Dagen började med ett vimmelkantigt uppvaknande kl. fem på morgonen söndagen den 1:a mars. Snart utvecklades ett lätt kaos som blev allt intensivare ju närmare den utsatta avresetiden vi kom. Två minuter i sex, dvs 13 minuter efter utsatt tid rullade bussen från Tandådalen mot startområdet i Sälen. Väl framme skulle vi ta en plats i startfållan för att inte hamna för långt bak av de 15000 startande; OK, vi var hänvisade till 10:e och sista startled så i bästa fall skulle vi ha endast ca 10000 framför oss. Det gick till så att man balanserade upp skidorna mot stavarna (för att skidorna inte skulle frysa fast) på en plats som man därmed gjorde som sin. Sagt och gjort, efter mycket trixande stod så skidor och stavar lutandes mot varandra och vi vågade knappt andas ifall konstellationerna skulle rasa. Nöjda med detta kunde vi lugnt lägga våra väskor med ombyten i rätt lastbil och krama om anhöriga, inklusive frusna och skrikande barn, innan det var dags att åter inta startområdet för att invänta startsignalen.
Så gick den då, startsignalen, i form av att vi hörde speakern ropa ut att nu har starten gått. Där bak där vi stod steg ett stilla jubel upp men någon rörelse framåt blev det inte. Efter en stund ser vi hur deltagarna i alla andra led börjar staka sig fram medan vårt led inte rörde sig ur fläcken. Till slut kunde vi i sakta mak äntligen börja vår resa mot Mora, med endast något hundratal skidåkare bakom oss. Vi stod till höger men avancerade till vänster eftersom de vänstra spåren redan hunnit tömmas på skidåkare och vi låg nästan sist trots vårt tidigare balansstycke med skidorna. Nu flöt det på riktigt bra och snart passerade vi startlinjen. När vi närmade oss första backen tog det dock stopp igen och vi kunde bara se på hur bra det nu flöt på för de som åkte längst till höger, vi låg numer till vänster.
Efter 1h och 45 min i kö i skidspåren var vi så äntligen framme i Smågan, första vätskekontrollen 11 km efter start, och så har de ingen blåbärssoppa, denna symbol för Vasaloppet. Funktionärerna kunde dock trösta oss med att det skulle finnas vid nästkommande vätskekontroller. Stärkta av denna information och lite sportdryck skidade vi vidare mot Mångsbodarna där vi även blev mottagna av vår hängivna hejarklack.
Efter Mångsbodarna blev vi mer och mer slitna med någon slags botten vid Evertsberg, även om humöret hjälptes upp av vår glada klack som hurtigt hejade på oss. Som tur var är det en hel del utförsbackar från Evertsberg och i takt med utförslöporna kom krafterna sakta åter tillsammans med insikten att vi hade ganska dåligt glid på våra skidor. Två mil från mål, i Hökberg, blev det därför ett stopp vid vallaboden där de hjälpte oss att bättra på glidet medan våra fruar gav oss massage av våra stela nackar.
Med lättare ben och mjukare nackar kunde vi nu ge oss på de sista två milen. Det dröjde dock inte många kilometer innan Jörgen lade sig bakom några sävligt skidande personer och upplyste mig om att nu orkar han inte köra fortare än så här. Jag tyckte det var synd så nära mål så jag lade mig före Jörgen i ett ganska lugnt tempo, om än högre än det vi just hade, så han skulle få lite draghjälp.
Så körde vi i kanske fem minuter när vi kom fram till en liten vätskekontroll där de även bjöd på chokladbitar. Lite vatten, någon chokladbit och Jörgens insikt att han kan slå sin arbetskamrats tid från öppet spår veckan innan gör att all trötthet verkar som bortblåst och själv får jag fullt sjå att nu försöka hänga med denna vilt avancerande bror som fått någon slags segervittring och nu drog igång en 13 km lång spurt mot målet i Mora.
Eldris passerades av bara farten och när vi trötta, stela och lättade passerade mållinjen kunde vi konstatera att Jörgen slagit sin kollega med minst 5 minuter. Glädjen att vara framme och få korsa mållinjen tog för en stund över från ömmande och stela muskler. Segerkransar, återigen vår underbara hejarklack, hängdes runt våra nackar och efter en härlig dusch, diplomhämtning och en bit mat bar det av mot Sälen och väntande champagne.
