Vi har upplevt tre helt olika förlossningar. Hilda låg med rumpan ner och kom ut med planerat snitt. Allt var så psykiskt jobbigt, att veta dagen man skulle bli mamma, att mötas av ett sterilt team på elva personer i ett sterilt rum med allt allvar läs fara det innebär för att inte tala om tiden efteråt.
Einar tog två dagar på sig att komma ut. Jag fick epiduralbedövning och var medveten hela tiden, kunde följa förloppet, men tröttnade vid den fruktansvärt utdragna krystningen.
Lille prinsen mådde inte helt hundra vid förlossningen så jag fick ingen annan bedövning än lustgas. Medveten är det sista jag var, det känns som jag stod vid sidan om i något konstigt rus av smärta. Krystningen tog max 20 minuter och efteråt kände jag mig helt slutkörd men mådde bättre än någonsin efter typ tre dagar.
Jag vill inte vara utan någon av upplevelserna. De har berikat livet, om än med smärta, med enorm erfarenhet och framför allt tre fantastiska varelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar