Hänt extra

Tidigt morgonen till den 11 december vaknade tvåbarnsmodern med kraftig ryggvärk och påföljden andningssvårigheter.
Trots upprepade doser av läkemedlet panodil skedde ingen märkbar förändring, varför ryggläge var enda tänkbara position. Efter telefonsamtal med Ryggakutens flexible naprapat D Hollander blev en behandling samma eftermiddag möjlig. Kvinnan, vars man tvingades till frånvaro från arbete, hyllar nu naprapaten som en av Göteborgs största hjältar och förkunnar att hon är näst intill fri från besvär samt att hon imorgon åter igen kan ta hand om barnen.
- Hade jag fått bestämma hade naprapatin varit ansluten till svensk sjukvård, menar dock den nu något fattigare kvinnan.

Värkt poesi

Ryggen värker men de poetiska stråken tycks intakta. Lucia närmar sig - träd i stämning!


Ta min hand och led mig
ut ur mörkrets tysta hus
ledsaga mig, för mig, bär mig
du underbara skira ljus


fladdra till luciasång
brinn för liv ännu en gång
sjung för mig, jag är dig nära
och min skrud helt lätt att bära


Jag vill inte våndas mer
inte tänka, grubbla, sörja
när lucialjusen brunnit ner
låt det sanna livet börja





Tärnan Hilda 2007

En kompis skrev i ett mail häromdagen att en av anledningarna att få barn är att få se dem i luciatåg. Jag kan bara instämma! Måtte vattkopporna hålla sig från de små kropparna några dagar till.

Carolas aviga morgon

Hade funderingar på att lägga ut ett gammalt klassfoto i mitt tidigare inlägg men eftersom vi inte har någon scanner här hemma så blir det en bildlös dag.

Desto fler bilder har Carola, som äntligen fick tummen ur att göra ett inlägg på bloggen. Ta gärna en titt på vår Finlandsresa ur hennes perspektiv: här

Knyta och återknyta kontakter

Det är helt fantastiskt hur många kontakter jag knutit via datorn på senaste tiden. Bloggandet kan ge människor chansen att lära känna varandra bättre och då har man dragit en högvinst tycker jag - om man bloggar eller läser bloggar. När face-book öppnade sig för mig fick jag kontakt med människor jag en gång tappat bort men nu kunde knyta elektronisk kontakt med. Bättre eller sämre kan diskuteras men är alternativet att inte ha någon kontakt alls så får man nog tillstå att computern är fantastisk.

Som grädde på moset damp det igår ner ett brev hemma hos mina föräldrar från en gammal, gammal brevvän som jag inte skrivit till på kanske 17 år - OJ!! utan att på något sätt få åldersnoja. Vi var en gång och hälsade på henne och hennes familj i en väldigt varm del av USA.

Och jag som hela tiden tänker på vers när jag är sysslolös, funderade igår när jag nattade Einar:

Kontakter som knyts
vänskap som bryts
kommer kanske aldrig åter
eller i en annan del av livet

men nej, den är inte färdig - lägges i samma hög som alla andra halvfärdiga. Eller finns det någon därute i cyber som vill fortsätta? Säg vad man inte kan göra via nätet.

En smålänning...

...har flyttat in hemma hos oss. Från att ha gått i genom alla sätt att forma ett R är hon nu på någon blandning mellan småländskt och skånskt. Kan hon möjligen hämtat inspiration från en viss familj af Must som vi känner? Kaxig är hon också i sina nya kläder.

Häxan som på beställning

I dag ska vi göra pepparkaksdeg om vi har alla ingredienser hemma. Häxan från gårdagens bild ska röra i sin kittel. He he he. Receptet har Svenska smör hämtat från "Med doft av jul". Jag googlade lite på kokböcker men hittade ingen med detta vackra namn, kanske är det bara ett alldeles privat namn på något? Nästa år ska vi nog hämta alla advents- och julsaker från "med doft av jul". En garanterat lyckad källa. Julstämning som på beställning.

Peter berättade i morse vad han sagt till sina arbetskamrater, som beklagat sig över julklappsinköpen. "Själv skickade man ju iväg frun till Ullared, så vi har allt klart". Jo man tackar. Skickade iväg. Kanske skickar han iväg mig fler gånger då? Kanske åker shoppinghäxan en sväng till Gekås innan påsk som på beställning?

Det här julkortet...

...från 2006 skickade vi aldrig. Någonstans får man ju dra gränsen.

Lilla låtsasvärlden

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land", sjöng vi på musiken i mellanstadiet. De små lintottarna här hemma skulle kunna få mig att stämma upp igen, och förstå vad jag sjunger om den här gången.

När vi rullade upp Hildas rullgardin i morse sa Einar nämligen följande: blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, blåååsa ljuset, anka där, ja! Anka där, ha ha! Ja!

Det är väl egentligen ingenting konstigt med de utsagorna, förutom möjligtvis hur dekorationerna i fönstret egentligen såg ut. I den riktiga världen - om nu den är riktig, utan att bli alltför filosofisk. För vad är egentligen rätt och fel? Kanske är det vi som är på besök i barnens värld och inte tvärtom.

Spänn av!

Vad synd att vi så sällan knådar brödet, utan låter assistenten göra jobbet. Kanske är det ändå frekvensen av tillfällen som avgör, för åtminstone de yngre medlemmarna i vår familj tycks ganska avspända.


Säg HA HA till kameran Einar!



Förra året skickade vi det här kortet som julkort, med en önskan om en lugn och stressfri jul. Kanske något att fundera på i år också, att ha det lugnt och stressfritt? Bara känna stämningen, sippa glögg och låta sig omges av en kravlös tillvaro. Vi gör så gott vi kan åt den saken. Gör du?

Det är bara en sak som irriterar mig. Vi har en adventsskiva med stämningsfull musik som jag inte kan hitta. Förmodligen är den nedpackad i jullådan istället för adventslådan. Förödande!

Vänskapens andra sida

När vi kom hem från Finland skrev jag om vänskap och nu har jag anledning att göra det igen. Igår fick jag nämligen en fantastisk present. En liten bok om vänskap, som fick ögonen att tåras när vännen satt mitt emot, men som jag senare i ensamhet kunde öppna för att läsa, begrunda och förundras. Naturligtvis funderade jag över min egen definition av vänskap men citaten i boken sätter finare ord på saken än jag någonsin skulle kunna. De här till exempel:


En vän är bron till en större värld.
Vi ser med deras ögon likaväl som med våra egna.
Vi lyssnar mer uppmärksamt, är mera eftertänksamma och kan utforska ett okänt land.
Vi behöver deras omtanke och vänlighet - och blir glada när vi upptäcker att de också behöver oss. (Charlotte Gray, f 1937)


Vad är motsatsen till två?
Ett ensamt jag, ett ensamt du. (Richard Wilbur, f 1921)


Och så ytterligare en av Gray, speciellt till dig Linda, som ett innerligt tack! Den här är mitt i prick även om vår vänskap är betydligt mycket mer än bara shopping.


Vänner är människor som går och shoppar tillsammans, som dyker in och ur affärer, och slutar utflykten med att äta smaskiga gräddbakelser med just precis tillräckligt med pengar kvar för att ta sig hem. (Charlotte Gray, f 1937)

Tres fotogenique

Har man fotointresserade föräldrar är det lätt att veta hur man ska posera framför kameran. Man kan öva varje dag.

Mamma säger: "men, vilka goa barn!" Hilda svarar: "hämta kameran mamma!" eller "ta kort på oss!" och så ställer barnen upp sig och säger "Ha Ha" mot det svarta objektivet. Det måste väl vara den bokstavliga innebörden av fotogenique?

Eller?

Jag tror att...

...jag har något att lägga till på önskelistan. Hur perfekt låter det inte att vakna utvilad och energisk varje morgon? Det skulle jag vilja. Tar den bort barnskrik också?

Vitt och frostigt...

...var min tanke när advent skulle in i huset, eller kanske snarare en dröm hämtad ur ett glossy inredningsmagasin. Men vad ska man göra när Peter hittar en så fin barkbit i skogen? Jag säger som Sanna på ICA igår: vi har bara tema jul, liksom!

Den rätta stämningen

Det blev städat och pyntat till slut. Kvart över tio igår kväll satte vi oss med glöggmuggar, rena dukar, mossfyllda ljusstakar och julmusik i stereohögtalarna. Lutade huvudena bakåt i soffan och så... fanns den där, den rätta STÄMNINGEN. Att vi hade flängt runt de senaste timmarna som två illrar och plockat upp, torkat av, plockat fram, satt upp stjärnor och ljusstakar, plockat bort, var mödan värt i samma sekund kryddorna och hettan fyllde munnen och klockorna i Jingle bells nådde öronen. Mmmmm!

Man blir nästan tårögd när man tänker på att det lider mot jul. Alla ljus, alla traditioner. Och de små barnen... Hilda fladdrade runt som en liten ängel och tittade på allt i morse.

-Är det jul nu? Gillar du tomten Einar?

-Näää!

-Men han är snäll, Einar! Han kommer med paket! Har tomten händer, mamma?

-Ja, det har han, vad tänker du på? Ska du ta tomten i handen i år?

-Men jag vågar ju inte gå fram till tomten.

Det roligaste var i alla fall datumljusen, konstaterades det. Vi dekorerade dem flitigt igår, Einar la en sista touch med sin napp för att det skulle bli riktigt fint.

Vips! så är det klart

Hela huset är upp och ner, jag borde städa flera timmar i sträck från och med nu så att det blir fint till advent, speciellt med tanke på att jag tackade ja till en adventsfika imorgon klockan 15, när vi egentligen skulle adventsstädat. Det finns ett ganska stort motstånd att sätta igång. Tänk om man bara kunde ta Hildas lilla trollspö och Vips! Skinande, frostigt, vitt och rent, dra en sticka och tända ljusen i stakarna, tända kakelugnen, plocka fram nybakta lussekatter. Mmmm.

Innan ska jag bara...

...surfa lite
...köra en tvättmaskin
...vika tvätt från två maskiner
...plocka undan det värsta från golven

Och så skickade jag precis in ett tävlingsbidrag till det här. Tyvärr kan det inte visas upp ännu - skulle inte tro att jag vinner, men utifall att...och jag gjorde det BARA för att jag hade tiden. Mamma undrade om det var en fin vinst, om det var värt det. Det är ju inte det som är grejen. Det är nog pysselsuget som är grejen.

Grått och frostigt

Första advent på söndag. Jag vill ha det skirt och frostigt när man tittar ut, jag vill läsa Hus och hem i dagsljus - men här är inget dagsljus. Det är grått och blåsigt, grått och regnigt och grått och grått.

På lördag ska vi sätta fart. Vi ska plocka fram ljusstakar, adventssaker, plocka mossa, lingonris, städa och göra fint. Hinner vi fönstren också så hade det varit toppen. Titta ut mot ett frostigt landskap. På lördag, på lördag. Kanske baka lussekatter också, till adventsfikat. Kanske satsa på vitare adventssaker i år? För den frostiga känslan. Vi har redan både novemberkaktus, cyklamen och orkidé som blommar i vitt. Om det skulle bli så här grått till första advent, menar jag. Men det blir det väl inte. I alla fall inte om vi har rent, vitt, nybakt och frostigt inne?

Goda morgnar

Einar klunkade i sig vatten vid frukostbordet i morse. Varje gång han svalde gav han ifrån sig ett ljudligt

-Aaaaahhh! och tittade på Hilda.

-Einar, det låter inte så trevligt! sa hon uppfostrande tillbaka, Einar! Einar! Det låter inte trevligt!

Skönt att för en gångs skull kunna luta sig tillbaka. Dessa frukostar...

Sinne för ekonomi?

Min aktivitet vid datorn idag tycks också oändlig... Precis som Einars plötsliga intresse för pengar. Jag tömde mina fickor när jag skulle slänga jeansen på tvätt förut och ut for diverse mynt. PEENGAA, PEENGAA! vrålade han. Konstigt nog är det ett av de få ord han kan i visan också: "Det är inte illa, jag har apa häst och villa, kappsäck full med... PEENGAA!" Lyckligt leende och mycket nöjd. Det är nästan att man blir orolig.

Igår gick det inte att väcka honom när han blivit inburen från bilen. Han fick ligga i soffan under tiden vi åt, till Sunes lycka. Det bästa, ur kattperspektiv, var att han förblev sovande.

Och kärleken till en mamma...

När man sitter på nyss nämnda flygbuss och skickar sms till någon vid en dator därhemma: "Kan du kolla om min flight möjligtvis är lite sen?" och hoppas, hoppas på ett svar snabbt, innan man VET att man kommer att missa flyget... och sekunderna och minuterna går för fort och långsamt på en gång. Då kommer det ett pip tillbaka inom loppet av två minuter från någon som aldrig sviker, alltid finns där - mamma! Med ett glädjebud dessutom, en halvtimmas försening, perfekt!

Och den vänskapen är oändlig

När tillvaron rasar samman är vänskapen så stark, så stark. Hur gärna vi än ville åka hem till Sverige igen och veta att allt "gått bra", ville vi hellre stanna i villan i Helsingfors. Ta hand om, hjälpa, stötta och bara vara tillsammans.

Det räcker att sitta på en långsam flygbuss i snökaos och veta att man kommer fram i sista minuten, om man ens får checka in till sin flight, att ha två små barn med sig och en vagn som ska krånglas i en påse på en specialincheckning, för att känna betydelsen av att ha en riktig vän vid sin sida.

Rikare på erfarenheter och nya mål är jag efter resan, och vi har fått se Helsingfors ur olika vinklar, men framför allt känner jag starkare än någonsin inför begreppet vänskap.

Bruten svanskota eller Fractura ossis coccygis

är den hemska diagnosen. Karin... älskade vän.

Och så händer det...

...som inte får hända när allt gått så bra. Snön är så fin, så fin, men så förrädisk. Karin halkar på nedersta trappsteget utanför affären och slår i svanskotan så att hon bara skriker. Gravid i vecka 28, Vera på armen, snöstorm och en smärta som skär genom hela kroppen. Sambon är på turné och vi åker hem i morgon och hon är ensam i sitt nya land, med de finska släktingarna tre timmars tågresa bort. Vi bakar pizza med barnen när ambulanspersonalen kommer och tar henne med. STACKARS, STACKARS och ATTANS och ORD som inte räcker till i bedrövelsen.

En riktigt finskt snöig söndag

Som alla prognoser utlovat är det finsk snöstorm idag. Det enda jag gjort utanför dörren på Tiirasaarentie är att ha tagit mig fram och tillbaka till soptunnan. I förmiddags gjorde vi en studio för att ta julkort på Vera. Tjockis O var med på en del av korten under ett visst mått av motvilja.

När Einar hälsade på Julgubben igår var han inte heller oskeptisk.

Acklimatisering

Hilda längtade efter pappa idag när hon kände sig trött efter lunchen. Vi hade gått länge i stan innan, den pudriga, kalla snöstaden. Som tur var gick det över och när vi kom hem lekte barnen som om de bott här och känt varandra hela sitt liv. Acklimatisering kanske man kan kalla det. Eller var det plättarna och lördagsgodiset?

Världens vackraste lekplats...

...finns nog fem minuters promenad från villan i Helsingfors. Som ett skepp på havsstranden.

Välkommen till Helsingfors

Idag bloggar jag från Helsingfors! Är inte tekniken förunderlig? Och flygresan gick faktiskt bara bra, varför skulle den inte gjort det? Vi bor i ett stort gammalt kråkslott, precis vid havet, 20 minuter från Stockman som motsvarar svenska NK.

Barnen har uppfört sig bättre än bra även om inte personalen på Rosso tyckte det efter två timmars pizza- och kycklingätande, glassätande, blöjbytande och sångspringande. "Nu har alla förstått att vi är svenska här" sa Carola när barnen vrålat Bä bä vita lamm och gjort ullerullerullen extra snabb.

Nu ringer klockan - nu städar vi

-Men... jag städade ju här igår mamma. Vad har Einar gjort?

Precis vad jag också undrar över.

Gräsänklingar

Vet inte vad som tagit åt vår katt, som hulkar och ligger inne. Kanske har Sune en alltför stor kärlek till alla sorkar och möss? Nåja, nu får han och Peter vara gräsänklingar för i morgon vid den här tiden är vi andra här:

För en vecka sedan när jag kom hem ifrån the shopping of my life såg det ut så här, på tal om gräsänklingar.

Och när jag ändå är inne på ämnet hörde jag på språkprogram på radion en dag för några veckor sedan. Någon hade skrivit in för att få reda på varför det heter änkestöt när man slår sig och det gör så ont i armbågen. Jodå, det hade panelen svar på; förr sa man nämligen att armbågsstöt och änkemanssorg går snabbt över, därav uppkom ordet änkestöt. Värre var det väl för änkorna, eller?

Julväntan och lycka för tre

Vi kommer att kunna njuta av tiden före jul det här året, det är jag säker på så här en och en halv månad innan. Julklapparna är i stort sett helt klara och kassan i stort sett helt tömd.

I morse sa Hilda: Titta! Pippi har fräknar i håret!

- Flätor menar du? svarade jag

- Jaa! Och prickar!

Lycka är att leta efter saker man önskar sig i en tidning, och hitta en hel sida full av pippi-prylar. Lycka är att luta sig över storasysters axel och få ta del av entusiasmen. Lycka är att ha fyndat pippi-leksaker billigt på Ullared.

Att behaga barn

Han har segrat. Igen. Nu steker jag pannkakor eller plättar varje dag för att behaga honom. Jag vägrar nämligen steka blodpudding, annars hade det också fungerat på samma vis. Det känns ändå som om segern är min när han somnar klockan elva på förmiddagen, mätt och go', med en djup suck och leende mun under nappen, och jag kan dricka rykande hett kaffe med mjölk, äta tutti-frutti-plopp och surfa.

Idag kom vi för sent till dagis. Det var nämligen sopbilsshow utanför vårt köksfönster. Den stora, gula bilen stannar, en man går ur, kör fram tunnan, trycker på en knapp och hissar upp, hissar ner igen, ställer tillbaka, sätter sig i den stora gula, kör fram några meter och gör om samma procedur. Barnen är som klistrade vid rutan. Inte kan vi gå till dagis mitt i den fantastiska underhållningen. Leve sopbilen!