanske inte.

Vare sig det handlar om att gå vidare till en ny klass, till ett nytt jobb eller hemska tanke över till andra sidan är det mödosamma känslor vi tampas med. Låt oss välkomna en tid av positiva förändringar, bara positiva. Låt något gott komma för alla som våndas. Det börjar låta som en bön och det är det nog.

Skynda dig älskade, skynda att älska! Livet passerar minut för minut. Vi går vidare, skrattar så vi gråter åt barnen som dammsuger på hemmavideon och jag gläds åt mina nyinköpta skor för framtida förändringar, positiva om jag får be! Tårarna är av glädje och lättnad av ett vemod som sakta släpper.

Nu undrar jag bara

vad som kommer att hända härnäst med bilen och framför allt VEM kommer att hjälpa mig?

Så här är det nämligen:

förra gången jag hade bilstrul var på vår bröllopsdag den 5 februari och självaste doktorn hjälpte mig. Idag hände det igen, den 5 maj och självaste rektorn kom till undsättning.

Hur är det med tredje gången gillt? Låt se nu - den 5 augusti? september? Who's next?

Hur vore det med min man?

är faktiskt rädd att jag inte klarar det själv

Vardagslyx

måste ändå vara små och stora saker som hänt just den här måndagen.

Vad är annars:

att få förmånen att spendera 2 timmar på badhuset med barnen efter jobbet?

att köpa hämtmat och äta sig så proppmätt att man somnar på soffan klockan 20:00?

att ha skrivit under deklarationerna tidigare än 12 timmar innan sista sekund?

Varför är Sune en katt?

-Näää, Sune sprang över min jacka! DUMMA Sune!

-Men Hilda, han är en katt, han förstår inte...

-Varför är han en katt?

Åååhhh, dessa varför-frågor. Det gäller att tänka ut en förklaring som tösen förstår och slutar fråga varför om just den här saken. Hmmm...

-För att hans mamma var en katt och hans pappa var en katt och då blev han en katt.
-Jaha.

Yes! Hon köpte det.

Den här bilden är tagen i oktober 2005 när hon inte var lika frågvis.

Sysselsättningssvårigheter? Närå!

Målning, plantering och fika med släkten som bor närmast, det är dagens upplägg. Jag borde sitta inne och rätta kärlekshandböcker som åttorna har lämnat in, men vad hjälper det ett uttorkande spaljéstaket? A man's gotta do whatta man's gotta do eller woman om man så vill. Och medan jag bloggar växer ogräset högt i de halvrensade rabatterna. Tur att åtminstone Simon roat barnen en stund när deras föräldrar har så mycket göromål.

-Jag har en spade!

-Jag har också en spade!

Små i mörkret, stora vid havet

Idag besökte vi Teater Sesam och föreställningen Bokens hemlighet. Det var för barn mellan 2 och 5 men jag tror ändå att vi vuxna uppskattade storyn mest. Den handlade om Vigo och Vida som hittade en enorm bok på biblioteket och sögs in i sagans värld. Einar upprepade hela tiden "Var är Vida?" när hon försvann bakom bokpärmarna och draperiet, medan de äldre barnen tyckte att mörkret var otäckt och musiken alltför spännande ibland.

Efteråt fick vi en middag som inte gick av för hackor och härlig havspromenad vid hallandsgränsen. Efter två veckor på Teneriffa trodde vi att det var lugnt att vara vid havet med barnen, men Einar hade visst samlat mod. Lika ofta som han tidigare frågat var Vida var undrade han om han inte kunde få simma till bollarna (bojarna vid de ankrade båtarna). Han kände med foten på vattnet vid bryggan och gjorde allt för att komma i, som om kylan inte bekom honom alls.

Peter lutar huvudet mot min axel och läser utkastet till blogginlägget.
-Einar var ju aldrig rädd under föreställningen.
-Nä, jag vet.

Jag börjar fundera på om rubriken inte passar. Peter fortsätter:
-Han har väl för lite fantasi.

Jag fortsätter skriva och fundera. Han är så otroligt kaxig bara, den lille vännen. Ålder, fantasi - frågan är om det spelar någon roll. Det är nog mest personlighet. Herregud, vilken personlighet.

Inte ett moln

så långt ögat kan nå

inte en droppe regn

på hela dan

med ett spaljéstaket

och ett dopp i det vita (och då menar jag inte dolce vita)

känner gruset mellan tårna

vinden svalkar min kropp

Staketet är långt

sommaren är kort

men nu är jag här

solen skiner kanske bara idag

Staketet är så långt

linjerna så räta

pensla, pensla på

för solen skiner kanske bara idag