En ny dag gryr

efter årets längsta natt.

Och lyssna! Hör man inte några som tränar på "Ja må hon leva"? Jorå.

Mamma kunde berätta någon gång att när det vänder och blir ljusare, det var då hon kom. Fem i tio på morgonen, så att morfar kunde gå ner och öppna systembolaget sen, där han var föreståndare. Så perfekt på något sätt, väl ordnat. Om än en månad för tidigt.

Mitt i julstressen firar vi mamma varje år, har förberett paket utan julpapper, och det bjuds ofta på något som inte bara är juligt.

Hon blir pensionär idag, men fortsätter jobba. "Trappar ner lite" heter det. Fast jag vet inte. Hon har väl nästan fler projekt än vanligt.

Kram på dig, lilla mamma, tills vi ses ikväll! Nu ska vi fortsätta sjunga upp oss.

Behåll lugnet i jul

i alla situationer!

Hälsningar från en mycket lugn och avspänd mamma som har allt klart och bara ligger i soffan och gäspar.

Gissa

vad vi gör idag?

Fjärde adventsfirandet

hos Peters syster på landet andas levande ljus, ymnigt fallande snö och längtan till jul. Brasan brinner i nya öppna spisen, värmen sprider sig. Barnen mer än nöjda på övervåningen.

Mitt namnsmycke kommer på tal. Barnens namn på tre sidor. Kanske skulle Peters namn stått på hjärtat?
- Fast han är ju utbytbar, säger Peters syster.

Jag skrattar med och ser svärföräldrarnas sorgsna blick i ögonvrån.

Visst kan jag skämta. För det låter väl naivt att i det läget säga "Nä, han är den ende. Alltid alltid."?

Men här på bloggen vill jag väl vara naiv då. Ingen annan kärlek kommer att drabba mig. Jag kommer aldrig att lämna honom för att förverkliga mig själv.

För jag har hittat rätt. Hittat hem. Man vet det bara. När det händer en så vet man.

Jag är lycklig

i flera dagar framöver för att granen är klädd och hemmet börjar stå pyntat, den mesta maten inhandlad, en del klappar inslagna och för att vi till och med kan sitta i lugn och ro i soffan och känna stämningen (och glöggsmaken)

och så falla snöflingorna sakta ner i lyktstolpens sken utanför

de fyra ljusen brinner

och julmusiken är aldrig sinande på Mix Megapol.

Däremot gör inte tanken på att de beställda julkorten kommer på posten när man minst anar det, mig så himlans mycket lyckligare.

Flitens lampa brinner ännu

här hemma.

Ett dagsarbete (hittills):
- ta in granen check
- fixa ute med granris och lampor check
- steka tresiffrigt antal köttbullar check
- köpa julklappar check
- köpa julsillarna check
- städa övervåningen check
- ta fram barnens tomtar check

Förutom det lilla projektet hålla tre små barn nöjda.

Skärpning barnen

Det är föräldrarnas tur att fota nu!

Ni som varit så exemplariska, sjungit högt och tydligt och rört oss till tårar bara genom er sagolika uppenbarelse under vinterkvällen.

Så ja. Okej. Tack!

Lunchade hemma hos

den här tjejen igår.

Det bästa med en del riktigt duktiga människor är kanske ödmjukheten som inte är skrytsam. Synd bara att den gör att man inte blir imponerad förrän efteråt.

Det blev ett hopp ut i det okända

för mig också.

För fem minuter sedan anmälde jag mig nämligen till den här kursen. Ett hopp i rätt riktning. Hoppas jag.

Tjolahopp, tjolahej.

Gårdagens barnarbete

tog sig så här fina uttryck.

Om än lite väl klåfingriga.

-Mamma, kan du ta kortet när jag säger bajs?

Vi frångick traditionerna och hade pärlsocker på allt, för det blir så himla gott. Sniglar inspirerade av Sanna och så lite mandelmassesnurror. Saffran och mandelmassa gifter sig på det bästa av sätt.

Nu blir det fika.

Tage tung, del II

Nu börjar han bli riktigt jämnrund, den lille bad(d)aren.

Vid vägningen igår blev siffrorna hela 6850 gram.

Han firade med ett härligt dopp, konstant skvättande ner sig själv med höger arm.

Att bli kallad "ytterst begåvad"

av Amanda är nästan roligare än att vinna!

Det måste vara den där äran man alltid pratar om.

Fast jag måste erkänna en sak här. Det var Hilda som kom med idén om prinsesskrona.

Tillbaka på ruta ett

efter tre timmars mixtrande med datorn. Suck!

Jag som var färdig med julkortsbeställning och tackkortsbeställning... så dör hela internet för mig.

Räkningarna då? Bilbesiktningstiden? Luciafotona till bloggen? För att inte tala om de fina korten från simskoleavslutningen?

Och resultatet i pepparkakstävlingen?

Ah, ja tror ja får hôlla ere lite på halster i stugera. Är man småbarnsmamma måste man faktiskt sova på småtimmarna.

(Ja, alltså, jag fick ju igång internet igen så jag kunde skriva det här. Om du nu inte förstod det. Men du vet, barnen vaknar 6:00 imorgon. Senast.)

Tips på en sof(f)tarhelg

Köp ett kg räkor som du festar på i form av flera olika anrättningar för mesta lyxkänsla. Den som inte är sjuk får skala. Den sjuke kan möjligen komma med idéerna, men inte nödvändigtvis.

Skulle du längta efter barnen, ta bara fram deras senaste pyssel och låt dingla med benen en stund.

Snyt dig och somna om framför brasan.

Pepparkakshus att inspireras av

finns på Hus&Hems sida. Oj oj oj vad en del har skapat. En veckas klippande, klistrande och bakande stod det under någon av bilderna.

Jag jular väl till bloggen

då i alla fall. Härifrån soffan.

Fixarhelg blir sof(f)tarhelg

De två stora lussarna drog vidare till mormor och morfar igår. Synd bara att jag dragit på mig någon influensaliknande bacill när vi skulle få en massa gjort hemma till det stora julefirandet...

Soffläge gäller och Tages och min näsa rinner ikapp. Kanske kan jag vila för två och Peter fixa för två? Fast just nu lägger han krut på vasaloppsträningen.

Första luciafirandet

Avslutningen på kyrkans barntimmar idag gick som på räls för vissa, först i tåget, ivriga att komma på plats. Lite besvärligt med den något för stora kronan bara, men står man stilla så fungerar det.

Firandet och luciatåget var aningen mer skrämmande för andra. Efteråt sa Einar att han var ledsen för att han hela tiden tappade stjärngossestjärnan. Som tur var fick han sitta i Karins knä när gruppen framförde sångerna.


Och den lille snuvige tomtegästen var mäkta imponerad av syskonen. Så mycket att han somnade efter en stund.

Snö uppe på berget

Maken till snölandskap som förra året trodde man sig få leta efter. Men det tog ju inte så lång tid.

Vi har en konstant fjällen-känsla, vi slipper alla sandiga och smutsiga barnoveraller och dessutom ger det extra julstämning.

Idag sprang Hilda hela vägen till dagis i 2 dm lössnö och Einar i pulkan efter. Snön yrde och barnen liksom flög ner över det vita täcket. Värre var det att dra hem vagnen på de oplogade vägarna i uppförsbacke. Vagnen fungerar dessutom som en skopa i det läget.

Pepparkaksfrossa!

Vi har haft pepparkaksverkstad här hemma idag, med kristyr och strössel och alla roligheter man kan tänka sig.

Vill tillägna en varm vante till finska renoverande käraste Karin som fyller år idag. Grattis vännen! Hoppas du har en kakelfri dag idag!

Och jag vet, glamour, bling och rosa är kanske inte din favorit men ack så gott. Därför blev det en vante och inte en prinsesskrona. Ska jag stoppa den i ett vadderat kuvert förresten?

Den andra bilden är mitt bidrag till Blinga julen-tävlingen. För vad är mer glammigt än en äkta prinsesskrona? Den är dekorerad med kristyr i vitt och rosa samt tre sorters strössel av märket Dr Oetker: gyllene sockerpärlor, dekorationspärlor och jordgubbskulor.

Tack för mig.

Småtomtarna hade avslutning

på babycaféet idag.

"Ritcsh ratsch filibombombom" sjöng mammorna.
"Öööörrrrrreeeeee" sa tomtarna.

"Vi spelar i ett babyband, med ganska liten och knubbig hand" sjöng mammorna.
Tomtarna höll på att äta upp maracasen under tiden. Sedan gungade blöjrumporna i takt med "Jungfru skär". Ibland kunde det till och med hända att någon liten tomte behövde ha sin julnapp.

Tage Tomte stoltserade med en 34 år gammal sparkdräkt. Han var mäkta stolt, så pass att han satt upp i flera minuter utan att tippa. Tipp tapp.

Se här kreatörer, pepparkaksbagare och bloggare

Vilken skojig tävling på den här sidan om man har tid och lust.

Lust har jag men kanske inte tid.

Sa just till Peter vad jag önskar mig i julklapp: att få skriva en dag i veckan. Som ett prov eller en början, om man nu har något på gång. Kanske har jag det.

Har faktiskt en bra idé till pepparkakstävlingen också. Det låter som idéerna sprutar och när jag tänker efter så blir det viss tid för reflektion och fantasi ganska många gånger varje dag, exempelvis när man drar i overalldragkedjor, skokardborrar, kör bil och vagn och inte minst när man plockar i och ur disk- och tvättmaskin.

Kanske hinner man skrida till verket.

En kärleksförklaring

När Peter åkte till affären bad jag att han skulle köpa Plopp som är mitt absoluta favoritgodis, för den som inte vet.

Han kom hem med de här. Två saker i en - godare än någonsin!

Med benen i behåll... eller inte

Det skulle kunna ha varit en riktig höjdarutflykt... längdåkning, pulkaåkning, medhavd matsäck och så småningom utlovade våfflor i värmestugan.

Men när mammorna gav sig ut på en längdtur slutade det på sjukhuset, med bruten och gipsad arm. Det var så himla synd om Sara, och inte ens hjälper det att vara gift med en doktor när olyckan är framme.

Hur klarar man egentligen en jul i antågande med tre små barn och en bruten högerarm? Och mitt i misären uttrycker hon att hon är glad att det i alla fall inte är benet.

Peter och jag klarade sex barn ett par timmar även om det var svettigt i värmestugan.

Och mitt dåliga samvete gnager... om vi inte föreslagit utflykten... om inte Peter lånat ut längdskidorna... om inte jag ramlat i samma backe precis innan... men jag är såklart tacksam över att alla i vår familj har alla ben i kroppen i behåll.

Krya på dig, vännen! Och förlåt.

Vi och tusentals andra

spanade in lampor, bodar och kaniner på Liseberg idag.

Kusin Emelie fick till och med sjunga i mikrofonen på barnens allsångsshow.
- Hörde du att jag sjöng, moster I? sa hon efteråt och när jag talade om att jag hört och sett och blivit tårögd såg hon helt oförstående ut. Jag menade att det var ett så lyckligt ögonblick för henne så det var därför jag blev rörd och inte att hon sjöng så att man kunde gråta åt det, men är fortfarande osäker på om hon förstod mig rätt.

Senare singlade snöflingorna ner tätt från himlen i mörkret och smålamporna. Det luktade härligt av brända mandlar, spelades julmusik och var i kombination med flngorna julstämning på hög nivå. Dessvärre var det så folktätt att det nästan var svårt att stanna till alls utan bara följa strömmen. Kameran fick av samma anledning hänga kvar över vagnen, oanvänd de sista timmarna.

Barnen sover gott nu i sina sängar. De drömmer förmodligen om skridskoåkande kaniner, snurrande kaffekoppar och ett myller av människor.

Leve pepparkakshus, socker och hemmapappor

Peter kom hem tidigt och ställde sig att limma ihop pepparkakshuset ensam hemma med tre barn.

Vet inte när jag blev så glad senast. Kanske i söndags på spahotellet?

Och nu har vi sannerligen dekoreeeeerat. Av hela vårt hjärta, själ och karamellfärg... några barnahänder, några vuxenhänder och lite bättre spritsstrutar än sist. Leve socker.

Tage 5 månader

Nu börjar lille prinsen kunna sitta i stol när han får gröt och mat, visserligen med uppbackning men han bär upp sig skapligt får man säga.

Kanske världens bästa ålder?

Lagom av allt, lagom rund, lagom gosig, lagom duktig så inte mamma behöver springa och rädda, fast nä förresten. Det finns saker som är mer än lagom.

Skönheten, personligheten, lilla rösten, stora skrattet, nyfikenheten.

Helt enkelt fantastiskt perfekt.

Klart att brorsan skulle få tvåan

De går visserligen inte på samma avdelning, men vem skulle få nummer två om inte Einar?

Och fast han inte gillar pepparkakor något vidare har han tjatat och tjatat och tjatat om att få äta upp den. Jag säger till honom att vänta tills på lördag när vi fikar hela familjen tillsammans.

Tills dess får han väl vara den spexigaste tomten på den här sidan universum. Det verkar åtminstone som om det är hans mål. Ho ho ho.

Så tursamt

att få den allra första pepparkakan bland 23 andra barn på dagis. Hilda var mäkta stolt igår!

Pilliga saker

är mitt stora huvudbry. Kanske kan man inte tro det eftersom jag möjligen kan uppfattas som den pyssliga typen.

Men det måste vara saker som kan gå undan lite. Till exempel gillar jag jästbröd och bullar hundra gånger bättre än kakor.

När det blev fler och fler fula ord i köket igår kväll, pilligare och pilligare och kladdigare och kladdigare och det värsta av allt...: så tidsineffektivt på något sätt, så frågade jag Peter varför jag aldrig kan det där med småpill.
- Du kan väl liksom inte tåla dig, sa han tröstande.

Sant. Det ska gå fort men ändå bli perfekt direkt. Annars kan det kvitta.

- Men så vill du ju så gärna göra ett pepparkakshus för barnens skull, fortsatte han. Och det blir jättefint fast du inte tycker det själv.

Jag som lovade barnen finare än på bilden. Trodde att jag kunde liksom. Och det är inte ens ihoplimmat än. Hemska tanke att ställa sig med smält socker och... pilla. Han får nog göra det istället. Verkar inte det som en bra lösning?