Båda skrockade vid mötet. Farmorn något mer förtjust kanske. Över håret, händerna som grep efter hennes och höll fast hårt och över de små fötterna. Över att mamman var på benen och inte alls behövde spendera en vecka på sjukhuset som förr. Över den lilla rösten som gnällde efter en stund.
Hon har fött sju själv och räknar jag inte fel är det här hennes 21:a barnbarnsbarn.
Stunden var högtidlig. Ett sånt där ögonblick man vill gömma nära hjärtat, länge, länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar